Yngve Larsson

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Denna artikel handlar om borgarrådet Yngve Larsson. Ej att förväxla med dennes son, medicinaren professor Yngve A. A. Larsson.


Yngve Larsson
YL30-60c.jpg
Född 13 december 1881
Sundsvall, Sverige
Död 16 december 1977
Stockholm, Sverige
Utbildning Fil. dr
Yrke/uppdrag Borgarråd, riksdagsman, med mera
Maka Elin Bonnier
Barn Verna Lindberg, Matts Bergom Larsson, Ester Berggren, Richard Larsson, Yngve A. A. Larsson, Mårten Larsson

Gustaf Richard Yngve Larsson, född 13 december 1881 i Sundsvall, död 16 december 1977 i Stockholm, var en svensk filosofie doktor, politiker, borgarråd och riksdagsledamot för Folkpartiet.

Larsson var gatu- och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholms stad 1924-1946, och politiskt ledande bakom flera av stadens historiskt största infrastrukturprojekt, däribland Slussen, Stockholms tunnelbana och Norrmalmsregleringen, samt även Västerbron och Tranebergsbron. Efter att ha avgått som borgarråd, valdes han till riksdagsledamot och senare till ordförande för Stockholms stadskollegium. Han lämnade stadshuset 1954, men behöll centrala poster inom Stockholms stad fram till 1970, då 89 år fyllda.

Larsson kom att kallas sitt århundrades främste svenska stadsbyggare[1] och århundradets gigant inom stockholmspolitiken[2]. 1966 erhöll han Samfundet S:t Eriks plakett för berömliga insatser för Stockholm.

Innehåll

Studier och utredningsår (1900-1924)

Norra Real, klass 5c, mitten av 1890-talet. Larsson främst, längst till vänster. Foto: lektor Moll.
Yngve Larsson, cirka 1915.

Yngve Larsson tog mogenhetsexamen 1900 vid Norra Real i Stockholm[3] och påbörjade samma år studier vid Uppsala universitet[4] och medverkade där till grundandet av den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus 1902. Han tog en fil kand 1903[3] i bland annat historia och statsvetenskap[5], och fortsatte därefter studier i Heidelberg och Berlin[3]. Till de nära vännerna i Uppsala hörde bland andra Otto Järte och sedermera svågern Tor Bonnier.[6]

Larsson disputerade 1913[7]avhandlingen Inkorporeringsproblemet,[8] definierat som "frågan om det rättsliga stadsområdets anpassning till det faktiska"[9]. Avhandlingen behandlade de förvaltningspolitiska och juridiska problem som den snabba urbaniseringen ställde dåtidens svenska städer inför[7]. Verket fick ett respektfullt mottagande även utomlands under sin tid,[9] och blev den första av en serie utredningar som kom att behandla samma ämne[10][11]. Dessförinnan hade han publicerat undersökningar av stadsförvaltningarna i en lång rad europeiska länder[3][12].

Larsson var även en tongivande ledamot i Bostadskommissionen 1912-1918[13], och sekreterare för Svenska slöjdföreningens stora Hemutställning 1917.

Under första världskriget förespråkade Larsson jämte bland andra ungdomsvännen Otto Järte en tyskvänlig linje, och var en av författarna till den anonymt utgivna så kallade "aktivistboken" Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning 1915[14]. I skriften restes krav på "en modig uppslutning vid Tysklands sida". Boken vållade upprörd debatt, och ledde efter ingripande av ententevänlige partiledaren Hjalmar Branting till Larssons uteslutning ur SAP.[3][15]

Larsson blev vid grundandet 1908 av Svenska stadsförbundet (föregångaren till kommunförbundet), dess andre sekreterare samtidigt som vännen Erik Palmstierna utsågs till förbundets förste sekreterare. [16] Larsson övertog senare Palmstiernas ledande roll; 1915 blev han förbundets förste sekreterare[17] och 1918 dess direktör[3]. Han var den drivande kraften bakom grundandet av Stadshistoriska institutet (numera Stads- och kommunhistoriska institutet) 1919 i samarbete med historikerna Nils Ahnlund och Nils Herlitz.[18][4]

