Sveriges militärhistoria
Från Rilpedia
Sveriges militärhistoria. Sverige har en nästan obruten suveränitet sedan tusen år tillbaka och har varit inblandat i många krig.
Innehåll |
Forntiden
Under forntiden var Sverige tydligare militärt och juridiskt uppdelat i landskap och i Svearnas och Götarnas rike. Denna indelning levde kvar, åtminstone på papperet, in på 1700-1800-talen då man ofta benämnde kungar som regenter över "Svealand, Götaland, Finland.". (Källa Historien om Sverige av Herman Lindqvist).
Strider sägs ha utkämpas mellan svear och götar, en kamp som det sägs att svearna vann. Historiker har dock teorier om att det även kan ha varit en överenskommelse att Sverige skulle enas under svearnas namn då dessa skulle haft ett starkare "varumärke".
I många isländska sagor förekommer det ofta berättelser om släktfejder, men Island var lite speciellt med tanke på att där samlades flera mäktiga familjer som var missnöjda med styret i Norden. Så det kan vara en logisk slutsats att detta även förekom i Sverige men troligen inte lika utbrett som på Island.
I boken "Den forna seden" ger Östen Kjellman en bild av hur Vikingatiden var ett krig mellan det hedniska Norden och det kristna Europa. Då gick många "i viking", det vill säga tog värvning på dåtida flottan, därav namnet "Vikingatiden".
Under tidig medeltid och århundradena dessförinnan tillämpades systemet med ledung för att organisera krigsmakten i de olika delarna av landet. Under Olof Skötkonung vann Sverige tillsammans med Danmark slaget vid Svolder mot Norge. Ett mål för att för att kristna det fortfarande hedniska Småland var det såkallade Kalmare ledung runt 1120-talet.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Medeltiden
Under 1200-talet fördes en maktkamp om den svenska kronan, mellan den Erikska och Sverkerska ätten. Efter slaget vid Gestilren var maktkampen slut till fördel för den Erikska ätten. 1332 köpte kung Magnus Eriksson Skåne, Blekinge, Ven och Lister av Danmark. Köpet kallas för Skåneaffären. Territorierna återerövrades några år senare under Valdemar Atterdags fälttåg. 1249 - 1250 startas ett korståg under ledning av Birger Jarl. När kriget var slut erhöll Sverige nya landområden i Finland. Gränsen flyttades från Tavastehus till Kymmene älv. 1293 startar Torkel Knutsson ett korståg. 1295 flyttades Sveriges gräns från Kymmene älv till östra Karelen. Kexholm anlades men återerövrades av novgoroderna senare. Sveriges nya gräns österut gick nu vid staden Viborg. I freden i Nöteborg regleras Sveriges gräns österut för första gången. 1397 bildades Kalmarunionen och Sverige, Norge och Danmark förenas. Länderna har samma regent, men mest makt får ändå Danmark vilket var grunden för upplösningen 1521.
Tidiga vasatiden
Under den tidiga vasatiden var legosoldater grunden för den svenska armén. Efter Dackefejden, som demonstrerade potentialen i en armé grundad på inhemska rekryter införde Gustav Vasa det så kallade äldre indelningsverket.
