Preussen

Från Rilpedia

Version från den 20 maj 2009 kl. 06.34 av Micheletb (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
För andra betydelser, se Preussen (olika betydelser).
Preussen (blått) inom Tyska riket med dess gränser 1871-1918.
Tysklands historia

Preussen är namnet på ett tidigare hertigdöme, senare konungarike och till sist delstat i Tyskland. Från 1700-talet var det en betydande europeisk stat men upplöstes formellt 1947 till följd av andra världskriget.

Preussen lydde under det polska kungadömet fram till 1657 (motsvarande Ostpreussen). År 1618 ingick hertigdömet (tyska Herzogtum Preussen) en personalunion med Brandenburg. I samband med Polens försvagning och fall blev denna statsbildning ett självständigt konungarike 1701 (tyska Königreich Preussen).

Under 1800-talet blev Preussen den ledande tyska staten. Detta manifesterades av Preussens militära seger över Österrike 1866, vilket avgjorde ledarskapsfrågan bland de tyska staterna samt att Preussens konung från 1871 även var kejsare av Tyska riket. Det senare möjliggjordes genom att de tyska staterna utom Österrike 1871 samlades i ett kejsardöme under preussisk ledning. Monarkin störtades 1918 till förmån för republikanskt styrelseskick varigenom Tyskland omdanades till Weimarrepubliken. Preussen var denna stats största delrepublik under namnet Fristaten Preussen (tyska Freistaat Preussen). Under mellankrigstiden dominerade socialdemokraterna Preussens politiska liv. Landet kom därför i skarp konflikt med nazisterna och 1933 inlemmades det i den tyska enhetsstaten (tredje riket). Officiellt upphörde dock Preussen att existera först den 25 februari 1947, då de allierade segrarmakterna i andra världskriget förklarade det upplöst.

Innehåll

Historia

Preussens äldre historia

Huvudartikel: Preussens äldre historia

Det område som blev den tyska staten Preussen beboddes i äldre tid av två förkristna baltiska folk, pruser och jadvinger. De var närmast släkt med litauerna. De var hästburna stammar som ofta företog plundringståg mot sina polska och vitryska grannar. För att få ett fungerande gränsskydd införde den polske hertigen Konrad av Masovien 1226 den Tyska orden till sitt hertigdöme. Ordensriddarna skulle i egenskap av Konrads vasaller skydda de nordöstra gränserna mot balterna. Under 1200-talet erövrades balternas områden och de kristnades av ordensriddarna med eld och svärd[källa behövs]. De till en del utrotade balterna ersattes av Tyska orden med en invandrad tyska kolonisatörer[källa behövs]. Bara några år efter att ordensriddarna blivit polska vasaller ändrade de i hemlighet [källa behövs]sitt vasalldokument med den polske Konrad av Masovien och förklarade sina baltiska erövringar, samt de av Konrad förlänade etniskt polska områdena, för ett tyskt rikslän underlydande den tyska kejsarmakten. Från 1200-talets slut vände sig den nu mycket starka Ordensstaten mot sina polska länsherrar och började att erövra även de redan kristnade polska markerna. Polen förlorade sin kust till sina forna vasaller (motsvarande Västpreussens/Kungliga Preussens område införlivades i ordensstaten). Konflikten pågick under hela 1300-talet men det var först när de forna fienderna Polen och Litauen förenades i samväldet Polen-Litauen och gjorde gemensam sak mot Ordensriddarna som dessa kunde besegras (Slaget vid Tannenberg (1410)). Konflikten fortsatte under 1400-talet och efter 13-åriga kriget (1454-1466) krossades och besegrades Tyska Orden, som då blev en polsk vasall. Ordensriddarna gjorde några försök till uppror men besegrades slutgiltigt 1521. År 1525 förvandlas Ordensstaten från en kyrkostat till ett sekulariserat, världsligt hertigdöme genom att den lutherska läran infördes av Ordens högmästare Albrecht von Brandenburg-Ansbach med den polske kung Sigismund I av Polens godkännande. Den Tyska ordens kyrkostat förvandlades då till det sekulariserade hertigdömet Preussen under polsk överhöghet, styrt av ätten Hohenzollern.

Med den polske kungen Sigismunds godkännande ingick 1618 hertigdömet Preussen en personalunion med det tyska kurfustendömet Brandenburg, då den sonlöse preussiske hertigen lät sin svärson, kurfursten av Brandenburg, inta tronen. Från och med detta var hertigen av Preussen även kurfurste (vald furste) av Brandenburg inom det tyska riket.

Under Sveriges krig mot Polen 1655-60 slöt Preussen upp på svensk sida. I det polsk-svenska kriget drog Preussen fördel av Polens enorma försvagning i kriget mot svenskar och ryssar och löste Ostpreussen från vasallförhållandet till Polen i fördraget i Wehlau 29 september 1657 och i freden i Oliwa 3 maj 1660 och blev därmed självständigt.

När Fredrik Vilhelms son kurfursten Fredrik III med den polske kungen August II den Starkes godkännande antog konungatiteln 1701, fästes denna vid det suveräna hertigdömet Preussen och ej vid kurfurstendömet Brandenburg, som stod i vasallförhållande till kejsaren, och på så sätt kom Preussen att ge sitt namn åt hela den hohenzollernska monarkin. Om kurfurstendömet Brandenburgs historia till 1701 se Brandenburg.

Konungariket Preussen (1701-1918)

Fredrik I (1701-1713)

Fredrik I kröntes den 18 januari 1701 i Königsberg till Preussens förste kung. Han intresserade sig för konst och vetenskap, men verkade även för landets materiella utveckling, till exempel genom sammanbindningen av Pregels och Memels flodområden. I Spanska tronföljdskriget understödde han kejsaren med en hjälpkår under Leopold av Dessau, och i Utrechtfreden, som dock avslutades efter kungens död, fick Preussen bekräftelse på kungavärdigheten och det så kallade övre kvarteret av Geldern. Fredrik förvärvade också några andra områden, nämligen genom köp Quedlinburg (1698) och Tecklenburg (1707) och genom arv efter Vilhelm III av Oranien grevskapen Mors och Lingen (1702) och Neuchâtel (tyska: Neuenburg) med Valangin (1707).

Fredrik Vilhelm I (1713-1740)

Preussens statsvapen.

Hans son Fredrik Vilhelm I gjorde sig känd för sparsamhet, ordnade landets finanser och fick medel att förbättra dess jordbruk och andra näringar samt att rusta upp armén. Årligen avsattes stora summor till landets materiella utveckling och till understöd för invandrare. Han tog emot 18 000 protestanter som förjagats från Salzburg 1728.

En mängd städer och byar anlades. Armén ökade till slut från 38 000 till 83 000 man, av vilka en stor del värvades i utlandet för att inte för mycket folk skulle tas från jordbruket. Även arméns organisation och exercis förbättrades. Leopold av Dessau hade en viktig roll i detta arbete. För den inre förvaltningen inrättades ett enda centralämbetsverk, generaldirektorium eller generaloberkriegs-, finanz- und domänendirektorium, på fem avdelningar. Ämbetsmännen vandes vid samma punktlighet och lydnad som armén.