Sedan 1994 delar institutet ut "Yngve Larssons pris för stads- och kommunhistoriska insatser", instiftat av Svenska Kommunförbundets styrelse.[19]

Redan 1912 engagerades Larsson i den stora författningsreformen i Stockholm 1920 som i hög grad bar hans prägel.[3][4] Som sekreterare i Finansstyrelsekommittén kom han själv att utforma det slutliga förslag som godkändes av stadsfullmäktige den 16 juni 1919.[20] Han valdes själv den 19 april 1920[21] av stadsfullmäktige till chef för stadskansliet i Stockholms stad; en betydelsefull roll för samordning av hela stadsförvaltningen[3] som senare kom att kallas stadssekreterare[20].

Borgarrådsår (1924-1946)

Troligen 1930-tal i Stadshuset.
Vänskaplig paus i debatterna: Z Höglund, Yngve Larsson och Carl Albert Andersson, 1940-tal.
Fastighetsdirektör Jarl Berg, stadsingenjör Gösta Lundborg och Yngve Larsson vid T-centralens invigning 1957.

Larsson blev borgarråd 1924 och förblev det till 1946[3]. Han hade ansvar för i tur och ordning administrativa roteln, gaturoteln och stadsbyggnadsroteln, och hade som borgarråd en central roll i projekteringen av bland annat Slussen (1930-35)[22], Väster- och Tranebergsbroarna (1934-35), Bromma flygplats (1935-36), Skogskyrkogården (1940), Stockholms tunnelbana (1941)[23], samt den stora Norrmalmsregleringen (1945).[3]

Larsson hade även en central roll i flera stora projekt för att inkorporera och och bygga ut förorter till Stockholm under 1900-talet,[24] även senare som ordförande för Stor-Stockholms samarbetsdelegation i början av 1950-talet[3].

Slussen

Under 1930-talet hade Larsson en ledande roll i den tidens stora ombyggnad av Slussen. Han var ordförande för 1930 års trafikkommitté, vars förslag låg till grund för Stockholms stadsfullmäktiges investeringsbeslut 1931 att genomföra ombyggnaden. Utförandet uppdrog stadsfullmäktige åt gatuborgarrådet Larssons gatunämnd, vilken för ändamålet tillsatte Slussbyggnadskommittén med Larsson som ordförande.[22]

Stockholms tunnelbana

Huvudartikel: Stockholms tunnelbana

År 1941 beslutade Stockholms stadsfullmäktige om utbyggnaden av ett tunnelbanesystem, och under decennierna efter kriget genomfördes detta enorma projekt som även innefattade byggandet av nya förorter kring de nya stationerna.

Denna satsning kunde genomföras i tämligen stor enighet mellan de inflytelserika aktörerna i staden kring visionen att tunnelbanan var den bästa lösningen både på stadens bostadsfråga och på problemet med tilltagande trängsel på innerstadens gator. Larsson var den främste strategen bakom denna lösning. Under mellankrigstiden beredde han först vägen för tunnelbaneutbyggnaden på många olika sätt, och därefter bidrog han till att skapa en bred enighet kring tunnelbanevisionen.[23]


I vissa faser av ett systems tillblivelse kan nyckelpersoner som förmår förena synsätt och överbrygga kulturskillnader mellan olika grupperingar vara av avgörande betydelse för att ett skeende ska kunna starta. I fallet Stockholms tunnelbana var Larsson en sådan gränsöverskridare eller systembyggare.

— Daniel Jonsson m fl, Infrasystemens dynamik (2000)[23]

Norrmalmsregleringen

Huvudartikel: Norrmalmsregleringen

Larsson var på 1940-talet den drivande kraften bakom regleringen av Nedre Norrmalm, då de gamla Klarakvarteren i en framstegsoptimistisk och modernistisk anda fick ge plats åt Stockholms moderna city med bland annat Sergels torg och Hötorgscity med Hötorgsskraporna, som han inför stadsfullmäktige gav namnet "De fem trumpetstötarna"[25].

