|
1917
1: Då tog Job till orda och sade:
2: Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3: Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4: Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5: Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6: Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7: Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8: Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9: O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10: Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11: Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12: Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13: Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14: Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15: Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16: som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17: men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18: Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19: Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20: men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21: Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22: Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23: att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24: Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25: Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26: Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27: Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28: Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29: Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30: Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
|
KJV
1: But Job answered and said,
2: Oh that my grief were throughly weighed, and my calamity laid in the balances together!
3: For now it would be heavier than the sand of the sea: therefore my words are swallowed up.
4: For the arrows of the Almighty are within me, the poison whereof drinketh up my spirit: the terrors of God do set themselves in array against me.
5: Doth the wild ass bray when he hath grass? or loweth the ox over his fodder?
6: Can that which is unsavoury be eaten without salt? or is there any taste in the white of an egg?
7: The things that my soul refused to touch are as my sorrowful meat.
8: Oh that I might have my request; and that God would grant me the thing that I long for!
9: Even that it would please God to destroy me; that he would let loose his hand, and cut me off!
10: Then should I yet have comfort; yea, I would harden myself in sorrow: let him not spare; for I have not concealed the words of the Holy One.
11: What is my strength, that I should hope? and what is mine end, that I should prolong my life?
12: Is my strength the strength of stones? or is my flesh of brass?
13: Is not my help in me? and is wisdom driven quite from me?
14: To him that is afflicted pity should be shewed from his friend; but he forsaketh the fear of the Almighty.
15: My brethren have dealt deceitfully as a brook, and as the stream of brooks they pass away;
16: Which are blackish by reason of the ice, and wherein the snow is hid:
17: What time they wax warm, they vanish: when it is hot, they are consumed out of their place.
18: The paths of their way are turned aside; they go to nothing, and perish.
19: The troops of Tema looked, the companies of Sheba waited for them.
20: They were confounded because they had hoped; they came thither, and were ashamed.
21: For now ye are nothing; ye see my casting down, and are afraid.
22: Did I say, Bring unto me? or, Give a reward for me of your substance?
23: Or, Deliver me from the enemy's hand? or, Redeem me from the hand of the mighty?
24: Teach me, and I will hold my tongue: and cause me to understand wherein I have erred.
25: How forcible are right words! but what doth your arguing reprove?
26: Do ye imagine to reprove words, and the speeches of one that is desperate, which are as wind?
27: Yea, ye overwhelm the fatherless, and ye dig a pit for your friend.
28: Now therefore be content, look upon me; for it is evident unto you if I lie.
29: Return, I pray you, let it not be iniquity; yea, return again, my righteousness is in it.
30: Is there iniquity in my tongue? cannot my taste discern perverse things?
|
PR33.38
1: Job vastasi ja sanoi:
2: "Oi, jospa minun suruni punnittaisiin ja kova onneni pantaisiin sen kanssa vaakaan!
3: Sillä se on nyt raskaampi kuin meren hiekka; sentähden menevät sanani harhaan.
4: Sillä Kaikkivaltiaan nuolet ovat sattuneet minuun; minun henkeni juo niiden myrkkyä. Jumalan kauhut ahdistavat minua.
5: Huutaako villiaasi vihannassa ruohikossa, ammuuko härkä rehuviljansa ääressä?
6: Käykö äitelää syöminen ilman suolaa, tahi onko makua munanvalkuaisessa?
7: Sieluni ei tahdo koskea sellaiseen, se on minulle kuin saastainen ruoka.
8: Oi, jospa minun pyyntöni täyttyisi ja Jumala toteuttaisi minun toivoni!
9: Jospa Jumala suvaitsisi musertaa minut, ojentaa kätensä ja katkaista elämäni langan!
10: Niin olisi vielä lohdutuksenani - ja ilosta minä hypähtäisin säälimättömän tuskan alla - etten ole kieltänyt Pyhän sanoja.
11: Mikä on minun voimani, että enää toivoisin, ja mikä on loppuni, että tätä kärsisin?
12: Onko minun voimani vahva kuin kivi, onko minun ruumiini vaskea?
13: Eikö minulla ole enää mitään apua, onko pelastus minusta karkonnut?
14: Tuleehan ystävän olla laupias nääntyvälle, vaikka tämä olisikin hyljännyt Kaikkivaltiaan pelon.
15: Minun veljeni ovat petolliset niinkuin vesipuro, niinkuin sadepurot, jotka juoksevat kuiviin.
16: Ne ovat jääsohjusta sameat, niihin kätkeytyy lumi;
17: auringon paahtaessa ne ehtyvät, ne häviävät paikastansa helteen tullen.
18: Niiden juoksun urat mutkistuvat, ne haihtuvat tyhjiin ja katoavat.
19: Teeman karavaanit tähystelivät, Seban matkueet odottivat niitä;
20: he joutuivat häpeään, kun niihin luottivat, pettyivät perille tullessansa.
21: Niin te olette nyt tyhjän veroiset: te näette kauhun ja peljästytte.
22: Olenko sanonut: `Antakaa minulle ja suorittakaa tavaroistanne lahjus minun puolestani,
23: pelastakaa minut vihollisen vallasta ja lunastakaa minut väkivaltaisten käsistä`?
24: Opettakaa minua, niin minä vaikenen; neuvokaa minulle, missä olen erehtynyt.
25: Kuinka tehoaakaan oikea puhe! Mutta mitä merkitsee teidän nuhtelunne?
26: Aiotteko nuhdella sanoja? Tuultahan ovat epätoivoisen sanat.
27: Orvostakin te heittäisitte arpaa ja hieroisitte kauppaa ystävästänne.
28: Mutta suvaitkaa nyt kääntyä minuun; minä totisesti en valhettele vasten kasvojanne.
29: Palatkaa, älköön vääryyttä tapahtuko; palatkaa, vielä minä olen oikeassa siinä.
30: Olisiko minun kielelläni vääryys? Eikö suulakeni tuntisi, mikä turmioksi on?"
|
