Stockholms stadshus
Från Rilpedia
Stockholms stadshus är beläget på den gamla eldkvarnstomten vid Hantverkargatan på Kungsholmen i Stockholm. Stadshuset skapades av arkitekten Ragnar Östberg och invigdes midsommarafton den 23 juni 1923.
Innehåll |
Byggprojektet
År 1907 beslöt stadsfullmäktige att bygga ett nytt stadshus. Som byggtomt valdes den plats där Eldkvarn tidigare stått, ett utmärkt, centralt ställe vid Mälarens strand för den planerade nybyggnaden. Efter en arkitekttävling fick Ragnar Östberg uppdraget att rita det nya stadshuset. Ragnar Östbergs byggnadsverk är påverkat av italienska palats, som Dogepalatset (Palazzo Ducale) och Markuskyrkans kampanil i Venedig. Stockholm som Nordens Venedig får här en real innebörd.
Under tolv byggnadsår, 1911-1923, gick det åt nära en miljon handslagna och sju miljoner maskinslagna tegelstenar samt arton miljoner sexhundra tusen bitar förgyllda mosaikstenar (till Gyllene salen) för att färdigställa arkitekten Ragnar Östbergs skapelse. Teglet, ett mörkrött så kallad munktegel, hämtades från Lina tegelbruk utanför Södertälje och virket till portarna byggda i svartek kommer från Regalskeppet Riksäpplet.
Ragnar Östberg anställde Oskar Asker från Askersby i Värmland som byggledare när bygget påbörjades. Oskar Askers byst sitter idag i en av borgarrådens korridorer. Den komplicerade grundläggningen för Stadshuset utfördes av byggnadsfirman Kreuger & Toll under ledning av Paul Toll.
På midsommaraftonen den 23 juni 1923, på dagen 400 år efter Gustav Vasas intåg i Stockholm, invigdes Stockholms stadshus. Invigningstalare var Verner von Heidenstam och Hjalmar Branting.
Stadshusbygget har kallats den sista "riktiga" byggnadshyttan i Sverige, där skickliga hantverkare arbetade med uråldrig, traditionell byggnadsteknik sida vid sida med konstnärer och arkitekten Östberg, alltid närvarande, som en dirigent mitt i det hela.
Salar och aktiviteter
Stadshuset räknas som ett av Sveriges främsta byggnadsverk i nationalromantisk stil. Bakom de ståtliga fasaderna ryms både kontor, sammanträdeslokaler och festsalar. Inspirerad av italienska renässanspalats lät Östberg bygga stadshuset runt två ’’piazzor’’ – Borgargården och Blå hallen.
Men det är inte bara fest och glamour i stadshuset; från Rådssalen styrs Stockholm, här sammanträder Stockholms kommunfullmäktige var tredje måndagskväll.
Blå hallen
Blå hallen är inte är blå, här ändrade sig Östberg när han såg det vackra röda teglet och ville inte lägga på blå puts. För att ge tegelt lite extra "struktur" lät han hammrar ytan. Orgeln i Blå Hallen är med sina 10271 pipor, fördelade på 138 stämmor, Skandinaviens största orgel.
Blå hallen är kanske mest känd för de festligheter som dukas upp där i samband med utdelningen av Nobelpriset. Efter middagen i Blå hallen tar Nobelbankettens gäster trappan upp till Gyllene salen för att dansa.
Gyllene salen
En trappa upp ligger Gyllene salen, som fått sitt namn efter de dryga 18,6 miljoner mosaikbitar av glas och guld som pryder väggarna. Mosaiken, som skapades av den då bara trettioårige Einar Forseth, visar motiv ur Sveriges historia och bilder av kända svenska personer. Mälardrottningen, symbolen för Stockholm, upptar hela fonden. I sina händer håller hon spiran och kronan i sitt sköte syns Stockholms stadshus. Vid hennes högra sida avbildades moderna stadsmotiv från New York och Paris och vid hennes vänstra hand exotiska motiv från orienten, det symboliserer "Västerland" och "Österland".
Rådsalen
På andra sidan Borgargården från Gyllene salen sett ligger Rådssalen, där Stockholms kommunfullmäktige sammanträder var tredje vecka. Rådssalens inredning hålls i röda, varma färgnyanser. Den enorma takhöjden av 19 meter kan anas mellan de frilagda takstolarna som är gjort med inspiration från vikingatiden. Högst upp finns ljusblåa moln och himmelsmotiv som förstärkar intycket av den höga takhöden. Allmänhetens åhörarläktare ger plats för cirka 200 personer. Möblerna i Rådssalen är formgivna av Carl Malmsten och textilierna är designade av Maja Sjöström.