På Larssons initiativ beslutade stadsfullmäktige 1944 att upprätta en ny generalplan för Stockholm. Promemorian Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan[26] där de grundläggande förutsättningarna för trafiksystemet fastställdes upprättades därefter under våren 1945 på stadsplanekontoret. Det principiella regleringsbeslutet om Sveavägens framdragande till Sveaplatsen (sedermera Sergels torg) och Hamngatan fattades därefter i stadsfullmäktige 1945 och resulterade i 1946 års cityplan.[27]


Gå Sveavägen söder ut, låt oss säga en aprildag 1965! På andra sidan Kungsgatskorset och de breda boulevardernas mera konventionella husblock reser sig en helt ny arkitektur, väldig i sin skala, men ändå ljus, lätt, nästan elegant, med sina tvärställda himmelssträvande huskroppar. Mellan dem lyser västerhimlen, med blåa fläckar och farande moln, med skuggor och dagrar över de metallglänsande fasaderna. De fem höghusen upprepar, med något olika klangfärg, samma motiv, det ena följer på det andra i den stora, nästan högtidliga ordning stadsbyggaren bestämt. Och under dem rör sig, sorlande, intensivt och färgrikt, storstadens liv, samlat inom en stor arkitektonisk gemenskap.

— Yngve Larsson, inför stadsfullmäktige vid behandlingen av stadsplanen (troligen 1945)[25]

Under Larssons sista år på 1960- och 70-talen kom han att känna en växande besvikelse över hur den ursprungliga planen förvaltades och utvecklades.[3] Norrmalmsregleringens genomförande kom samtidigt att kritiseras från många håll, med en kulmen under Almstriden 1971.

Nordisk opinionsbildare (1939-1948)

Under krigsåren var Larsson även verksam som politisk opinionsbildare och höll en klart antinazistisk, nordisk kurs.

Han var en av de ledande i Samfundet Nordens Frihet från dess start 1939, då det arbetade för att effektivisera det militära och humanitära stödet åt Finland, och senare då det strävade att stimulera den svenska försvarsviljan och motverka vad samfundet uppfattade som onödiga eftergifter åt tyska krav.

Som ordförande i Svensk-norska föreningen 1942-1948 arbetade han i samma anda och verkade bland annat för hjälp till flyktingar från det ockuperade Norge.[3]

Äldre statsman (1946-1977)

Porträtt från Svenskt biografiskt lexikon.

Efter att ha avgått som borgarråd kom Larsson att få ytterligare drygt aktiva 30 år som en "äldre statsman" inom Stockholmspolitiken[28] och riksdagen.

Larsson var riksdagsledamot 1946-1952. I riksdagen blev han ordförande för bostadskollektiva kommittén, och även ledamot av kommunallagskommittén. Parallellt med riksdagsuppdraget var han även aktiv som ledamot i styrelserna för bland annat Dagens Nyheter och Svenska stadsförbundet, och behöll även en stark förankring i Stockholmspolitiken.[3]

Parallellt med riksdagsuppdraget kvarstod Larsson som ledamot av Stockholms stadsfullmäktige, och blev där gruppledare för Folkpartiet från 1946.[29] 1950 blev han efter många år som ledamot även ordförande för Stockholms stadskollegium (dåvarande kommunstyrelsen).[24] 1954 avgick han från denna post och lämnade samtidigt stadsfullmäktige, nära 73 år gammal.[3]

1955 skulle byggnadsnämnden och stadsplanenämnden slås samman, och Larsson blev dess vice ordförande fram till 1960. Han kvarstod även som ledamot och till och med 1966 vice ordförande för Generalplaneberedningen (tidigare Nedre Norrmalmsdelegationen) som han själv initierat 1951[30]. Han avgick 1970, då 89 år fyllda. De sista åren kom han att betraktas med respekt och man lyssnade artigt på hans utförliga invändningar mot Norrmalmsregleringens utveckling, men hans reella inflytande hade minskat.[3]

