Från Rilpedia

Karl Gustaf Westman, född 18 augusti 1876 i Göteborg, död 24 januari 1944 i Stockholm, svensk politiker i Bondeförbundet, ecklesiastikminister 1914-17, utrikesminister 1936, justitieminister 1936-30 augusti 1943, professor i rättshistoria vid Uppsala universitet.

Innehåll 1 Uppväxt, studier, akademisk karriär 2 Politisk karriär 2.1 Externa länkar 3 Referenser

Uppväxt, studier, akademisk karriär

Karl Gustaf Westman var son till postmästaren Karl Johan Westman och Tonny Andersson. Bror till diplomaten Karl Ivan Westman. Gift 1935 med Margit Printz, begraven på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Efter mogenhetsexamen i Linköping 1894, skrevs Westman in vid Uppsala universitet, där han tog fil.kand 1897, fil.lic 1904 och fil.dr. 1905. Doktorsavhandlingen, Svenska rådets historia till år 1306, om svenska stormannaklassens uppkomst utgjorde länge normalvetenskapen i ämnet. 1912 skrev han sitt huvudarbete, Den svenska nämnden. Dess uppkomst och utveckling som gav honom ett anseende som en av de fräsmta svenska historikerna i landet. Andra verk studerade rättshistoria och monarkins påverkan på juridiken och samhället. 1910-1941 var han professor i rättshistoria vid Uppsala. Under studietiden var han medlem av Föreningen Heimdal.

Politisk karriär

I såväl vetenskaplig som politisk bemärkelse var Westman påverkad av Harald Hjärne och dennes paroll "Försvar och reformer". Han reagerade kraftigt på försvarspolitiken i Staafs regering. Efter borggårdskrisen blev han ecklesiastikminister under Hammarskjöld för nationella partiet. Vid första världskrigets slut gick han med i Bondeförbundet, och blev ledamot av första kammaren 1919-1943. Han blev en av förgrundsgestalterna för detta parti, och fick flera tunga poster.

Ur Karl Gustaf Westmans dagbok 25 juni 1941 Det är förvånande, att så många varit anhängare av teorin om det ideologiska självmordets förträfflighet. Det beror på ytlighet i den historiska uppfattningen. Ideologierna som politiska företeelser växla med de politiska intressemotsatserna och sammanhänga med dem. En idé blir först en makt om den förenas med ett intresse.

I samband med den djupa lågkonjunkturen i början av 1930-talet bidrog K G Westman till det samarbete mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna som satte punkt för 1920-talets politiska instabilitet. Regeringssamverkan mellan folkrörelsepartierna (”arbetare och bönder”) för en expansiv ekonomisk politik, ledde enligt sina tillskyndare till en lindring av den kraftiga arbetslösheten, både i städer och på landsbygden, och anses av dessa ha förhindrat att fascism, kommunism eller nazism slog rot i landet.

Från 1936 och under andra världskriget var han statsråd i samlingsregeringen som justitieminister till augusti 1943, då han avgick på grund av sjukdom. Under denna period genomförde han 1938 års gruvlag, 1942 års rättegångsreform, och restriktioner av tryckfriheten.

Westman, som var tyskvänlig och med en antisemitisk hållning, har av lundaprofessorn Sverker Oredsson karakteriserats som en av "Sveriges skadligaste och farligaste statsråd. Synnerligen frikostigt slog han till mot tidningar, som vågade komma med kritik av Nazityskland".[1]

Företrädare: Fridtjuv Berg	Sveriges ecklesiastikminister 1914-1917	Efterträdare: Alexis Hammarström
Företrädare: Rickard Sandler	Sveriges utrikesminister 1936	Efterträdare: Rickard Sandler
Företrädare: Thorwald Bergquist	Sveriges justitieminister 1936-1943	Efterträdare: Thorwald Bergquist

Externa länkar

Referenser

• Swensson, Sven, artikel i Svenska Män och Kvinnor 8 (Sthlm 1955)
• Wahlbäck, Krister, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41 (Sthlm 1972)