Stig Jägerskiöld
Från Rilpedia
Stig Axel Fridolf Jägerskiöld, född 20 april 1911 i Göteborg, död 14 september 1997, var professor i offentlig rätt, internationell rätt, och statsrätt, samt historiker och diplomat.
Stig Jägerskiöld var son till professorn i zoologi, Leonard Jägerskiöld (1867-1945) som tillhörde den finska frälseätten med samma namn, som är känd sedan 1500-talet. Släkten immatrikulerades vid det finska Riddarhuset 1818. Modern var friherrinnan Sylvia Hisinger. Hans äldre bror Olof Jägerskiöld var arkivarie och tillika historiker. 1950 gifte han sig med Marianne Propst, dotter till en grosshandlare.
Stig Jägerskiöld föddes i Göteborg där fadern då var verksam vid högskolan. 1937 blev han docent i historia i samband med att han doktorerade vid Uppsala universitet på avhandlingen Sverige och Europa 1716-1718: studier i Karl XII:s och Görtz' utrikespolitik . Året därpå utsågs han till attaché vid Utrikesdepartementet, och var verksam som pressattaché i Helsingfors 1939-40. Han var styrelseledamot för protyska SNF:s tidning Dagsposten under andra världskriget.
Under den tiden blev han därjämte jur.kand., och 1944 jur.lic. då hans Judiciellt och diciplinärt ansvar gavs ut. Han hade tjänst som docent i förvaltningsrätt och statsrätt med folkrätt vid Stockholms högskola 1945-1951 samt 1955-1958; åren dessemellan drev han en juridisk byrå tillsammans med professor Halvar Sundberg i Stockholm. 1958-1960 tjänstgjorde Jägerskiöld som preceptor i offentlig rätt vid Stockholms högskola. Han var tillförordnad professor där 1955, och ordinarie professor i offentlig rätt med folkrätt vid Lunds universitet från 1960. 1951-1954 var han ledamot av Sveriges advokatsamfund.
Stig Jägerskiöld var produktiv författare in i det sista. Bland hans skrifter märks förutom de ovan nämnda, Folkrätt och inomstatlig rätt (1955), Svensk tjänstemannarätt (1956-59), Allmän förvaltningsrätt (1958), Från prästskola till enhetsskola (1958), Ett folkrättsbrott och dess bedömning år 1690 (1962), Juridik och politik (1963), Att skriva en biografi, Den historiska skolan i Sverige (1982), Handbok i folkrätt under neutralitet och krig (1971). Tillsammans med bland andra Nils Ahnlund skrev han Sanning och sägen om Karl XII:s död (1941).
Han författade därtill biografier om framför allt sin syssling Gustaf Mannerheim vars korrespondens han även lät ge ut, men också om Stanislaus Leszczynski, och Sven Grauers. I hans Om krigsfångar, krigsockupation och jurisdiktionsrätt (1964) ingår en biografi över Sven Leijonmarck, och vidare har han skrivit om Justitieombudsmannens historia samt om adelsprivilegier i Danmark och Sverige.
Huvudsakliga källor
- Vem är det 1961
- Holger Carlsson, Nazismen i Sverige, ss. 136-139, (Sthlm 1942)
- Tom Flensburg, Svenska Män och Kvinnor 4, s. 143, (Sthlm 1948)