Under 1960-talet kom Larsson åter att verka inom akademin, med en publicering om Stockholms utveckling i Journal of the American Institute of Planners[31] såväl som ett verk utgivet vid University of California i samarbete med bland annat den amerikanske ekonomen och presidentrådgivaren Lauchlin Currie[32]. Han var 1958 inbjuden talare på temat Våra framtida städer vid Akademiska föreningen i Lund.[33]

1966 fick Larsson Samfundet S:t Eriks plakett för berömliga insatser för Stockholm.[34] Samma år blev han även hedersledamot av Samfundet för hembygdsvård och Stockholms nation i Uppsala.[35]

Sina sista år under 1970-talet var han alltjämt verksam, med sitt stora, av staden beställda historiska verk om Stockholms moderna historia. Det kom även att bli hans självbiografi. Han avslutade verket ett par veckor före sin bortgång 1977, vid nära 96 års ålder.[20]

Familj

Middag hos svärföräldrarna 1910 (Larsson andra från vänster).
Elin och Yngve Larssons vilorum på Skogskyrkogården, 2008

Larsson var son till grosshandlaren Axel Larsson (1854-1894) och Ida Sundberg (1858-1950)[36]. Han var även kusin till likaledes borgarrådet Halvar Sundberg[20].

Larsson gifte sig 4 januari[37] 1904 med Elin Bonnier (1884-1980), dotter till bokförläggaren Karl Otto och Lisen Bonnier. De fick tillsammans sex barn; Verna Lindberg (gift med Folke Lindberg), Matts Bergom Larsson (SAF-direktör), Ester Berggren, Richard Larsson (bokhandlare, författare), Yngve A. A. Larsson (pediatrikprofessor), och Mårten Larsson (arkitekt).

Bland de många barnbarnen märks Martin Berggren (skådespelare, teaterregissör), Tobias Berggren (författare, poet), Maria Bergom Larsson (författare, kritiker), Jakob Lindberg (departementsråd, överdirektör) och Kristina Torsson (modeskapare, entreprenör), och bland barnbarnsbarnen Johan Berggren (chefredaktör), Jesper Bergom Larsson (filmproducent), Sara Szyber (designer) och Palle Torsson (konstnär).

Familjen bodde från 1905Kungsholmen, och lät 1907 bygga Villa Yngve Larsson i Storängen[38], granne med familjens vänner Hanna och Georg Pauli. Från 1910 och fram till Elins bortgång 70 år senare kom familjen dock att bo i Villa MullbergetDjurgården[39] intill hennes föräldrars hem, Nedre Manilla, som uppfördes under samma tid. Båda Stockholmsvillorna ritades av stadshus-arkitekten Ragnar Östberg, i en utpräglat nationalromantisk stil. Sommartid vistades familjen från 1918sommarnöjet Barnarve i LjugarnGotland[40].

Yngve och Elin Larsson är begravda på Skogskyrkogården i grav nr 1A vid Trons kapell, bredvid kyrkogårdens arkitekt Gunnar Asplund.[41]