Prinsens galleri
Längs Stadshusets södra långsida sträcker sig Prinsens galleri, som fick sitt namn efter Prins Eugen. Salen används för stadens mottagningar. Genom fönstren längs den ena långväggen har man en grandios utsikt över Mälaren och Södermalm. Detta panorama återspeglas på motsatt vägg i en al fresco-målning som skapades av prins Eugen, bror till Gustav V.
Interiörbilder
 Blå hallen |
 Rådsalen |
 Rådsalen, takstolen |
 Prinsens galleri |
Stadshustornet
Fil:2009-05-20, Sankt Örjanslåten, Stadshuset.ogg
Stadshusets översta krön orsakade Östberg stora problem och löstes sist av allt. Ännu 1919 var det oklart hur det då rumphuggna tornet skulle avslutas och i samtida skämtpress visades diverse förslag som snapsglas, ryttarstaty och byggställningar. Till slut blev det den gyllene tornspiran med tre kronor, en gammal symbol för Sverige som skulle tydliggöra att Stadshuset inte bara var en Stockholmsangelägenhet utan gällde hela riket. Inspirationen till den slutgiltiga gestaltningen fick Östberg av den tornspiran på gamla Slottet Tre Kronor.
Vill man upp i det 106 meter höga tornet finns det hiss till femte våningen, men man kan också ta de 365 trappstegen. På femte våningen finns tornmuseet. Här står modeller och byster som återfinns i stadshuset, likaså prov på guldmosaiken för Gyllene salen. Med sin enorma takhöjd ryms här den 7,6 meter höga gipsmodellen av S:t Eriksstatyn skapad av bröderna Gustaf och Aron Sandberg.
Modellen tillverkades i Blå hallen och det var tänkt att S:t Erik skulle placeras med hjälp av en kran på 67 meters höjd i tornet mitt under klockorna. Genom hela tornet löper ett schakt genom vilket statyn skulle hissas upp. Ett försök med en fullstor staty, tillverkad i ett lättare material, visade dock att detta projekt inte var möjligt att genomföra. Ragnar Östberg ändrade sina planer, torntoppen blev istället en öppen utsiktsplats. S:t Erik blev aldrig utförd i beständigt material utan hamnade istället som gipsskulptur i tornmuseet.
En trappa leder upp till den så kallade “cirkelpassagen” som smyckas av fyra gipsmodeller föreställande Maria Magdalena, S:ta Klara, S:t Erik och ett anonymt skyddshelgon. Tornpassagen vars golv är svagt lutande som en ramp med några få trappsteg leder besökaren runt i flera varv längs tornets ytterväggar till tornvinden och trätornet med sin gigantiska träkonstruktion. Utsiktsdelen av stadshustornet kallas “koppartornet” och på “tornaltanen” har man kommit till 73 meter ö.h. Här står fyra kopparklädda helgon riktade mot sina respektive församlingar; S:t Erik, S:ta Klara, Maria Magdalena och S:t Nikolaus.
Från tornaltanen leder en smal trätrappa upp till en utsiktsplattforn rakt under klockorna. Till besökarens orientering finns en präglad kopparplåt på balustraden runt hela övre balkongen som visar vilka sevärdheter finns att se på och i vilket vädersträck de befinner sig.
Hela tornet är uppbyggd av 2,5 miljoner tegelstenar, som ger en vikt av 24 000 ton. Stadshustornet kröns av tre förgyllda kronor, dessa är vinklade mot Stockholms slott. Kulan som håller uppe de tre kronorna har en diameter på fyra meter och de yttre kronorna, som sitter ca åtta meter isär är 2,2 meter breda (enligt Martin Stugart på DN).
Klockspelet
I torntoppen finns nio slagklockor som spelar den medeltida Sankt Örjansvisan kl 12 och kl 18 varje dag under sommarhalvåret. Låten uppfördes fram till 1970-talet i samband med programmet Tolvslaget i Sveriges Radio. Klockspelet tillverkades i Holland av firman Petit & Sritse och monterades på sensommaren 1924. Den största klockan väger 3000 kg och är en gåva från Holland, den bär namnet S:t Erik, den minsta klockan kallas S:t Örjan.
Sankt Örjan, är den äldre svenska benämningen på Sankt Georg och S:t Örjan är symbolen för det godas kamp mot det onda. Enligt legenden stred S:t Örjan mot en drake för att rädda en jungfru. Den åldriga S:t Örjanslåten, "lifvade" Sten Stures män vid slaget vid Brunkeberg.[1]
Tornbilder
Fler bilder om Stadshustornet finns här.
