Från Rilpedia

Karl August Hardenberg, furst von Hardenberg, preussisk statsman, född 31 maj 1750 i Essenroda i Hannover, död 26 november 1822 i Genua.

Hardenberg trädde 1770 i hannoversk tjänst och befordrades till geheimekammarråd, men begav sig sedermera till Braunschweig, där han i maj 1782 utnämndes till president i klosterrådet och verkligt geheimeråd. 1791 blev han preussisk kabinettsminister och övertog 1792 förvaltningen av de båda till Preussen avträdda furstendömena Anspach och Bayreuth. Från februari 1795 ledde han de preussiska fredsunderhandlingarna med Frankrike och undertecknade 5 april samma år freden i Basel, varefter han fulländade organisationen av Anspachs och Bayreuths förvaltning. 1804 blev han greve Haugwitz' efterträdare som utrikesminister.

Utan att inse den stora fara, som Napoleons makt innebar, gjorde Hardenberger till sin uppgift att arrondera Preussens område, helst genom förvärv av Hannover, och då detta land tillhörde kungen av England, Napoleons motståndare, gick Hardenbergers politik ut på att undvika konflikt med Frankrike. I början av 1805 inledde han underhandlingar med Napoleon om Hannovers överlämnande till Preussen, och han var nära att nå sitt mål, då preussiske konungen, till följd av fransmännens inryckande i Anspach, genom fördraget i Potsdam 3 november 1805 mot Hardenbergers vilja lovade kejsar Alexander att under vissa förutsättningar deltaga i kriget mot Napoleon. Efter ryssarnas nederlag vid Austerlitz slöt emellertid preussiska regeringen med Napoleon fördraget i Schönbrunn (15 december), varigenom Hannover visserligen tillföll Preussen, men denna makt i stället avträdde Anspach, Neuchâtel och Kleve samt ingick förbund med Frankrike.

Kort därefter, 24 april 1806, måste Hardenberger avgå från sin ministerpost genom Napoleons inverkan. Detta förorsakade en fullständig omkastning i Hardenbergers politiska åskådningssätt. I hemlighet deltog han i de underhandlingar mellan Preussen och Ryssland, som föregick det fjärde koalitionskriget (1806), och blev 10 april 1807 ånyo Preussens ledande minister, men nedlade sitt ämbete redan i juli, emedan Napoleon gjorde hans avlägsnande till villkor för fredsunderhandlingarna. 1810 utnämndes han likvisst med Napoleons samtycke till statskansler. Han fortsatte som sådan delvis de av Stein började reformerna, upphävde skråtvånget och införde näringsfrihet, träffade bestämmelser för att förskaffa bönderna under vissa villkor fri dispositionsrätt över en del av deras jord, och han bebådade, men genomförde ej upphävandet av adelns skattefrihet.

1811 ansåg han tiden inne att bryta med Napoleon och sluta förbund med Ryssland. Kung Fredrik Vilhelm förband sig emellertid 24 februari 1812 att understödja Napoleon under det ryska fälttåget. Då franska härens undergång i Ryssland i december blev bekant samt då general Yorck 30 december på eget bevåg skilde de preussiska trupperna från de franska och slöt ett neutralitetsfördrag med ryske generalen Diebitsch, lyckades Hardenberger förmå sin kung att ingå defensivallians med Ryssland (28 februari 1813). Hardenberger använde nu sina krafter på att organisera det stora anfallsförbundet mot Napoleon, men lyckades ej av de allierade stormakterna erhålla någon förbindelse i fråga om Preussens önskade utvidgning i Sachsen och Rhen-trakterna. Å Preussens vägnar undertecknade han fredsfördraget i Paris (30 maj 1814), varefter han upphöjdes i furstligt stånd. Ännu i åtta år stod han i spetsen för den preussiska ministären, men hans ålder minskade småningom hans inflytande. Löftet om införandet av en folkrepresentation, som han 1815 utverkade av kungen, kom ej till utförande.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Hardenberg, Karl August von, 1904–1926 ^(Not).