Uppdrag

Årtal Roll Organisation
1911-14 Sakkunnigt biträde Utredningen av Stockholms stads kommunala förvaltningsorganisation
1919-20 Sakkunnigt biträde Utredningen av Stockholms stads kommunala förvaltningsorganisation
1912-18 Ledamot Bostadskommissionen
1913-17 Ledamot Kommittén ang kommunala nybildningar
1914-18 Förste sekreterare Svenska stadsförbundet
1914-20 Redaktör Svenska stadsförbundets tidskrift
1918-20 Direktör Svenska stadsförbundet
1942-51 Ledamot Svenska stadsförbundets styrelse
1916-19 Ledamot Kommittéer ang magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt
1916-18 Ledamot Stadsplanelagstiftningskommittén
1918-20 Sakkunnigt biträde Stockholms finansstyrelsekommitté
1919-20 Ledamot Stadshistoriska institutets arbetsutskott (Stadshistoriska nämnden från 1955)
1926-55 Ledamot Stadshistoriska institutets arbetsutskott (Stadshistoriska nämnden från 1955)
1949-70 Ordförande Stadshistoriska institutets arbetsutskott (Stadshistoriska nämnden från 1955)
1920-24 Ledamot Styrelsen för statistiska kontoret
1920-24 Ledamot Svenska stadsförbundets bostadsråd
1920 Ordförande Kommittén ang bostadssociala minimifordringar
1920-24 Stadssekreterare, kanslichef Stadskansliet i Stockholm
1924-46 Borgarråd Stockholms stad
1924-31 Chef Administrativa roteln, Stockholms stad
1931-40 Chef Gatu- och trafikroteln, Stockholms stad
1940-46 Chef Stadsbyggnadsroteln, Stockholms stad
1924-40 Ledamot Stockholms stadskollegium
1946-54 Ledamot Stockholms stadskollegium
1950-54 Ordförande Stockholms stadskollegium
1924-40 Ordförande Slakthus- och saluhallsstyrelsen
1925-46 Ordförande Gatunämnden
1928-46 Ordförande Flyghamnsstyrelsen
1931-33 Ordförande 1930 års trafikkommitté och dess arbetsutskott
1932-36 Ledamot Slussbyggnadskommittén
1934-38 Ledamot Kommunala omorganisationskommittén
1935-54 Ledamot Stockholms stadsfullmäktige
1939-40 Ledamot Tunnelbanedelegationen
1939-42 Ledamot 1939 års kommunallånesakk.
1940-46 Ordförande Stadsplanenämnden
1940-66 Ledamot Styrelsen för Dagens Nyheter
1942-48 Ordförande Svensk-norska föreningen
1942-46 Ledamot Socialutbildningssakk.
1944-47 Ledamot Kommittén ang kommunal samverkan
1945-48 Ledamot 1945 års markkommission i Stockholm
1946-52 Ledamot Riksdagens andra kammare
1946-52 Ledamot Kommunallagskommittén
1948-52 Ledamot Hamnutredningskommittén
1948-56 Ledamot Bostadskollektiva kommittén
1949-51 Ledamot Stadsdelsrådskommittén
1951-54 Ordförande Delegationen ang kronans markinnehav inom Nedre Norrmalm
1952-60 Ledamot Regionplanenämnden
1952-54 Ordförande Stor-Stockholms samarbetsdelegation
1952-54 Ledamot 1949 års trafikutredning för Stor-Stockholm
1954-70 Ledamot Generalplaneberedningen
1959-66 Vice ordförande Generalplaneberedningen
1955-60 Vice ordförande Byggnadsnämnden

[3]