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
De la Gardieska fältåget
Under denna tid var Danmark Nordens stormakt. Sverige försökte vid ett flertal tillfällen erövra områden från sina grannländer, tex De la Gardieska fälttåget som inträffade under Stora oredan. Där gick en svensk armé in och hjälpte Vasilij Sjujskij i kampen om den ryska tronen, Sverige skulle i gengäld få Kexholms län. År 1610 intog Jakob De la Gardie och den ryske fältherren Michail Skopin-Sjujskij Moskva. Men samma år blev den svensk/ryska armén besegrad av den polska vid Slaget vid Klusjino.[1]
Ingermanländska kriget
Efter slaget var den svenska armén nästan förintad och man drog sig ur kriget i det så kallade De la Gardies dagtingan 1610. Men det ryssarna lovat överlämnades aldrig. Karl IX beslöt då 1610 att anfalla Ryssland ännu en gång. Redan samma år slöts ett vapenstillestånd. Nästa år 1611 tog striderna början igen. Den 17 juni faller Novgorod till svenskarna efter en belägring. När kriget hade pågått i 7 år slöts en fred i Stolbova. I den får Sverige Kexholms län och Nöteborg, Jama, Kopore och Ivangorod med respektive län, alltså större delen av Ingermanland, och erkänner Mikael Romanov som rysslands tsar. [2]
Kalmarkriget
Kalmarkriget var ett krig mellan Sverige och Danmark 1611-1613. Den danska kungen Christian IV inledde 1611 ett anfallskrig mot Sverige i syfte att erövra den svenska kronan. Danskarna var framgångsrika och tar både Älvsborgs och Kalmars fästning. Freden slöts i Knäred 19 januari 1613 och Sverige fick betala stora summor för att få tillbaka områdena danskarna erövrat (Älvsborgs andra lösen).[3]
Polska kriget
Det andra polska kriget pågick mellan åren 1600 och 1629, och var en del av kampen mellan Sigismund och Karl IX, senare Gustav II Adolf, om den svenska kronan samt herraväldet över Baltikum. Karl IX inledde kriget år 1600 genom att anfalla polska Livland från svenska Estland. Kriget flyttades senare till trakten av Riga och kom än senare att, med de svenska trupperna under Gustav II Adolfs ledning, att utspelas i Ostpreussen. Ett flertal mindre stillestånd sluts under kriget. Sverige gick ur kriget som segraren.
Stormaktstiden
Trettioåriga kriget
Gustav II Adolfs fälttåg
När Gustav II Adolf ingrep i Trettioåriga kriget hade den svenska armén blivit en av världens bästa, vilket man bevisade i slaget vid Breitenfeld där den kejserliga armén krossades. Efter Breitenfeld var alla svenska mål i kriget uppnådda, men Gustav II Adolf hade större planer. De svenska trupperna gick allt längre ner i Tyskland, där man brandskattade och plundrade stad efter stad.
Den 15 april 1632 störtade den svenska armén ihop med den katolska när den skulle marschera över floden Lech. Under striderna blev den katolske fältherren Tilly dödligt sårad.
Efter Tillys död tar Wallenstein befäl över de kejserliga arméerna. Han vände då mot norr och anföll Sachsen. Detta fick Gustav Adolf att vända och marschera mot Sachsen. Vid Lützen möttes de två arméerna. Under slaget stupar den svenska kungen Gustav II Adolf. Slaget slutade så gott som oavgjort men de kejserliga lämnade slagfältet först och därför anses Sverige som segrare.
Det fortsatta kriget
Efter Gustav Adolfs död gavs befälet till Gustaf Horn och Bernhard av Sachsen-Weimar. Den svenska armén blev näst intill krossad av den kejserliga 1634 i slaget vid Nördlingen.
Efter slaget gavs befälet över de få återstående delarna av armén till Johan Banér. De blev då tryckta norrut och av en ren slump blev de inte besegrade. Istället så vann han slaget vid Wittstock och kunde klamra sig kvar och återställa jämvikten mellan de båda arméerna, i det krig som började se allt mer ut som en kejserlig seger.
Banér avled 1641 och hans efterträdare blev Lennart Torstensson. Torstensson besegrade Ottavio Piccolomini, som var den kejserlige befälhavaren, till grunden i Slaget vid Leipzig 1642.
År 1643 fick Torstensson order från regeringen att anfalla Danmark. vilket han också gjorde. Det danska kriget (se nedan) slutade med freden i Brömsebro 1645.
När den svenska armén tågade norrut följdes den av en kejserlig under befäl av Matthias Gallas, även känd som härförstöraren. Den svenska armén besegrade Gallas armé i Slaget vid Jüterbog 1644. Därefter vände man ännu en gång söder ut. Vid Jankov mötte man en ny kejserlig armé som besegrades. Efter slaget var vägen till Wien helt öppen. Man väntade utanför Wien på förstärkningar från den siebenburgiske fursten Georg I Rákóczy skulle anlända. Men några trupper anlände aldrig. Efter en misslyckad belägring av Brunn vände Torstensson åter norrut.[4]
På grund av sjukdom lämnade Torstensson armén 1645. Befälet gavs till Karl Gustaf Wrangel som i sin tur efterträddes av Karl Gustav (senare Karl X Gustav).
På slutet av 1648 slöts den Westfaliska freden. Men eftersom armén inte visste om detta stormades Prag dagen därpå. I stormningen togs ett antal konstskatter som idag finns i Sverige.