Kungariket Preussens flagga (1803)
Preussens krigsflagga (1816)
Preussens flagga (1892–1918)

I sin utrikespolitik höll sig Fredrik Vilhelm I troget till kejsaren, som utövade stort inflytande på honom genom Preussens ambassadör i Wien, von Seckendorf. Han sägs ha haft en vurm för soldater, men deltog endast i ett krig, det stora nordiska. Under Karl XII:s vistelse i Osmanska riket ryckte ryska och polska trupper in i Svenska Pommern och intog Stettin. Fredrik Vilhelm lyckades då förmå dem att överlämna staden till honom, mot att han hindrade svenskarna från att anfalla dem från Pommern. När Karl 1714 återvänt till Pommern och Fredrik Vilhelm ej ville utlämna staden, börjades fientligheter, som slutade så, att preussarna intog hela Pommern och Rügen. Kriget slutade genom freden i Stockholm 1720, då Preussen behöll södra Vorpommern med Stettin (det vill säga landet från Oder till Peene) samt Usedom och Wollin, men betalade Sverige 2 miljoner riksdaler.

Fredrik den store (1740-1786)

Under Polska tronföljdskriget (1733-35) deltog några preussiska trupper i kejsarens strid mot fransmännen. Men då denne icke ville tillfredsställa Preussens anspråk på arvsrätten till hertigdömena Jülich och Berg, uppstod vid Berlinhovet ett missnöje mot habsburgarna, som snart ledde till viktiga följder. När nämligen tyske kejsaren Karl VI dog, ungefär samtidigt med Fredrik Vilhelm, vägrade dennes son och efterträdare Fredrik II den store att erkänna den så kallade pragmatiska sanktionen (enligt vilken Maria Theresia skulle efterträda sin fader Karl VI), enär de villkor, under vilka denna sanktion 1728 erkänts av Preussen, icke hade uppfyllts. Han framställde tvärtom egna anspråk på Schlesien och inryckte snart i landet, under det att samtidigt andra fiender angrep Maria Theresia från andra håll (Österrikiska tronföljdskriget). Schlesiens till en stor del protestantiska befolkning mottog preussarna välvilligt, och nästan hela landet intogs utan motstånd. Efter Fredriks segrar vid Mollwitz (10 april 1741) och Chotusitz (17 maj 1742) erbjöd Maria Theresia fred, och detta Fredriks deltagande i österrikiska tronföljdskriget, som vanligen kallas det första schlesiska kriget, avslöts genom freden i Breslau (12 juni 1742; bekräftad i Berlin 28 juli samma år), varigenom Preussen vann Schlesien utom Teschen, Troppau och Jägerndorf samt dessutom grevskapet Glatz (sammanlagt 38 500 km² och 1,2 miljoner invånare).

Ostfriesland tillföll vid det där regerande furstehusets utslocknande 1744 Preussen, som 1694 av kejsaren förvärvat rätt till detta rikslän vid inträffande ledighet. Österrikes längtan att återvinna Schlesien gav Fredrik orsak att med Maria Theresia börja ett nytt krig, det så kallade Sjuåriga kriget (1756-63), i vilket även Ryssland, Frankrike, Sachsen och Sverige uppträdde som hans fiender. Fredrik, som understöddes endast av England och några små tyska stater, lyckades dock i freden i Hubertsburg (15 februari 1763) behålla sitt land oförminskat, om det än blev svårt utmattat. Med mycken iver började Fredrik nu arbeta på landets upphjälpande. Förlusten av människor sökte han ersätta genom att uppmuntra invandringen; genom stora byggnadsföretag gav han arbetsförtjänst. Han stiftade en bank i Berlin och förbättrade postväsendet. Sedermera vidtog han flera finansiella åtgärder, såsom upprättande av flera monopol samt höjande av avgifterna på tobak, vin och kaffe, vilket framkallade missnöje. Hären omdanades.

Efter Sjuåriga kriget närmade han sig Ryssland för att sålunda trygga sig mot Österrike. Därigenom blev han även invecklad i Polens angelägenheter och framställde 1769 den första planen att dela Polen. Denna kom dock ej till verkställighet förrän längre fram under det rysk-turkiska kriget, då Ryssland mot en del av Polen avstod från Osmanska rikets styckning. Vid Polens första delning (1772) fick Preussen det polska Westpreussen (utom Danzig och Thorn) samt det söder därom belägna så kallade Netzedistriktet (sammanlagt 35 500 km² med 900 000 invånare).

Han drog 1778 i fält (det så kallade bayerska tronföljdskriget), men Österrike gav i sista stunden efter, och fred slöts i Teschen 13 maj 1779, då det nöjde sig med en del av Bayern (Innviertel). När Josef II än en gång återkom till de bayerska planerna, bildade Fredrik emot honom Tyska fursteförbundet 1785, vilket har betraktats som inledningen till Tyska rikets upplösning. Därigenom kom en stor del av de tyska staterna för första gången under Preussens ledning, men Fredriks snart därpå följande död, 17 augusti 1786, avvände från Österrike den fara, som hotade det, ty hans efterträdare förstod ej att upprätthålla den ställning, som Fredrik förvärvat åt sitt land.

Av dennes storartade arbete för Preussens inre förkovran må här endast erinras om hans omsorg för handeln, näringarna och förvaltningen. Nya vägar och kanaler anlades; bondeståndets ställning förbättrades, och genom utdikningar vanns nya fält för jordbruket. Fabriksindustrin befordrades genom anläggning av porslins- och sidenfabriker med mera. Rättskipningen låg Fredrik mycket om hjärtat, och en ny lagbok började utarbetas av justitieministrarna Cocceji och Carmer. För konst och vetenskap började i Preussen med Fredrik en ny tid även om han inte riktigt uppskattade den då uppblomstrande tyska litteraturen. Hans armé, som slutligen steg till nära 200 000 man, var den bäst övade och utrustade i Europa.

Fredrik Vilhelm II (1786-97)

Fil:Friedrich-Wilhelm-II-von-Preußen.jpg
Fredrik Vilhelm II. Målning av Anton Graff.

Hans efterträdare Fredrik Vilhelm II mottog sålunda en blomstrande stat i arv efter sin farbror (200 000 km²; 5,5 miljoner invånare). Armén var i antal och inre värde den första i Europa. Statsinkomsterna steg till 22 miljoner thaler, statsskatten till 54 miljoner thaler.

Men Fredrik Vilhelm stod inte personligen i centrum för styret av kungariket. Snart började ett förfall, som blev farligare, eftersom man fortfarande trodde att allt stod väl till. Omständigheterna bidrog till att underhålla denna villfarelse. En militär framgång var det lätta fälttåget under Ferdinand av Braunschweig mot Nederländerna (1787), där uppror utbrutit mot ståthållaren, Fredrik Vilhelms svåger. Upproret kuvades snabbt. Därpå ingick Preussen förbund med Nederländerna och England. I samråd med den England tvingade Preussen Danmark till fred, då det 1788 angrep Sverige. I Polen syntes Preussen vilja motverka Rysslands planer.

Men denna politik, som huvudsakligen var ett verk av Fredrik II:s minister greve Hertzberg, passade i längden inte kungen, i synnerhet sedan England börjat dra sig ifrån förbindelsen med honom. Han ingick 27 juli 1790 med Österrike det så kallade Reichenbach-fördraget, varigenom han avstod från alla anfallsplaner mot detta land och dess bundsförvant Ryssland. Hertzberg avgick, och kungen stod under inflytande av gunstlingar och älskarinnor. De första åren av hans regering hade utmärkts av flera folkvänliga inre reformer, men dessa upphörde snart och efterföljdes av en skärpning i enväldet genom censurlagen (1788) och ediktet om religionsväsendet (samma år).