Bildgalleri

Se även

Referenser

Noter

  1. Dagens Nyheter 17 dec 1977, enligt SBL, 1978
  2. Gullberg 2001, s 202
  3. 3,00 3,01 3,02 3,03 3,04 3,05 3,06 3,07 3,08 3,09 3,10 3,11 3,12 3,13 3,14 3,15 3,16 Svenskt Biografiskt Lexikon (SBL), 1978
  4. 4,0 4,1 4,2 Nordisk familjebok 1925, s 86
  5. Larsson 1977, s. 59 (not); anger dock årtalet 1904 till skillnad från SBL
  6. Gedin, s 360 ff
  7. 7,0 7,1 Larsson 1977, s. 70
  8. Larsson 1912
  9. 9,0 9,1 Martensen-Larsen 1914
  10. Hayen 2008
  11. Bellander 2008
  12. Larsson 1908, 1909
  13. Hedenmo & von Platen, sid 39
  14. Larsson m fl 1915
  15. Svenska aktivismen, läst 8 mars 2008
  16. Se vidare Östberg 1990
  17. Larsson 1977, s. 68, 152
  18. The Institute of Urban History, läst 21 februari 2008
  19. Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, läst 21 februari 2008
  20. 20,0 20,1 20,2 20,3 Larsson 1977
  21. Stockholmia förlags webbplats, läst 15 maj 2008
  22. 22,0 22,1 Teknisk tidskrift : Väg och vattenbyggnadskonst, Nov 1932, läst 18 februari 2008
  23. 23,0 23,1 23,2 Jonsson m fl, sid 123, 241
  24. 24,0 24,1 Larsson m fl 1954
  25. 25,0 25,1 Larsson 1960, s 33
  26. Markelius m fl 1945
  27. Skårfors 1999, s 46-48, samt Larsson 1960, s 1,14
  28. Skårfors 1999, s 89
  29. Yngve Larssons arkiv: Presentationstext i Nationell ArkivDatabas
  30. Ahlman 2002
  31. Larsson 1962
  32. Larsson m fl 1967
  33. Studentafton.af.lu.se
  34. Samfundet S:t Erik, läst 18 februari 2008
  35. Yngve Larssons arkiv: B. Familj och privat
  36. Ancestry.com, Folkräkningen 1890, lästa 15 april 2008
  37. Sveriges dödbok 1947-2003, (CD-ROM version 3.0), Sveriges Släktforskarförbund, 2003
  38. Stavenow-Hidemark 1971, s 295
  39. Rotemansarkivet, läst 6 maj 2008
  40. Pihl Atmer & Tham, s 92
  41. Sök gravsatta i Stockholm, läst 18 februari 2008
  42. Lundborg m fl, 1931

Tryckta källor

Anders Gullberg: City – drömmen om ett nytt hjärta. Morderniseringen av det centrala Stockholm 1951–1979 (två volymer), Stockholmia förlag, Stockholm 2001. ISBN 91-7031-078-5. Libris 8369513. 

Yngve Larsson: Mitt liv i stadshuset - Första delen: Från fåvälde till demokratisk ordning (1900-1954), Stockholms kommunalförvaltning, Stockholm 1977. ISBN 91-85676-00-4. Libris 7751621. 

Yngve Larsson: Mitt liv i stadshuset - Andra delen: I tjänst hos denna stolta stad (1920-1954), Stockholms kommunalförvaltning, Stockholm 1977. ISBN 91-85676-00-4. Libris 7751622. 

Yngve Larsson: På marsch mot demokratin - Från hundragradig skala till allmän rösträtt, 1900-1920, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1967. Libris 8390180. 

Yngve Larsson: Inkorporeringsproblemet. Stadsområdets förändringar med särskild hänsyn till svensk förvaltningspraxis, Nordiska Bokhandeln, Stockholm 1912, Svenska stadsförbundets skriftserie : Sjätte bandet. Libris 380038.  (doktorsavhandling)

Rikard Skårfors: Beslutsfattandets dilemma: planarbete och opinionsyttringar rörande trafikleder i Stockholm 1945-1975, Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet (licentiatuppsats), Uppsala 1999, Working papers in transport and communication history, 1104-6988 ; 1999:2. Libris 2838557. 

Webbkällor

Övrig litteratur

Sixten Humble: Svenska stadsförbundet 1908-1958, P.A. Norstedt & Söner, Stockholm 1958. Libris 8206179. 

Göran Sidenbladh: Planering för Stockholm 1923–1958, Liber, Stockholm 1981, Monografier / utgivna av Stockholms kommunalförvaltning ; 22:5:3. ISBN 91-38-05335-7. Libris 7259972.  (PDF 1 PDF 2)

Externa länkar

Den följande diskussionen är ett arkiverat förslag om att radera nedanstående artikel. Var god modifiera inte diskussionen. Senare kommentarer i ärendet bör göras på artikelns diskussionssida. Inga fler redigeringar bör göras nedan.

Resultatet av diskussionen blev att koncensus saknas om radera eller infoga och enligt principen att välja det mildaste alternativet infogas artikeln. --Kruosio 16 februari 2007 kl. 19.10 (CET)

Varför Finland aldrig blev en Folkrepublik

    • Anmälare: StefanB 6 december 2006 kl. 17.09 (CET)
    • Motivering: Verkar vara egen forskning med egna slutsatser, men artikeln är så konstigt skriven så jag undrar vad andra tycker.