Danska kriget
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Karl X Gustavs krig
År 1655 anföll Sverige Polen, med målen att öka sin makt över Östersjön. De första två åren av kriget kunde svenska trupper ockupera stora delar av Polen och kriget var näst intill vunnet. 1656 vann Sverige det stora Tredagarsslaget vid Warszawa. Men det polska motståndet blev allt större och polska bönder förde gerillakrig mot de svenska trupperna.
Mot hösten 1657 då kriget i Polen såg hopplöst ut förklarade Danmark krig mot Sverige. Karl X Gustav och stora delar av den svenska armén vände sig då om och marscherade mot norr. I oktober intog Karl Gustav Wrangel Fredriksodde i en stormning. Den 30 janurai gick den svenska armén över Lilla Bält. Man fullföljde det genom att utföra det som kanske skulle bli den största bragden i hela svenska militärhistorien, att marschera över Stora Bält. Efter det slöts Freden i Roskilde där Sverige fick Skåne, Trondheims län, Bornholm, Blekinge och Halland (vid Freden i Brömsebro erhöll Sverige Halland på 30 år men nu för gott).
Men Karl X Gustav var inte nöjd med det och i augusti 1658 förklarar han krig med Danmark. Men kriget gick dåligt och slutade med Freden i Köpenhamn, där Sverige fick ge tillbaka Trondheims län och Bornholm.
En stormakt i försvarsställning
Efter Karl X Gustav avlidit 1660 började Sverige tänka på att försvara det land man erövrat. I och med Skånska kriget förstod Karl XI att den svenska armén var i ett uruselt skick. Man började efter krigsslutet modernisera armén och införde det yngre indelningsverket, och skapade därmed karolinerna.
Stora nordiska kriget
År 1700 anfölls Sverige av tre länder, Danmark, Polen och Ryssland, i det som skulle komma kallas Stora nordiska kriget. Karl XII och karolinerna lyckades först snabbt slå ut Danmark, och efter flera års strider även Polen. Försöken att göra detsamma med Ryssland misslyckades dock, och förlusten i Poltava innebar att hela den karolinska armén gick under. En ny armé under Magnus Stenbock sattes upp och lyckades driva ur Danmark, som åter gått in i kriget, ur Skåne. Även denna armé gick dock under i Tönningen, vilket blev den definitiva början till slutet. Efter Karl XII:s död i Fredrikshald tvingades Sverige till fred och fick uppge nästan alla stormaktidens erövringar. Kriget kostade Sverige uppemot 200 000 döda soldater.[5]
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Frihetstiden
Frihetstiden börjar traditionellt efter Karl XII:s död i Norska Halden. Efter honom tar Fredrik I över och han anses av bland andra Herman Lindqvist varit mycket mer inkompetent än Karl XII. Arvid Horn sade om detta att Sverige har gått "Från tolv till ett".
Efter Stora nordiska kriget försämrades den svenska armén. Men hos Hattarna levde minnet kvar av den svenska storhetstiden och övertygade om svenska armens självklara oövervinnerlighet går de till krig med Ryssland. Men den svenska och finska armén är inte längre i toppskick och den militära materielen är nedgången. Av den starka armé som Karl XI lade grunden till med sina heltidsanställda Karoliner, vilka levde på soldattorp under fredstid och ständigt var redo vid eventuellt krig, fanns inte mycket kvar.
Efter Hattarnas ryska krig tvingades Sverige avträda delar av Savolax och Kymmenegårds län.
Landet var också inblandat i Pommerska kriget mot Preussen. Frihetstiden var annars en period i Sveriges historia då ytterst få krig fördes. Svenskarna var trötta på krig. Under den senare delen av frihetstiden rustades det svenska försvaret upp för att åter kunna göra Sverige till en stormakt. Man beställde till exempel många galärer under denna period.
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Gustavianska tiden
1788 anföll Sverige och Gustav III Ryssland, i Gustav III:s ryska krig. Målet var att inta S:t Petersburg men det misslyckades. Ett viktigt skäl var Anjalaförbundet, ett myteri bland svenska officerare emot armén. Kriget slutade oavgjort.
