Från Rilpedia

Kenotaf [ke-] gr. kenota'phion, av keno's = tom och ta'phos = grav, skengrav, gravmonument rest till minne av avliden vars kvarlevor har gått förlorade eller har jordfästs på annan plats.

I den egyptiska dödskulten var det från Mellersta rikets tid (ca 2040-1675 f.Kr.) önskvärt att försäkra sig om en kenotaf i Abydos, om man inte verkligen begravdes där. I antikens Grekland var uppförandet av en kenotaf i förekommande fall nödvändigt för att ge en "vilsen själ" en viloplats. Även kulturellt betingade hyllningsmonument kunde dock utföras i form av gravar. I Makpelagrottan, Hebron, finns bland andra patriarken Abrahams kenotaf.

Välkända sentida exempel utgör bland annat Dantes kenotaf i Santa Croce i Florens och Birger jarls vid Stockholms stadshus. De riktiga gravarna finns i Ravenna respektive Varnhem. Ett annat viktigt minnesmärke är The Cenotaph av Edwin Lutyens vid Whitehall i London, numera minnesmärke över båda världskrigens stupade britter.

Se även

• Epitafium