 Tornbalkongen |
 Sankt Erik i tornmuseet |
 Tornmuseet |
 Vy mot nordost |
Stadshusparken
Stadshuset ligger vid Mälarens strand. Mellan byggnaden och vattnet finns en liten park, Stadshusparken eller Stadshusträdgården som är rikt smyckad med många skulpturer. Där finns Carl Eldhs tre bildlika statyer i marmor döpta diktaren, poeten och målaren, för August Strindberg, Gustaf Fröding respektive Ernst Josephson som kom på plats år 1923. Dessa skulpturer väckte en del anstöt p.g.a. deras nakenhet. Efter de avbildades bortgång tystnade dock snart protesterna.
Nere på muren intill Mälarens vatten syns Carl Eldhs vackra skulpturer "Sången" och "Dansen" i brons. Vid en av pelarna i kolonnraden mot parken står en relief av Carl Larsson, skulpterad av Christian Eriksson.
I sydöst står en kolonn mot Riddarholmen, ungefär 20 meter hög, med en staty föreställande en fanbärande Engelbrekt Engelbrektsson högst upp, även den skapad av Christian Eriksson.
Inmurad i själva Birgerskansen sitter det vackra valvet från Erik Palmstedts Gamla Riddarholmsbron från 1780-talet. I valvet finns även Ida Mattons skulptur "Lokes straff" från 1923.
I tornsockeln finns Erik Rafael-Rådbergs skulptur i granit visande skulptören Gustaf Sandberg, rest 1970. Sandberg utförde flera skulpurarbeten för stadshuset, bland annat den 7,6 meter höga S:t Eriksstatyn som numera är placerad i tornmuseet.
Vid tornsockelns östra sida finns under en baldakin Birger jarls kenotaf, även den är skapad av Gustaf Sandberg och utförd i förgyllt bly med en kärna av granit. När Stockholms stadshus byggdes var det meningen att Birger jarls kvarlevor skulle flyttas till denna plats vid tornets fot, men Varnhems kyrkofullmäktige sade nej och graven i Stockholm förblev tom.
Skulpturer i parken (urval)
 Erik Rafael-Rådbergs skulptur av Gustaf Sandberg |
 "Sången", av Carl Eldh |
 Ida Mattons skulptur "Lokes straff" |
 Gustaf Sandbergs kenotaf över Birger jarl |
Urtavlan som inte finns!
I filmen Jönssonligan får guldfeber utspelar sig en dramatisk scen med filmens hjältar klättrande på en urtavla högst upp på tornuret. Det var en eftergift åt filmens förlaga Olsen-banden går i krig där filmens hjältar klättrar i tornuret på Köpenhamns rådhus. Eftersom Stockholms stadshus i verkligheten saknar urtavla fick de svenska filmmakarna trolla dit en.
Källor
- Uppgifter angående "Stadshustornet" enligt informationsblad från Stockholms stadshus (2009).
Litteratur
- Bäckström, Mattias, Stockholms stadshus - forntid och samtid. Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet 1998.
- Cornell, Elias, Ragnar Östberg, svensk arkitekt. Byggmästaren, Stockholm 1965.
- Cornell, Elias & Ivar Sviestins, Stockholms stadshus. Byggförlaget, Stockholm 1992.
- Eklund, Hans, Ur Stadshusets historia 1901-1923. Silander & Fromholtz, Stockholms stadsmuseum och Stadshusets vänförening, Stockholm 2002.
- Josephson, Ragnar, "Stockholms stadshus". Ord och bild. Årg. 32. 1923. Stockholm 1922.
- Roosval, Johnny (red.), Stockholms stadshus vid dess invigning midsommarafton 1923. Beskrivning utarbetad på uppdrag av Stockholms stadsfullmäktige. Gunnar Tisells tekniska förlag, Stockholm 1923.
- Wickman, Mats, Stadshuset i Stockholm. Sellin & partner, Stockholm 1993 (1 uppl).
- Östberg, Ragnar, Stadshuset - en vägvisare. Gunnar Tisells tekniska förlag, Stockholm 1922 (1 uppl).
- Östberg, Ragnar, En arkitekts anteckningar: Med bilder och verk av författaren. Natur och Kultur, Stockholm 1928.
- Östberg, Ragnar, Stockholms stadshus. Norstedt, Stockholm 1929 (1 uppl).
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Stockholms stadshus
- Stockholms stadshus