I krigen mot franska revolutionen kom Fredrik Vilhelm att spela en roll. Sedan han och kejsar Leopold II sammanträffat i Pillnitz (augusti 1791), varifrån de utfärdade en deklaration över sin ställning till folkrörelsen, ingick de ett formligt förbund (7 februari 1792), och när Frankrike därpå förklarade Österrike krig (20 april samma år), ryckte även Preussens armé i fält, under befäl av Ferdinand av Braunschweig. De förbundna hade i början framgång, men måste i september samma år återtåga från Frankrike.

Efter en ny framryckning på andra sidan Rhen och några smärre segrar drog Preussen sig slutligen ur striden helt och slöt en separatfred med Frankrike i Basel 1795. Preussen avstod sina besittningar på västra Rhenstranden (halva Kleve, Geldern och Mors) mot framtida ersättningar öster om Rhen. En väsentlig orsak till detta var de polska angelägenheterna. Fredrik Vilhelm hade 1790 ingått förbund med Polen och åtagit sig att skydda landet mot Ryssland samt hade senare även godkänt den nya polska författningen av 1791. Han betraktades därför av polackerna som ett stöd i deras strid för oberoende av Ryssland. Men när det kom till avgörande, motsatte han sig inte Katarina II:s planer, utan förenade sig med henne och tog för sin räkning vid Polens andra delning (1793) Danzig och Thorn, större delen av Storpolen, delar av Posen, Gnesen med mera. Dessa områden förenades till en provins under namnet Syd-Preussen (omkring 55 000 km², 1,2 miljoner invånare). När polackerna sedermera reste sig till en sista strid för sin frihet, drog Fredrik Vilhelm själv i fält mot dem, men utan större framgång. Ryssarna hade bättre krigslycka. Polackerna blev grundligt slagna, och Polens tredje delning verkställdes 1795, då Preussen fick jämte huvudstaden Warszawa ett område (54 500 km², med nära 1 miljon invånare), varav skapades provinserna Neu-Ostpreussen och Neu-Schlesien. Till följd av ett fördrag med den siste markgreven av Ansbach och Bayreuth fick Preussen 1792 dennes land (8 800 km², med 385 000 invånare).

Trots rikets stora utvidgning (under Fredrik Vilhelms regeringstid i allt 200 000 km² med 2,7 miljoner invånare) blev Preussen svagare för varje år, och dess anseende såväl inom som utanför Tyskland försvann. Vid Fredrik Vilhelms död hade en stor statsskuld uppstått och armén var demoraliserad. Riket styrdes av mindre lämpliga personer, bland andra Haugwitz, Lombard, Lucchesini och Bischoffswerder.

Fredrik Vilhelm III (1797-1840)

Konungariket förfaller

Riket var sålunda i förfall då det ärvdes av sonen Fredrik Vilhelm III. Han saknade den kraft och begåvning, som fordrades för att hejda fallet, och var obenägen att genomföra de reformer som var nödvändiga för att Preussen inte skulle stanna efter sina grannländer, särskilt Frankrike. Även om han rensade hovet från de mest onyttiga lät han många av sin faders odugliga gunstlingar, till exempel Haugwitz, behålla ställning och inflytande. Overksam åsåg han Österrikes nederlag i andra koalitionskriget, ja uppträdde till och med på Frankrikes befallning hotande mot kejsaren. Till belöning fick han i riksdeputationshuvudbeslutet (1803) omkring 13 200 km² med 500 000 invånare i västra Tyskland (stiften Hildesheim och Paderborn, delar av Münster och Mainz, riksstäderna Nordhausen och Goslar med mera) som ersättning för de ovan nämnda avträdelserna i Basel.

Även under tredje koalitionskriget var Preussen neutralt, men då Napoleon lät en del av sina trupper tåga genom preussiskt område, kände sig konungen så djupt kränkt, att han, eggad av sin utmärkta drottning, Lovisa(Luise), och ryske kejsaren Alexander, beslöt att bryta med Napoleon. Haugwitz sändes 14 november 1805 till denne för att fordra en allmän fred, men lät tiden förgå, till dess Napoleon segrat vid Austerlitz (2 december samma år). Därefter lät Haugwitz, långt ifrån att framföra sitt ärende, förmå sig att avsluta ett nytt förbund med Napoleon, varigenom denne gav Preussen Hannover mot avträdelse av Ansbach, halva Neuchâtel och Kleve. Fredrik Vilhelm var nog svag att godkänna sin ministers verk, men ådrog sig därigenom från England en krigsförklaring, som medförde förlusten av en stor del av preussiska handelsflottan. Men då Napoleon icke dess mindre erbjöd England att återfå Hannover, om det ville sluta fred, förgick slutligen konungens tålamod; han riktade 29 september till Napoleon ett ultimatum, som blev avvisat, varpå han förklarade Frankrike krig 9 oktober 1806. Napoleon, som förutsett detta och därför efter freden 1805 låtit sin armé stanna kvar i södra Tyskland, inryckte strax med omkring 200 000 man i Preussen. Redan 10 oktober stod förpoststriden vid Saalfeld, och 14 oktober levererades dubbelslaget vid Jena och Auerstedt, vid vilket senare ställe preussiske överbefälhavaren Ferdinand av Braunschweig dödligt sårades. Braunschweig sårades för övrigt dödligt av ett klusterskott, vilket avfyras från slätborrad kanon och skickar iväg en mängd mindre projektiler, vilket är mycket effektivt mot infanteri. Detta resulterade i att han förlorade båda ögonen och dog kort senare.

I direkt anslutning till segern i Jena-Auerstädt skickade Napoleon sitt kavalleri djupt in på preussiskt territorium i vad som närmast kan beskrivas som en "kavalleri-blitz", en manöver som var mycket avancerad för sin tid och bortom övriga nationers militära kunnande. Preussiska fort kapitulerade ögonblickligen vid synen av Napoleons kuirassierer; endast ett fort, Kolberg, under August von Gneisenau, gjorde motstånd; han vägrade helt enkelt att ge upp Kolberg och detta gjorde honom oavsiktligen till en nationell hjälte. Gneisenau var för övrigt känd för att ha ett mycket djupt hat för Frankrike.

Nu följde den allmänna upplösningen. Armén var sprängd; den ena fästningen efter den andra kapitulerade utan försök till motstånd, och allt landet väster om Weichsel föll i segrarens händer. På andra sidan denna flod samlade Fredrik Vilhelm kvarlevorna av sin armé för att förena sig med sina bundsförvanter, ryssarna. Men genom slagen vid Eylau (7-8 februari 1807) och Friedland (14 juni samma år) blev även deras motstånd brutet. Freden slöts i Tilsit (9 juli), varvid Preussens konung måste avstå alla sina besittningar väster om Elbe och de områden, som erhållits vid Polens andra och tredje delning.

Freden i Tilsit var en genant tillställning för Fredrik Vilhelm, han mustrade sin sista värdighet inför mötet med de båda kejsarna, Alexander I och Napoleon. Freden slöts på en flotte i floden Niemen, nära Tilsit, men Fredrik Vilhelm fick inte ens vara med om förhandlingarna, han fick snopet vänta på flodbanken medan Preussens öde gjordes upp utan hans närvaro. Senare dikterade Napoleon villkoren för den villrådige kungen; allt han kunde göra var att lyssna.

Freden i Tilsit visade sig kostsam för Preussen, vilket förlorade över halva sitt territorium, samtliga sina provinser i Rhen och över hälften av dess 5 miljoner invånare. Vidare skulle ett stort krigsskadestånd betalas. Armén styckades och fick efter Tilsit inte uppbringa mer än 42 000 man, en sådan styrka kunde enligt Napoleon inte hota Frankrike. De mest nationalistiska officerarna skulle bytas ut mot konservativa officerare; så att Napoleon kunde använda Preussens armé som ett eget verktyg i sina framtida erövringar (vilket också skedde i fälttåget mot Ryssland, då den preussiska generalen Yorck fick underordna sig den franske marskalken MacDonald.