Nu har gambiern varit framme och rättat till allt

Jag håller med om att artikeln är en främmande fågel. Samtidigt är/var sidan om Finland inte helt lyckad heller. Det finns en historieskrivning om Finland men den är uppdelad på:

Jag har rättat till artikeln Finland och beaktat de delar som är relevanta i Varför Finland aldrig blev en Folkrepublik, som alltså kan tas bort. Historieskrivningen har rättats till med lite bättre rubriker. Jag har även sett över rubrikerna rent generellt. Kort och gott har gambiern sett till att Varför Finland aldrig blev en Folkrepublik kan tas bort. 83.252.52.60 2 januari 2007 kl. 04.17 (CET)


Radera

  1. Wasell 6 december 2006 kl. 17.25 (CET)
  2. -- MVH Svarte Riddaren 6 december 2006 kl. 17.30 (CET)
  3. Dewil 6 december 2006 kl. 17.53 (CET)
  4. Rosp 6 december 2006 kl. 18.35 (CET)
  5. --Bruno Rosta 6 december 2006 kl. 23.51 (CET)
  6. torvindus 7 december 2006 kl. 07.44 (CET)
  7. Bomkia 7 december 2006 kl. 08.22 (CET) (egen forskning och en argumenterande artikel.)
  8. JKn 7 december 2006 kl. 08.38 (CET)
  9. Pralin 8 december 2006 kl. 21.17 (CET)
  10. Riggwelter 11 december 2006 kl. 20.50 (CET)
  11. Islander 12 december 2006 kl. 03.09 (CET) Håller med Dewil nedan.
  12. Greverod 망눗 8 januari 2007 kl. 00.17 (CET)

Blankröst

Behåll

Infoga

  1. korta ner och mindre POV och lägg in i efterkrigshistoria - Gthyni 6 december 2006 kl. 17.22 (CET)
  2. rrohdin 7 december 2006 kl. 09.32 (CET) i Finland under efterkrigstiden som kortfattat säger ungefär samma sak men till skillnad från Varför Finland aldrig blev en Folkrepublik saknar källor...
  3. Izzy 10 december 2006 kl. 09.57 (CET) Korta ner ordentligt och infoga som en rubrik under Finland under efterkrigstiden
  4. Thoasp 11 december 2006 kl. 20.10 (CET)
  5. Ztaffanb 12 december 2006 kl. 12.15 (CET) Artikeln som sådan är en främmande fågel (dvs namnet är inte tillämpbart eftersom det är ställt som en fråga). Innehållet torde kunna inarbetas relativt oförändrat som en underrubrik i Finland under efterkrigstiden, eventuellt som ett tänkbart scenario vilket inte blev verklighet. Jag håller med om den kritik som framförts mot källornas tillförlitlighet men som nyligen nämndes i en artikel i SvD (Diktatorn ser till att aldrig bli ansvarig) lämnar sällan diktaturer bra källförteckningar efter sig...
  6. Chincoteague 18 december 2006 kl. 12.08 (CET)
  7. Angriffer 28 december 2006 kl. 00.19 (CET)
  8. SingleStar 4 januari 2007 kl. 05.17 (CET)

Diskussion
Även bortsett från det nuvarande POV-mässiga innehållet (vilket jag iofs håller med om), så är både artikeltitel och ämne svårt POViga. Delar kanske kan infogas i befintliga artiklar, men jag bedömer radering som det rimligaste alternativet. //Wasell 6 december 2006 kl. 17.25 (CET)

Och vad är det för fel med det då? Källorna anges ju? Om någon har andra åsikter så vore det väl bättre att komplettera sidan? AndersG 6 december 2006 kl. 17.34 (CET)

