Från Rilpedia

Samfundet Nordens Frihet var en svensk förening som bildades 1939 i syfte att verka för nordisk självständighet under andra världskriget. 1946 upplöstes den.

Samfundet var inledningsvis nära knutet till Finlandskommittén, som arbetade för att bistå Finland militärt med frivilligkåren. Sigurd Curman var ordförande vid instiftandet, och Harald Wigforss var redaktör för samfundets tidning. Efter Tysklands ockupation av Norge och Danmark 1940, blev samfundet allt mera inställt på att Sverige borde gå in i kriget.

I politiskt avseende var Nordisk Frihet nationella och demokratiska, emot nazism och kommunism. Som mest hade de 250 medlemmar; bland dem flera framstående kulturpersonligheter. Nära 50 procent av dess medlemmar var akademiker inom de historiska disciplinerna, "kärntruppen bestod av medlemmar i högre seminariet i historia vid Stockholms Högskola".^[1]

Ledande personer inom samfundet inkluderade historikern Yngve Lorents, borgarrådet Yngve Larsson, Nils Ahnlund, Harald Hjärne, Eli Heckscher, Karl-Gustaf Hildebrand, Nils Herlitz, Stig Jägerskiöld, K.G. Westman, Adolf Schück och Birger Steckzén.

Källor

1. ↑ Alf W. Johansson, Finlands sak. Stockholm 1973, s. 205

• Tora Byström, "Striden om begreppen" (pdf)

Se även

• Svensk-norska föreningen