Preussen reformeras

Efter dessa olyckor började kungen arbeta för att reformera Preussen. Viktiga personer i detta arbete var von Stein, von Hardenberg, Niebuhr, von Scharnhorst, von Gneisenau med flera. De följande årens reformarbete blev det nya Preussens genesis. Reformarbetet utfördes till en del efter mönster från Frankrike. Man försökte efterbilda de goda effekterna av den franska revolutionen i Preussen . Armén reorganiserades. Man avslutade seden att värva soldater utomlands och införde allmän värnplikt (fullständigt dock först 1814). De stränga krigslagarna mildrades och soldaternas utrustning förbättrades. För att påskynda landets ekonomiska uppkomst upphävdes alla privilegier. Självstyre infördes i kommunerna (1808). Stein ansåg att man borde vänja folket vid politiskt deltagande på detta sätt innan man införde en riksrepresentation. En sådan utlovades nämligen som reformernas slutmål.

Regeringen upphävde livegenskapen (1807) och skråväsendet (1809). Napoleon ogillade detta och tvingade Stein att lämna Preussen (1808). [Stein var för övrigt tvingad till exil på grund av att fransmän(oklart just vilka fransmän - klart är dock att det snabbt skickades vidare till Napoleon) uppsnappade ett brev undertecknat Stein där han nedtecknat en patriotisk vädjan till det Preussiska folket att vända sig mot sina påtvingade franska herrar.] Men dennes verk fortsattes av Hardenberg [Och inte minst Theodor von Schön]. Samtidigt spirade nationalitetskänslan i Tyskland. Man ville slippa det franska förtrycket. Så när Napoleon lidit sitt stora nederlag mot Ryssland (1812) var Preussen det första område som övergick från honom till ryssarna. Under frihetskriget 1813 kämpade den reorganiserade preussiska armén under von Blücher mot fransmännen och bidrog kraftigt till krigets slut. Då Napoleon 1815 försökte återta sin ställning, besegrades han av engelsmän och preussare vid Waterloo. Trots att Preussen mer än någon annan stat utmärkt sig i kriget, vann det inte så särskilt stor landutvidgning på Wienkongressen. Det återställdes till samma folkmängd (10 miljoner invånare), som det haft 1806. Dess areal blev mindre till följd av åtskilliga landbyten. Landbytena ledde till att Preussen fick flera tyska invånare och färre polska än förr. Det avstod nämligen från allt vad det fått vid Polens delningar, utom Thorn, Danzig, Westpreussen och Posen, samt fick i stället halva Sachsen, stora områden vid Rhen (en stor del av Westfalen och Rhenprovinsen) samt genom fördrag med Sverige 7 juni 1815 Svenska Pommern och Rügen. Genom kriget hade statsskulden vuxit till 200 miljoner thaler, men genom sparsamhet förbättrades riksfinanserna sedermera. Kungen gav två tredjedelar av de kungliga domänerna åt staten.

Efter freden fortsattes reformerna. Genom en förordning av 20 september 1815 fullbordades förändringarna i den lokala förvaltningen; landet delades i tio (sedermera i åtta) provinser, dessa i "regierungsbezirke", dessa åter i "kreise" (kretsar). Den allmänna värnplikten blev fullt genomförd genom en lag av 3 september 1814; allmän skolplikt infördes 1819, och så vidare.

Av utomordentlig betydelse för Preussens och Tysklands framtid var bildandet av Tullföreningen (1827). I denna ingick snart de flesta av Tysklands stater och den blev en förberedelse till Tysklands politiska enande under Preussens ledning. Vid jubelfesten 1817 genomdrev Fredrik Vilhelm en union mellan de båda protestantiska kyrkorna i Preussen till en, den evangeliska kyrkan. Eftersom kungahuset tillhörde den reformerta kyrkan, blev denna vid unionen gynnad på den lutherska bekännelsens bekostnad, varför många lutherska församlingar vägrade att foga sig efter unionsdekreten. Kungen grep därför till våldsamma medel, vilket förmådde många att utvandra, och samtidigt kom regeringen även i häftig konflikt med den katolska kyrkan.

Alla de nämnda reformerna var av administrativ natur, men den rent politiska reform, som en stor del av folket efterlängtade och som kungen själv utlovat 1813 och 1815, nämligen införandet av ett konstitutionellt styrelsesätt, hördes ej av. Kungen stod under den österrikiske ministern Metternichs och dennes meningsfränders inflytande, och dessa skrämde honom från varje steg i konstitutionell riktning. Vissa obetänksamheter och våldsamheter, som begåtts av reformvännerna, särskilt av den akademiska ungdomen, gjorde kungen än mer misstänksam, och en ytterst sträng censur, ett olidligt polisspioneri och förföljelse mot alla "demagoger" var hans svar på de liberalas fordringar. För att i någon mån inlösa sitt löfte, införde han dock 1823 så kallade provinsständer, det vill säga en provinsrepresentation med rådgivande myndighet i provinsens angelägenheter, men utan initiativ. Det politiska missnöjet fortfor och kom även mångenstädes till utbrott efter julirevolutionen i Frankrike 1830, och ända till sin död hade Fredrik Vilhelm att kämpa med en stark folkopinion.

Fredrik Vilhelm IV (1840-61)

Fredrik Vilhelm IV. Målning av Franz Krüger.

Fredrik Vilhelm III efterträddes av sin äldste son, Fredrik Vilhelm IV, som med glädje mottogs av de liberala, vilka hoppades att nu se sina önskningar uppfyllda. Hans första regeringsåtgärder stärkte deras förhoppningar. Han utfärdade nämligen en allmän amnesti för dem som dömts för högförräderi och försoning ingicks med den katolska kyrkan. Likaledes mildrades de stränga åtgärderna mot de lutheraner som var missnöjda med unionen; censuren avskaffades för större arbeten och så vidare. Dessutom utfärdade han 1842 lagen om ett ständerutskott: de åtta provinsförsamlingarna skulle välja utskott, med vilka regeringen skulle överlägga rörande frågor, som vållat en större meningsolikhet mellan provinsständerna. Detta var emellertid icke någon riksrepresentation efter de liberalas sinne; men längre var kungen ej böjd att gå, trots den starka missstämning, som han därigenom framkallade mot sig överallt i landet.

Då han emellertid började frukta för en revolution sökte han blidka sinnena genom patentet av 3 februari 1847 om den förenade lantdagen. Detta påbjöd att, så ofta statens behov föranledde upptagande av nya statslån eller nya skatter, skulle provinsständerna samlas till en förenad lantdag i Berlin och i dessa frågor ha beslutande makt. Likväl fordrade de liberala, än mera, införande av ett konstitutionellt statsskick.

Sådan var ställningen när budet kom om franska februarirevolutionen 1848. 15 mars skedde en sammanstötning i Berlin mellan trupperna och de mot kungliga slottet tågande folkskarorna, och 18 mars väntades nya och svårare oroligheter, vilket förmådde kungen att utlova eftergifter. Vid skingrandet av den utanför slottet samlade folkskaran kom det till blodiga gatustrider. Mot sin broder prins Vilhelms och kommenderande generalen Prittwitz' råd hemsände Fredrik Vilhelm trupperna till deras kaserner (de avlägsnades kort därpå från Berlin) och böjde sig fullständigt för revolutionen. Han utfärdade 21 mars en proklamation, vari talades om det tyska folkets och de tyske furstarnas förening under hans ledning; följande dag inkallades en konstituerande nationalförsamling, som tillsammans med kungen skulle utarbeta ny författning för Preussen. Den samlades 22 maj, men fann ej regeringens förslag nog frisinnade, och nya oroligheter utbröt i Berlin (stormningsförsöket mot tyghuset 14 juni, ett tumult 31 oktober och så vidare).