I det finska kriget förlorade Sverige halva riket, Finland, Åland och delar av Norrland. Kung Gustav IV Adolf avsattes. Förlusten berodde främst på att den svenska armén var dåligt rustad med dåliga fältherrar. Svenskarna kunde inte utnyttja sina segrar, ett exempel på detta är Jutas. Dessutom kunde den svenska krigsstrategin inte utnyttjas fullt ut i och med den svenska kapitulationen vid Sveaborg. Sverige var även inbladat i ett krig mot Napoleon 1805 - 1810. Även det slutade med förlust. Sverige återhämtade sig efter segern mot danskarna, men det kriget hade ingen större betydelse.
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Unionstiden
År 1813 inledde Prins Karl Johan ett krig mot Napoleon. Sverige deltog i slaget vid Leipzig, slaget vid Dennewitz och i slaget vid Grossbeeren. Man segrade också ensamt mot Danmark i slaget vid Bornhöft 1813. I Freden i Kiel erhöll Sverige Norge i utbyte mot svenska Pommern. 1814 skapades den svensk-norska unionen som varade till och med 1905. Unionen var mycket lös, och länderna hade en gemensam kung.
I Norge fanns ett starkt växande missnöje med unionen, och när Norge 1905 förklarade sig självständigt fanns det konservativa krafter i Sverige som menade att man borde gå till krig mot Norge för att bevara unionen. Den svenska arbetarrörelsen protesterade starkt mot detta och den unge socialdemokraten Zeth Höglund skrev ett manifest Ned med vapen! - Fred med Norge! i vilket han uppmanade arbetare och soldater att inte lyda en eventuell mobiliseringsorder. Kriget uteblev, men Höglund dömdes till fängelse av svenska staten för sin fredspropaganda.
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Världskrigen
Sverige var militärt neutralt under både första och andra världskriget.
Första världskriget
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Riksdagen beslutade efter första världskrigets utbrott om byggande av ytterligare två pansarfartyg, HMS Gustav V och HMS Drottning Victoria till svenska flottan. Dessa fartyg stod dock inte klara förrän efter krigsslutet.
Andra världskriget
|
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Efter 1930-talets nedrustning var Sveriges försvar vid denna tidpunkt i stort behov av förbättringar och inte minst modernisering. Staten tvingades låna pengar av folket så att man kunde rusta upp försvaret.
Sveriges militära beredskap under andra världskriget varade enligt regeringens beslut från den 3 september 1939, efter det tyska angreppet på Polen, till den 30 juni 1945. Den förstärkta försvarsberedskapen började dock avvecklas den 5 maj 1945 - den dag då de tyska trupperna i Danmark kapitulerade.[6] Under den svenska neutralitetsvakten så sköts minst 20 flygplan ner varav elva tyska och åtta allierade. Antalet dödsoffer är dock oklart och sannolikt är de verkliga siffrorna på nedskjutna tyska plan avsevärt större.
Efter att Vinterkriget utbrutit så tillät regeringen att frivilliga deltog i kriget. Omkring 12 000 anmälde sig och 8 500 i den så kallad frivilligkåren hann resa dit och delta i striderna. Slagordet för de som ville stöda Finland i Sverige blev "Finlands sak är vår". Svenska staten bidrog också med betydande hjälp i form av militär materiel.
Efterkrigstiden
Efter kriget, år 1948 [källa behövs] skedde det så kallade "avhästning" inom försvarsmakten. Detta innebar att man gjorde sig av med större delen av hästarna, vilka ersattes av motorfordon i allt större skala, till stor glädje för ridsportsklubbarna runt om i landet som fick tag på bra och starka hästar till sina klubbar.
Sverige behöll sin alliansfrihet under kalla krigets dagar. Sverige började bli en allt större vapenexportör, framförallt av jaktplan, kanoner och granatgevär. Den svenska vapenexportören Bofors var indragen i en stor mutskandal i Indien under 1980-talet.
