Prins Eugen
Från Rilpedia
Eugen Napoleon Nikolaus, född 1 augusti 1865 på Drottningholms slott, död klockan 10.25 den 17 augusti 1947 [1] på Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm, var en svensk prins, norsk prins (1865-1905), hertig av Närke samt konstnär. Han var yngste son till Oscar II och Sofia av Nassau samt bror till Gustaf V.
På nyåret 1887 kom prinsen till Paris för att - som det officiellt kungjordes - "under någon tid idka konststudier". Monsieur Oscarsson, som var hans täcknamn i Paris, var elev i Bonnats skola, där han tecknade och målade efter levande modell. Då Bonnats skola upphörde på hösten samma år, övergick prins Eugen till Gervex' ateljé. Han studerade sammanlagt två och en halv vinter i Paris och målade under tre somrar svensk natur och svenska typer i Dalby i Skåne, där Hugo Salmson var hans rådgivare. I Paris deltog prinsen i den svenska avdelningen i världsutställningen 1889 med ett litet skånskt motiv, Potatisåker i Dalby, och tre figurstudier i pastell. Dessa bidrag finns dock inte med i utställningskatalogen men den unge debutanten, som signerat sina verk "Eugène", blev ändå avslöjad för publiken och fick fin kritik. I det ymniga medaljregnet fick han hedersomnämnande som pastellmålare.[2]
Prins Eugen visade sig snart ha ett självständigt konstnärstemperament, en subtil naturkänsla, som sökte sig egna uttryck. Hans alster under de första åren efter paristiden visade ett kärleksfullt detaljstudium och samtidigt en strävan till melodiös naturstämning: "Månuppgång", "Morgonstämning", båda motiv från högfjället, "Våren", "Insjön", motiv från mälarbygden. Ett överraskande uppslag var "Skogen" med dess starka stämning av ensamhet i skogens djup bland de höga, täta furustammarna. När den ställdes ut skojade man om den som "prinsens stamtavla".[3]
Prinsens måleri kom att ta sig nya uttryck. "Det gamla slottet", "En sista solglint" och "De båda popplarna" målades 1893 på landsbygden i Södermanland. Tillsammans med "Molnet" som målades 1895 utgör de en grupp för sig bland hans verk. Man har antagit att han har fått friska intryck genom ett besök i Syditalien men man har också spårat intryck av den schweiziske konstnären Böcklin. Målningarna är gjorda med enkla linjer och stora plan, böljande terräng, kompakta lövmassor, upptornande moln med en starkt blå himmel i bakgrunden. Ytterligare ett verk i denna riktning är hans triptyk Hagastämningar som målades 1898 för den kungliga foajén i det nybyggda operahuset. Med denna införde prinsen landskapet i modernt svenskt dekorativt måleri. Med ett klassiskt rundtempel omgivet av en dekorativ poppel och lummiga kastanjeträd i blom har prinsen målet ett motiv från Hagaparken. Paletten är frisk och hurtig och visar en hög juniblå himmel med drivande vita moln, parkens frodiga grönska och de blå vikarna.[4]
Från de soliga och fina landskapsmotiven övergick prinsen till andra motiv. Stockholms skärgård blev en tid framåt hans främsta område och där upptäckte han sommarnatten och sommargryningen. Hans första försök var "Sommarnatt", utsikt från en höjd över fjärdar och mörka skogklädda holmar som speglar sig i stilla vatten. Liknande motiv återkom i "Den ljusa natten", "Nattmolnet" och "Det stilla vattnet", den sistnämnda ett romantiskt skogsmotiv där en liten tjärn ligger orörlig omsluten av träden under natthimlens jagande skyar.[5]
När prinsen hade flyttat in på Waldemarsudde 1905 fick han en ny motivkrets, inloppet till Stockholm i olika årstider och olika tider på dygnet, sommarskymning och sommarnatt, de vita skärgårdsbåtarna och vintermotiv med fabrikerna på södra stranden, och olika variationer av Djurgårdens natur.[6]
I sitt testamente förordnade han att hans stora konstsamling på Waldemarsudde skulle tillfalla staten. Samlingen innehåller verk av bland andra Anders Zorn, Carl Larsson, Ivan Aguéli, Carl Fredrik Hill samt målningen Strömkarlen av Ernst Josephson, som prinsen köpte när den blev refuserad av Nationalmuseum. I trädgården finns en skulpturpark med verk av de stora skulptörerna, till exempel Carl Milles, Carl Eldh, Christian Eriksson samt Liss Eriksson. Hemmet fungerar sedan 1948, ett år efter prins Eugens död, som ett konstmuseum, där prinsens egen samling utgör stommen.[7]
Prins Eugen var ogift i en tid då arvfurstar nästan regelmässigt ingick äktenskap med bördslikar.
Källor
Tryckta källor
- Georg Nordensvan: Svensk konst och svenska konstnärer i 19de århundradet. Del II. Från Karl XV till sekelslutet, Bonniers, Stockholm 1928, sid. 395-399. ISBN 990478566X.