Dessa tilldragelser jämte de samtidiga uppropen överallt i Tyskland, det revolutionära nationalparlamentet i Frankfurt am Main, det polska upproret och så vidare övertygade Fredrik Vilhelm om nödvändigheten av att rycka sig lös från de revolutionäras ledning. 8 november 1848 utnämnde han den konservative greve Friedrich Wilhelm von Brandenburg till konseljpresident, och i dennes ministär ("Ministerium der rettenden that") insattes dessutom idel konservativa män: Manteuffel (som inrikesminister), Ladenberg, Strotha och von der Heydt. Vidare lät kungen den från Holstein kommande general von Wrangel med sina trupper inrycka i Berlin. Nationalförsamlingen flyttades 9 november till staden Brandenburg och upplöstes 5 december. Samma dag utfärdade kungen en oktrojerad författning som skulle få revideras av den genom författningen organiserade lantdagen. Denna samlades 26 februari 1849 men Andra kammaren måste snart (27 april) upplösas och vallagen ändrades. Den därefter ånyo samlade lantdagen reviderade verkligen 1848 års författning som i sitt nya skick fick kunglig sanktion 31 januari 1850. Genom denna författning, som gällde länge, blev Preussen en konstitutionell stat.

Samtidigt med dessa tilldragelser var tyska nationalförsamlingen i Frankfurt am Main sysselsatt med att omdana Tyska förbundet. Denna åstadkom på våren 1849 en författning som gjorde Tyskland till kejsardöme. Fredrik Vilhelm valdes 28 mars till arvkejsare, men då han icke ville eller av fruktan för Österrike icke vågade antaga den honom (3 april) erbjudna värdigheten, förföll hela detta förslag. I stället sökte han genom underhandlingar med de tyska regeringarna åstadkomma Tysklands enhet. Han vann till en del Sachsen och Hannover för sina planer (Trekonungaförbundet, 1849) som åsyftade en tysk förbundsstat under preussisk ledning. Men snart uppvaknade hos de större tyska staterna farhågor att de skulle förlora all betydelse varjämte Österrike och Ryssland var alldeles emot en sådan reform. Ett av Preussen till Erfurt inkallat unionsparlament, som skulle närmare utarbeta författningen, blev fåtaligt besökt och fick ej någon påföljd. I stället återupprättade Österrike den författning, som Tyska förbundet haft sedan 1815, och inkallade den gamla förbundsdagen i Frankfurt (1 september samma år). Då Preussen vägrade att rätta sig därefter hotade ett krig att utbryta. Som Österrike därvid kunde räkna på Rysslands hjälp, vågade dock ej Fredrik Vilhelm fullfölja sin tyska politik, utan gav slutligen efter i alla punkter genom fördraget i Olmütz (de så kallade "Olmütz-punktationerna" 29 november samma år), inseglet på Preussens nederlag i denna sak.

I ännu en annan strid var Preussen invecklat under dessa oroliga år. Då invånarna i Slesvig och Holstein 1848 gjorde uppror mot Danmark, begärde och erhöll de hjälp från Tyskland, särskilt från Preussen. Men Fredrik Vilhelm drog snart sina trupper tillbaka, då det visade sig, att flera europeiska stater tog Danmarks parti, och undertecknade Londontraktaten av 8 maj 1852, varigenom hertigdömena tillförsäkrades Danmark (jämför Slesvigska krigen).

Från denna tid intog Preussen en fullt neutral hållning i den internationella politiken, inom vilken det saknade all betydelse. Till Schweiz avstod det (1857) sin rätt över Neuchâtel. En liten utvidgning erhöll det dock genom föreningen (1849) med furstendömena Hohenzollern och genom inköp från Oldenburg (1853) av Jadeområdet, som blev den nya preussiska flottans Nordsjöstation. Högt stod dock Preussen på konstens och än mer på vetenskapens område, där en mängd stora forskare bröt nya banor.

Fredrik Vilhelm, som av svår sjuklighet (sinnesrubbning) redan i oktober 1857 nödgades draga sig ifrån regeringen, efterträddes av sin broder Vilhelm I.

Vilhelm I (1861-88)

Vilhelm I

Vilhelm I styrde Preussen med regenttitel och suverän myndighet sedan 9 oktober 1858. Han inledde den nya eran med att avskeda partiministären Manteuffel och i stället utnämna en "gammalliberal" regering under furst Karl Anton av Hohenzollern-Sigmaringen, som mottogs med allmän välvilja av folket. Att Vilhelm ville återupprätta Preussens politiska anseende genom en kraftigare utrikespolitik visade han då han under 1859 års italienska krig mobiliserade armén och erbjöd Österrike sitt bistånd vilket dock avslogs. Vid denna mobilisering erfor man i vilket bristfälligt skick arméväsendet befann sig och därför beslöt kungen sig för en ny arméorganisation vartill planen uppgjordes av krigsministern von Roon. De för ändamålet nödiga anslagen vägrades likväl av lantdagens liberala majoritet, som 1861 konstituerat sig till det så kallade framstegspartiet. Kungen upplöste då (11 mars 1862) Andra kammaren och lät prins Adolf av Hohenlohe-Ingelfingen bilda en ny, konservativ, ministär. De nya valen gav emellertid de liberala en ännu större övervikt.

Hohenlohe avgick och till förste minister utnämndes 8 oktober 1862 Otto von Bismarck-Schönhausen som kort förut, 24 september, inkallats i ministären. Han mottogs med än större ovilja än sin föregångare: representationen icke blott vägrade anslag för armén utan förkastade regeringens hela budgetförslag och förklarade på våren 1863 i en skrivelse till konungen att allt samarbete med ministären var omöjligt. Det var måhända kung Vilhelms största förtjänst om Preussen, att han hade kraft och mod att i denna strid hålla på sin minister. Med järnhand införde denne disciplin i den oppositionella ämbetsmannakåren: han indrev de nödiga skatterna, utan att de beviljats, och den nya arméorganisationen, grunden till Preussens kommande storhet, blev fullt genomförd. Detta inkonstitutionella styrelsesätt varade ända till 1866 då händelsernas gång till fullo uppvisat oppositionens kortsynthet och därmed brutit dess makt. Men det är lätt att begripa, hur stor upphetsningen i sinnena skulle vara under dessa år. Samma energi och hänsynslösa kraft utvecklades även i utrikespolitiken. Den viktigaste frågan på detta fält var den om Tyska förbundets omdaning till en starkare enhet. I de underhandlingar, som fördes härom under förra hälften av 1860-talet, visade sig ånyo omöjligheten att förena Preussens och Österrikes intressen. Den förra staten ville ur Tyskland avlägsna Österrike, men hade därvid emot sig icke blott detta kejsarrike, utan även de tyska mellanstaterna, som fruktade Preussens härsklystnad och trodde sig bättre bevara sin självständighet genom att sluta sig till Österrike och använda detta som ett värn mot Preussen.