Wikipedia ska inte innehålla egen forskning, utan bara slå fast vad som redan är känt. Alla artiklar på Wikipedia ska också skrivas ur en neutral synvinkel. Denna artikel bryter mot dessa två riktlinjer. /Grillo 6 december 2006 kl. 17.45 (CET)
Artikeln är en kort men saklig och argumenterande uppsats, komplett med källhänvisningar, och hör som sådan inte hemma i Wikipedia. Vad uppsatsen behandlar är dock ett viktigt ämne som förtjänar en plats i någon av artiklarna om Finland under och efter andra världskriget. /Dewil 6 december 2006 kl. 17.53 (CET)
OK Kan någon plocka russinen ur den och lägga in då?AndersG 6 december 2006 kl. 17.58 (CET)
Artikelns slutsatser bygger inte på de argument som framförs i artikeln. Att DFFF skulle ha planerat en statskupp är i högsta grad ifrågasatt. Artikeln har heller inga källhänvisningar, förutom några få meningar. Jag kan inte se att något i artikeln bör flyttas till andra artiklar. Thuresson 7 december 2006 kl. 00.35 (CET)
Visst finns där väl källhänvisningar, men då artikeln omedelbart föreslogs för radering så avtog mitt intresse för att komplettera denna. Har dock nu kompletterat med flera källhänvisningar AndersG 7 december 2006 kl. 10.51 (CET)
Det står inte heller att DFFF skulle ha planerat en statskupp. Planerna fanns i Moskva och detta finns det källor till.AndersG 7 december 2006 kl. 10.52 (CET)
"I de myckna skriverierna om förmenta planer på en kupp våren 1948 har man inte kunnat presentera någonting konkret om vare sig yttersta vänsterns eller yttersta högerns avsikter. Om det har funnits någon eld under kuppryktenas rök har det varit fråga om små lågor, snarare intentioner och förhoppningar hos enskilda personer eller små grupper snarare än om allvarligt syftande företag." (Osmo Jussilla m.fl. "Finlands politiska historia 1809-1998", Schildts 2000, sida 280). Thuresson 7 december 2006 kl. 12.29 (CET)
Det beror ju på hur man väger det, men om man läser Zjdanovs ord (enligt Milovan Djilas, Conversations with Stalin (New York; Hart-Davis 1961)) och Yrjö Leinos ord, samt kombinerar det med ad som hände i Östeuropa så ser jag inte hur man kan dra någon annan slutsats.


Jag kan inte se den "egna forskningen" i artikeln. Däremot är namnet inte så bra och texten kan väl kanske skrivas något neutralare, men temat är ofta återkommande när man läser finsk historia. Att Finlands oberoende inte var säkrat, var åtminstone i de äldre verk jag läst en allmän synpunkt. Läs gärna Paasikivis dagböcker för att se hur mörkt han tidvis såg på situationen. /rrohdin 7 december 2006 kl. 09.32 (CET)
Ge gärna förslag på ett neutralare namn. Tyckte själv att det var frågan om ett "sidospår" och däför inte hörde hemma i Finland under efterkrigstiden. AndersG 7 december 2006 kl. 10.51 (CET)
Slutsatserna är inte källhänvisade tex, så i nuläget betraktar jag dom som egen forskning. Och artikeln borde inte döpas om, informationen borde snarare infogas på en sida om finlands och rysslands förhållande. --Bomkia 5 januari 2007 kl. 09.37 (CET)
Var god modifiera inte diskussionen ovan.


Företrädare:
Erik Palmstierna
Direktör för Svenska stadsförbundet
1918–1920
Efterträdare:
Helge Lindholm
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Stadssekreterare i Stockholms stad
1920–1924
Efterträdare:
Erik Hildebrand
Företrädare:
Harry Sandberg (s)
Gatuborgarråd i Stockholms stad
1924–1940
Efterträdare:
Sig själv, som stadsbyggnadsborgarråd
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Stadsbyggnadsborgarråd i Stockholms stad
1940–1946
Efterträdare:
Helge Berglund (s)
(Trafik- och stadsbyggnadsborgarråd)
Företrädare:
Erik Johansson
Ordförande för Stockholms stadskollegium
1950–1954
Efterträdare:
John Bergvall


Personliga verktyg
På andra språk