1946 års cityplan
Från Rilpedia
1946 års cityplan var en översiktlig plan för trafiken i centrala Stockholm och det blivande Stockholms city på Nedre Norrmalm i Stockholm, utarbetad av stadsplanekontoret och baserad på stadsfullmäktiges principbeslut om Norrmalmsregleringen den 18 juni 1945.
1946 års cityplan var utgångspunkten för den stora cityombyggnaden i Stockholm. Principbeslutet från den 18 juni 1945 angav riktlinjer, men i cityplanen från 1946 presenterades en rad nya idéer och man gick även in på den nya bebyggelsens gestaltning. I och med 1946 års plan hade området norr om Sveaplatsen (sedermera Sergels torg) fått sin slutgiltiga utformning. Där fanns nu fem höghus på låga butiksbyggnader (blivande Hötorgscity) och en gågata (sedermera Sergelgatan), väster därom fanns plats för Stockholms Stadsteater (ej utförd). Upphovsman till denna del av planen var stadsplanekontorets arkitekt David Helldén.[1]
Trafikföringen fick stor utrymme i 1946 års plan. Av central betydelse för planens trafiksystem var flera biltunnlar. En tunnel planerades från Tegelbacken till Sveaplatsen och Sveavägen med en östlig tunnelgren till Arsenalsgatan på Blasieholmen. Denna grenen skulle ansluta till en tunnel som var planerad att gå från Skeppsbron under Norrström till Nybroplan med mynning i Strandvägen.
I Stadsplanekontorets tjänsteutlåtande angående stadsplanen för Nedre Norrmalm 1946 presenterades redan en skiss för huvudledsnätet i och omkring Stockholm, där en trafkring runt Stockholm konkretiserades. Officiellt ingick skissen sex år senare i Stockholms "1952 års generalplan".[2]
Även Tegelbackens trafiksystem ägnades stor uppmärksamhet. Detta var en av innerstadens hårdast belastade trafikpunkter med ständiga köer (kallat "Tegelbackseländet"). Beslutet att dra Sveavägens trafik till denna korsning innebar dessutom en ännu högre tarfikentensitet. I 1946 års cityplan redovisade man två alternativ; “Klöverbladet” (liknande Slussen) och “Femhörnningen” (en gigantisk cirkulationsplats med en park i mitten). En klöverbladslösning hade redan 1943 presenterats av Slussen-arkitekten Tage William-Olsson. Stadsplanedirektören Sven Markelius föredrog dock "Femhörningen".[3] Ingen av dessa lösningar skulle dock komma att utföras.
Remissvaren på 1946 års plan var övervägande positiva med två undantag; Byggnadsnämnden och Skönhetsrådet.[4] I juni 1947 antogs cityplanen utan att föreläggas stadsfullmäktige innan. Förmodligen ville man inte ha en ny citydebatt, dessutom uppfattades planen som en bearbetning av redan tagna beslut i enlighet med stadsfullmäktiges direktiv.[5]
Planen för Nedre Norrmalm 1946
Referenser
- ↑ Huvudstad i omvandling, sida 143
- ↑ Working papers in transport and communication history, sidor 47-48
- ↑ Sven Markelius, arkitekt, sida 147
- ↑ Huvudstad i omvandling, sida 144
- ↑ Huvudstad i omvandling, sida 145
Litteratur
Anders Gullberg: City – drömmen om ett nytt hjärta. Morderniseringen av det centrala Stockholm 1951–1979 (två volymer), Stockholmia förlag, Stockholm 2001. ISBN 91-7031-078-5. Libris 8369513.
Thomas Hall; Gunnar Källström: Huvudstad i omvandling - Stockholms planering och utbyggnad under 700 år, Sveriges Radios förlag, Stockholm 1999. ISBN 91-522-1810-4. Libris 7409712.
Yngve Larsson: Mitt liv i stadshuset - Andra delen: I tjänst hos denna stolta stad (1920-1954), Stockholms kommunalförvaltning, Stockholm 1977, sid. 546 ff. ISBN 91-85676-00-4. Libris 7751622.
Rikard Skårfors: Beslutsfattandets dilemma: planarbete och opinionsyttringar rörande trafikleder i Stockholm 1945-1975, Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet (licentiatuppsats), Uppsala 1999, Working papers in transport and communication history, 1104-6988 ; 1999:2. Libris 2838557.
- Eva Rydberg: Sven Markelius arkitekt, Arkitektur Förlag, 1989. ISBN 91 860-5022-2.
Se även
|
|||||||||||||||||||||||