Trots motsatsen mellan de båda staterna uppträdde de som bundsförvanter i kriget mot Danmark 1864 varigenom Slesvig och Holstein frånrycktes denna stat. Men med hertigdömenas erövring skapades en ny tvistefråga emellan erövrarna. Det visade sig snart att Preussen ville behålla hertigdömena för egen räkning medan Österrike önskade, att de skulle lämnas åt hertig Fredrik av Augustenborg. Provisoriskt bilades tvisten genom fördraget i Gastein 14 augusti 1865, enligt vilket Preussen skulle förvalta Slesvig och Österrike Holstein, varjämte Österrikes anspråk på det ävenledes från Danmark tagna Lauenburg avstods mot en penningsumma. Helst skulle Österrike ha velat tillbyta sig områden i Schlesien mot sina rättigheter över hertigdömena, men därpå ville Preussens regering ej inlåta sig. I början av 1866 anställdes stora demonstrationer i Holstein för hertigen av Augustenborg, utan att den österrikiske ståthållaren ingrep. Detta föranledde en mycket hetsig notväxling mellan de båda staterna, och samtidigt knöt Österrike närmare förbindelser med de tyska mellanstaterna och Preussen med Österrikes gamla fiende Italien.

Då framdrog Bismarck även frågan om Tysklands omdaning, vilken skjutits åt sidan genom den slesvig-holsteinska konflikten, och framlade 9 april ett förslag härom på förbundsdagen i Frankfurt. Detta förkastades och i stället började man på båda sidor mobilisera sina trupper. Då Österrike lät inkalla Holsteins ständer (5 juni), förklarade Preussen detta för ett brott mot Gastein-fördraget och lät Manteuffel (7 juni) med 20 000 man inrycka i landet för att liksom före detta fördrag dela regeringen med österrikiske ståthållaren Gablenz. Detta föranledde Österrike att på förbundsdagen föreslå allmän mobilisering mot Preussen (11 juni) och då det visade sig att pluraliteten var för Österrike förklarade Preussens ombud, von Savigny, Tyska förbundet upplöst (14 juni).

Därpå började kriget i vilket Österrike understöddes av alla mellanstaterna med undantag av de båda storhertigdömena Mecklenburg och storhertigdömet Oldenburg. De små thüringska och nordtyska staterna höll sig i allmänhet till Preussen. Kriget blev ett oavbrutet segerlopp för preussarna. I västra Tyskland segrade Eduard Vogel von Falckenstein och Manteuffel över hannoverarna (vid Langensalza, 27 juni), hessare (vid Laufach, 13 juli) och sydtyskar (bland annat vid Tauberbischofsheim, 24 juli), och på östra krigsskådeplatsen vann än mer avgörande segrar. Sachsen ockuperades och de preussiska trupperna inryckte sedermera i tre avdelningar i Böhmen under kronprinsen Fredrik Vilhelm, prins Fredrik Karl och general Herwarth von Bittenfeld. Överbefälet hade kungen själv med Helmuth von Moltke som stabschef, österrikarna, vilkas operationer leddes av general Ludwig von Benedek, blev slagna i en mängd drabbningar (vid Huhnerwasser och Liebenau, Podol, Münchengrätz, Gitschin, Nachod, Burgersdorf, Skalitz och Schweinschädel) och drevs tillbaka samt koncentrerade sig vid Königgrätz (Sadowa), där det avgörande slaget stod 3 juli. Efter ett tappert motstånd bröts där fullständigt den österrikiska armén och flydde. Preussarna framryckte under nya segrar och stod snart utanför Wien.

Österrike måste då avsluta fredspreliminärerna i Nikolsburg 26 juli varpå den definitiva freden slöts i Prag 23 augusti 1866. Genom denna fred (Pragfreden) fick Preussen fria händer att omdana Tyskland utan Österrikes deltagande, varjämte detta land avstod sina anspråk på Slesvig och Holstein. Konungariket Hannover, kurfurstendömet Hessen-Kassel, hertigdömet Nassau och den fria riksstaden Frankfurt am Main blev alldeles inkorporerade i Preussen. Några av de övriga slagna staterna måste göra några smärre landavträdelser. Det var först efter dessa lysande bragder, som lantdagen och regeringen försonades: den senare fick nu (3 september) "indemnitet" för sitt föregående olagliga styrelsesätt.

Nu följde hastigt Tysklands omdaning. Alla stater norr om Mainfloden förenades 1867 med eget medgivande med Preussen till Nordtyska förbundet vars chef var kungen av Preussen och vars författning var ungefär densamma som det senare Tyska rikets. Med staterna söder om Main ingicks off- och defensivallianser.

På detta sätt hade slutligen den tyska frågan lyckligen lösts mot de flestas förmodan. Särdeles oangenämt överraskad var Napoleon III, som hoppats att genom detta krig vinna ökat inflytande, men som i stället såg en ny stormakt uppstå vid sitt rikes östra gräns. Ett försök av honom att erhålla Luxemburg som ett slags ersättning misslyckades fullständigt till följd av Preussens vägran på Londonkonferensen 1867. Den förbittring, som därigenom uppstod i Frankrike mot Preussen, medverkade i sin mån till utbrottet av fransk-tyska kriget 1870-71. Men detta krig bidrog blott att ytterligare höja Preussens och Tysklands makt, i det att även de sydtyska staterna förenade sig med Nordtyska förbundet. Denna nya statsförening antog namnet Tyska riket. Preussens konung antog samtidigt titeln av tysk kejsare (i Versailles, 18 januari 1871). Efter freden var Preussens utrikespolitik naturligtvis helt och hållet Tyska rikets och även inrikespolitiken i många avseenden sammanföll med dettas.

En viktig tilldragelse i Preussens inrikespolitik under 1870-talet var den så kallade kulturkampen, det vill säga striden mellan den ultramontana katolicismen och staten.

Kejsar Vilhelm I avled 9 mars 1888 och efterträddes av sin son Fredrik III, som dödssjuk besteg tronen och avled redan 15 juni samma år, utan att ha fått tillfälle att praktiskt söka förverkliga de frisinnade regeringsgrundsatser han av gammalt hyllade.

Vilhelm II (1888-1918)

Vilhelm II. Foto från 1890-talet.
Politisk karta över Preussen före 1905.

Kejsar Fredriks son och efterträdare, Vilhelm II, visade sig i början starkt intresserad för sociala reformer. Mycket populärt var förslaget om självdeklaration som dock strandade i ministerrådet på Bismarcks motstånd. Den stora gruvarbetarstrejken på våren 1889 gav upphovet till en ny socialpolitik som förmådde Bismarck att i början av februari 1890 lämna sin ställning såsom preussisk handelsminister vari han efterträddes av friherre Hans Hermann von Berlepsch. Genom en kejserlig skrivelse till kanslern 4 februari 1890 framställdes tanken att genom internationella bestämmelser reglera frågorna om arbetarskydd och om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Snart därpå utfärdades inbjudning till övriga stater att sända ombud till en arbetarskyddskonferens i Berlin, under vars samvaro Bismarck (20 mars 1890) avgick från rikskanslersbefattningen och sin preussiska ministerpresidentpost samt efterträddes av general von Caprivi.