Efter kalla kriget, cirka 1990-
I samband med Sovjetunionens kollaps och kalla krigets slut i slutet av 1980-talet och början på 1990-talet omorienterades gradvis den svenska försvarsmakten från att varit ett stort invasionsförsvar, det vill säga uppbyggt att möta en stor militär invasion från Sovjetunionen, till att bli ett insatsförsvar mer inriktat på internationella insatser. Denna process, kallas ibland "smalare men vassare", det vill säga mindre men bättre. I försvarsbesluten på slutet av 1990-talet och början på 2000-talet lades ett mycket stort antal militära förband ner. Kvalité och insatsberedskap prioriterades framför kvantitet. En stor mängd äldre militär utrustning som förknippades med invasionsförsvaret kasserades eller såldes. Svenska försvarsmakten är en organisation som söker ett existensberättigande. Man har haft svårt att göra det i avsaknad av en definierbar yttre fiende efter Sovjetunionens fall. Internationella insatser har blivit den uppgift som man hänvisar till för att motivera försvarsanslagen.
Förmågan att samarbeta med andra länders militär, ofta NATO-länder, betonas starkt varvid engelska militära facktermer och uttryck ofta ersätter svenska. Även om allmän värnplikt teoretiskt fortfarande finns kvar betonas ofta professionalism och anställda soldater framför "folkförsvar". Omdaningen av den svenska militären sker ofta efter mönster delvis inspirerade av USA:s och Storbritanniens försvarsmakter.
Svenska försvaret har genomfört (genomför) omfattande insatser med trupp utomlands, ofta under FN-mandat. De största insatserna har genomförts i det forna Jugoslavien i Bosnien (se SFOR) och Kosovo (se KFOR) där Sverige bidragit med en styrka motsvarande en mekaniserad bataljon (styrkan i Kosovo finns kvar). Tidvis var den svenska styrkan i Bosnien inblandad i rena stridshandlingar. De svenska förbanden har bland annat genomfört övervakning av gränser, humanitär hjälp till civilbefolkning samt under vissa perioder hantering av upplopp. Inga svenska soldater har dödats i strid på Balkan men svenska soldater har varit inblandade i strid eller stridsliknande situationer vid ett flertal tillfällen varvid både varningsskott och verkanseld avgivits. Till dags dato har förlusterna i människoliv varit små och den svenska allmänheten har inte ännu ställts inför faktum att ett flertal svenska soldater dödas i konflikter väldigt långt från deras hemland.
Sverige har även trupp i Afghanistan som består av lätt utrustat infanteri bland annat avsett för samverkan med civilbefolkningen. Två svenska soldater har dödats av en IED-bomb i Afghanistan. Sverige hade även ett mekaniserat skyttekompani med stridsfordon 90 i Liberia i Afrika. Den styrkan avvecklades 2006. Små detachement och enskilda observatörer finns på rad andra platser. Insatserna utomlands har huvudsakligen berört armén.
Förutom insatser bedriver svenska försvarsmakten ofta övningar tillsammans med andra länder, ofta ur NATO. Detta gäller armén såväl som marinen och flygvapnet.
Försvarsgrenarnas historia
Nordic Battlegroup
Nordic Battlegroup (NBG) är, det i huvudsak, nordiska bidraget till de EU-ledda stående snabbinsatsförbanden och ställs till EU´s förfogande vart tredje år. NBG är tänkt att kunna sättas in i kris- och konfliktområden inom tio dagar efter att beslut har tagits. Förbandet sätts upp och utbildas för att stå i beredskap under sex månader i taget. I den första stridsgruppen, 2008, var Sverige, Norge, Finland, Estland och Irland truppbidragande nationer. Chef för denna första styrka var brigadgeneral Karl Engelbrektsson. Nästa gång som NBG ställs i beredskap blir under första halvåret 2011.
Se även
Källor
- ↑ ”De la Gardieska fälttåget 1609-1610”. Svenska krig 1521-1814. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 1998. http://www.smb.nu/svenskakrig/1609.asp.
- ↑ ”Ingermanländska kriget 1610-1617”. Svenska krig 1521-1814. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 1998. http://www.smb.nu/svenskakrig/1610.asp.
- ↑ ”Kalmarkriget 1611-1613”. Svenska krig 1521-1814. Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. 1998. http://www.smb.nu/svenskakrig/1611.asp.
- ↑ Ofredsår, Peter Englund Atlantis 1993, ISBN 91-7642-933-4.
- ↑ Ericson, Lars: Svenska knektar, Historiska media, Lund 2004, sid. 92. ISBN 91-89442-52-0.
- ↑ "Den svenska krigsmakten under beredskapen", mil.se, 2005 -05-03