Nu upptogs åter frågor om en reform av skatteväsendet, och finansministern Miquels hösten 1890 framlagda förslag om ny inkomstbeskattning med självdeklaration, om ändring i arvs- och yrkesbeskattning med mera vann 1891 sanktion som lag. 1893 kompletterades denna genom en lag om förmögenhetsskatt. 1890 hade kultusministern von Gossler framlagt förslag till en folkskolelag som gav regeringen inflytande över lärarna och religionsundervisningen och därför starkt bekämpades av den katolska centern. Efter Gosslers avgång (mars 1891) lät hans efterträdare (von Zedlitz) förslaget falla och framställde i januari 1892 ett annat som medgav kyrkan att övervaka religionsundervisningen och inskränkte lärarexamina samt därigenom var behagligt för centern och de konservativa men i stället hetsigt bekämpades av de liberala partierna. Kungen förklarade (i kronråd 17 mars) att lagen endast fick komma till stånd om de så kallade mellanpartierna godkände den. Detta föranledde kultusministerns avgång och hans efterträdare, Robert Bosse, återtog förslaget. I samband härmed nedlade Caprivi sin befattning som preussisk ministerpresident (som rikskansler kvarstod han till 1894) och presidiet i Preussens ministär anförtroddes i stället åt greve Botho von Eulenburg vilken i augusti samma år därjämte blev inrikesminister efter Herrfurth. Denne hade 1891 genomfört en ny kommunalförordning för de östra provinserna, en lag av synnerligt stor betydelse, som moderniserade de gamla kommunalförhållandena från århundradets början.

År 1891 erhöll de katolska prästerna tillbaka de löner som Bismarck sekvestrerat under striden om majlagarna; 1892 gavs "Welf-fonden" tillbaka åt hertigen av Cumberland. En tvist mellan Caprivi och Eulenburg om den så kallade "omstörtningslagen" mot socialisterna förmådde hösten 1894 båda att begära avsked, vilket även beviljades (26 oktober). Bådas ämbeten lämnades åt furst Chlodwig Hohenlohe, förut ståthållare i Elsass-Lothringen. Rikets inre tillstånd var nu i många avseenden allt annat än gott; nästan överallt rådde missnöje, särskilt bland arbetarna, inom vilkas led socialismen alltjämt vann nya anhängare. Omfattande kanalarbeten hade redan på 1880-talet igångsatts: mellan Rhen, Ems och Weser samt Kielkanalen, som invigdes i juni 1895.

De många motgångar, särskilt i ekonomiska frågor, som ministrarna åren 1895-96 led i preussiska lantdagen (liksom även i tyska riksdagen) till följd av de osäkra partiförhållandena, föranledde en snabb omväxling inom regeringen vars inflytelserikaste medlem finansministern J. v. Miquel ansågs vara (han blev 1897, efter von Bötticher, jämväl vice president i statsministeriet). I juni 1896 hade handelsministern von Berlepsch avgått av missnöje över den senfärdighet varmed man fullföljde den 1890 inledda socialpolitiken vars ivrigaste förfäktare han var. Häftiga strider inom lantdagen framkallades 1899 av förslaget om byggande av en kanal från Rhen till Elbe, vilket ivrigt bekämpades av de konservativa stora godsägarna i rikets östra delar då de befarade att projektets förverkligande skulle skada deras lokala och agrariska intressen. Förslaget förkastades (19 augusti) och de högre ämbetsmän, som röstat emot det ("kanalrebellerna") försattes då tills vidare i disponibilitet. Året därpå nedlade Hohenlohe, sedan regeringens en gång förkastade förslag till kommunal rösträttsreform omsider genomdrivits, sina ämbeten både som preussisk ministerpresident och tysk rikskansler.

Till Hohenlohes efterträdare på båda posterna utsågs (17 oktober 1900) greve (sedan 1905 furst) Bernhard von Bülow. Det nya kanalförslag, som regeringen 1901 framlade, innebar, att förutom Rhen–Elbe-kanalen även skulle, såsom en motvikt till de östra landsdelarnas förmån, bland annat anläggas en ny vattenväg Stettin–Berlin men förslaget befanns ej ha utsikter att kunna genomdrivas varför lantdagen hemförlovades innan det hunnit slutbehandlas. 1904 framlades åter en serie nya kanalförslag gällande en kanal från Rhen till Hannover och omfattande vattenbyggnader vid Oder, Havel och Spree med mera. De blev 1905 i huvudsak antagna i samband med ett under förhandlingarna i lantdagens utskott nytillkommet förslag om kanalisering av Saar, Mosel och Lahn. Sedermera beviljades även anslag till vattenvägen Stettin-Berlin (färdig 1914).

Förtyskningspolitik

I Bülows preussiska politik intog åtgärderna för tyskhetens befästande i de delvis av polacker bebodda östra provinserna (Ostmark) ett framträdande rum. Efter vacklan hit och dit i fråga om de ledande grundsatserna för regeringens ställning till dessa frågor hade man 1886, genom inrättandet av en koloniseringskommission (Ansiedelungskommission), definitivt slagit in på en förtyskningspolitik som i ökandet av antalet rent tyska jordbrukande nybyggare såg sitt förnämsta medel. En fond på 100 miljoner mark upprättades samma år för detta ändamål och förnyades 1898. Genom tillkomsten 1894 av Deutscher Ostmarken-Verein (se Hakatist) hade förtyskningspolitiken tagit ökad fart och småningom kommit att beröra allt vidsträcktare områden. Som dess ledande grundsatser angav Bülow i ett programtal 13 januari 1902 upprätthållandet av statens auktoritet i alla avseenden, tyska språkets herravälde i skolorna, förvaltningen och rättskipningen, koloniseringspolitikens fullföljd enligt Bismarcks idéer, organisering av den tyska lantbefolkningen i föreningar av skilda slag, gynnande av städernas utveckling och främjande av andlig tysk kultur i gränsprovinserna. Stora anslag till koloniseringsfonden äskades och genomdrevs såväl 1902 (350 miljoner mark) som 1908 (200 miljoner mark), och sistnämnda år erhöll koloniseringskommissionen efter häftiga debatter i lantdagens båda hus därjämte befogenhet att på vissa villkor expropriera i polsk ägo befintliga jordegendomar till en utsträckning av högst 70 000 hektar . Denna befogenhet tycktes närmast ha varit avsedd som ett hot, och den anlitades först hösten 1912, samt även då endast i ett fåtal fall.

Utom centern och den polska gruppen hade även många konservativa, som i expropriationsbefogenheten såg ett hot mot den enskilda äganderätten, samt en del frisinnade, vilka höll en dylik befogenhet för författningsstridig, bekämpat förslaget, som också kunde genomdrivas först efter rätt betydliga modifikationer i dess ursprungliga avfattning. Vidare upprättades till de tyske kolonisternas fromma en "medelståndskassa" i Posen och en tysk bondebank i Danzig, administrationens förtyskning främjades genom extra lönetillägg (Ostmarken-Zulage) åt stora kategorier av ämbetsmän i de östra provinserna, anslag beviljades för folkbibliotek och föreläsningsverksamhet i stor utsträckning, en kunglig akademi upprättades i Posen (1903) och en teknisk högskola i Danzig (1904), och medel anslogs för uppförande i Posen av ett kungligt residensslott. Ett försök från polskt håll, där regeringens förtyskningsåtgärder med mycken energi och uppfinningsrikedom motarbetades, att som protest mot skolornas förtyskning 1906-07 i provinsen Posen anordna en skolbarnsstrejk (barnen svarade ej på de frågor, som framställdes på tyska språket) undertrycktes med stränghet av överpresidenten von Waldow.

Hela den energiska "ostmarkpolitiken" kunde emellertid endast uppvisa partiella framgångsresultat och 1910 inträdde, i samband med regeringens större beroende av centern i riksdag och lantdag, en period av i stort sett försonligare politik mot polackerna (bland annat representerad av den nye jordbruksministern von Schorlemer-Lieser) utan att dock de för regeringen på detta område ledande grundsatserna i väsentliga delar övergavs. Sålunda genomdrevs 1912 den så kallade "egendomsbefästandeslagen" enligt vilken för befästande och stärkande av tysk jordegendom i "nationellt hotade" delar av provinserna Ostpreussen, Pommern, Schlesien och Schleswig-Holstein anslogs 100 miljoner mark till förvärvande av mark att på billiga villkor utarrenderas åt tyska jordbrukare och arbetare. Om den jämsides med ostmarkspolitiken gående förtyskningspolitiken mot den dansktalande befolkningen i Nordslesvig se Slesvig.

Bülow avgick 14 juli 1909 och efterträddes både som rikskansler och som preussisk ministerpresident av Theobald von Bethmann-Hollweg, vilken mars 1905–juni 1907 varit preussisk inrikesminister och därefter statssekreterare och chef för tyska riksinrikesministeriet. Han var ingen vän av Bülows "blockpolitik", utan slog in på en mera avgjort konservativ politik, särskilt i Preussen, varvid dock understundom en rätt av sevärd påverkan på regeringspolitiken gjorde sig märkbar från en ny "blockbildning" (mellan centern och de konservativa, "det svart-blå blocket").

Rösträttsfrågan

Frågan om ändring i Preussens föråldrade, redan av Bismarck i skarpa ordalag kritiserade rösträttsbestämmelser, kom under de närmast följande åren gång på gång upp på dagordningen. Under Bülows tid hade de värsta ojämnheterna i valkretsindelningen nödtorftigt undanröjts genom upprättande (1906) av 10 nya valkretsar i Berlin med omnejd och de tätast befolkade kolgruvområdena. Som en följd därav tog en liten men för de borgerliga partierna besvärlig socialdemokratisk grupp vid valen 1908 sitt inträde i preussiska lantdagen. I sitt trontal samma år utlovade kejsaren en "organisk utveckling" av författningsbestämmelserna om rösträtten och deputeradekammarens sammansättning. Det bebådade reformförslaget avlämnades först 4 februari 1910 och gick ut på införande av direkta val, men bibehållande av öppen omröstning vid valen och av det utav socialister och liberaler häftigt bekämpade treklassysystemet, dock med väsentligt modifierade censusbestämmelser och gynnande av den högre bildningens målsmän, de så kallade "kulturbärarna". Förslaget föranledde långvariga förhandlingar först i deputeradekammaren och sedan i herrehuset, varunder dess ursprungliga form nästan till oigenkännlighet förändrades. Till sist förklarade Bethmann-Hollweg i regeringens namn att denna ej fäste något värde vid förhandlingarnas fortsättande i denna fråga (maj) och något nytt initiativ från regeringshåll i den ute i landet livligt omdebatterade frågan har sedan dess ej förekommit. Under tiden har socialdemokrater och frisinnade allt ivrigare uttalat sig för "riksdagsvalrättens" (den allmänna, lika, direkta och hemliga rösträttens) införande även i Preussen, varemot de konservativa röjt växande obenägenhet för varje mera genomgripande förändring i gällande rösträttsbestämmelser samt centern och national-liberalerna på det hela taget visat sig böjda för något slags kompromisslösning av stridsfrågan. Några socialdemokratiska deputerades bullersamma uppträdande vid lantdagsförhandlingarna föranledde 1910 en skärpning av arbetsordningen och vållade även senare häftiga konflikter mellan dem och kammarens presidium. 1913 träffades en slutlig uppgörelse med hertigen av Cumberland och dennes son, prins Ernst August (24 maj samma år förmäld med kejsar Vilhelms enda dotter), varigenom i samband med prins Ernst Augusts tronbestigning i Braunschweig den welfiska agitationen mot Hannovers införlivning med Preussen berövades allt stöd från den gamla hannoveranska dynastin och därigenom, praktiskt taget, blev betydelselös.

Under första världskriget stegrades kraven på en grundlig reform av Preussens föråldrade författning av år 1850. Trontalet i januari 1916 ställde en rösträttsreform i utsikt, men den uppsköts februari 1917 till efter kriget. Ministerpresidentsämbetet under monarkins sista år innehades av rikskanslererna Bethmann Hollweg (till 14 juli 1917), Michaelis (juli-oktober 1917), Hertling (november 1917-september 1918) och prins Max av Baden (oktober-november 1918). "Påskbudskapet" av 7 april 1917 bebådade avskaffande efter kriget av treklassvalrätten, införande av omedelbara och hemliga val samt omgestaltning av herrehuset. Dessa löften följdes 11 juli samma år av nya om lika rösträtt och reformförslagets snara framläggande. Hertling framlade ett regeringsförslag 24 november samma år, men lantdagens högermajoritet förhalade dess behandling. Det förkastades i deputeradekammaren och upptogs i herrehuset till behandling i september 1918; först i oktober samma år bröts under världshändelsernas tryck högerns motstånd mot den allmänna rösträttens införande i Preussen och kort därefter utbröt (9 november) revolutionen.

Fristat (1918-1947)

Vid krigsslutet bildade arbetarrörelsen arbetar- och soldatråd och dessas exekutivråd tillsatte en provisorisk regering den 13 november 1918. Ministerpresident blev Paul Hirsch.

Exekutivrådet avskaffades snart och allmänna val hölls den 26 januari 1919 till en konstituerande landsförsamling. Denna utfärdade en provisorisk författning. I mars 1919 tillträdde en koalitionsregering under Paul Hirsch men efter den så kallade Kappkuppen följdes den av en ny koalitionsregering under Otto Braun. När arbetet med författningen var avklarat hölls allmänna val i februari 1921.

Efter det första världskriget omvandlades Preussen till en fristat (Freistaat Preußen), Weimarrepublikens största, som omfattade 60 procent av Tysklands yta. Eftersom både industriområdet Ruhr och storstaden Berlin ingick hade vänstern ett stort inflytande. Fristaten regerades av en koalition av socialdemokraterna och den katolska centern under största delen av 1920-talet.

Preussens demokratiska författning upphävdes 1932 när den konservative rikskanslern Fritz von Papen gjorde en kupp. 1933 blev Hermann Göring preussisk inrikesminister och såg till att förfölja all demokratisk oppositon. Nazityskland upphävde alla tyska delstaters autonomi 1934. Juridiskt sett fanns Preussen kvar ända till krigsslutet men i praktiken övertogs all administration av de administrativa indelningar, Gaue, som nazistpartiet införde.

1945 ockuperade Sovjetunionen hela östra och centrala Tyskland. De tyska områdena öster om Oder-Neisse-linjen, Schlesien, Pommern, östra Brandenburg och Ostpreussen överfördes till Polen. Sovjetunionen behöll självt den norra delen av Ostpreussen med staden Königsberg som i samband med detta bytte namn till Kaliningrad. Uppskattningsvis förvisades 10 miljoner tyskar från dessa områden, en av de största etniska rensningarna någonsin. Förvisningarna och nationaliseringen av jorden som den östtyska kommunistregimen genomförde innebar slutet för Preussen.

Formellt sett avskaffades Preussen av de fyra ockupationsmakterna 1947. I den sovjetiska ockupationszonen upprättades delstaterna Brandenburg, Sachsen-Anhalt av de forna preussiska territorierna. 1952 avskaffades även dessa och ersattes av flera distrikt (Bezirke) fram till 1990. I den västallierade ockupationszonen upprättades delstaterna Nordrhein-Westfalen, Niedersachsen, Hessen, Rheinland-Pfalz och Schleswig-Holstein ur det preussiska området.

Delar av Preussen

Provinser 1815-1947

Se även

Källor

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Preussen"
Personliga verktyg