Job 7

2: Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3: Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4: Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5: Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6: Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7: Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8: Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
9: Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån.
10: Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11: Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12: Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13: När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14: då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15: Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16: Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17: Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18: synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19: Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20: Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21: Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.

 

2: As a servant earnestly desireth the shadow, and as an hireling looketh for the reward of his work:
3: So am I made to possess months of vanity, and wearisome nights are appointed to me.
4: When I lie down, I say, When shall I arise, and the night be gone? and I am full of tossings to and fro unto the dawning of the day.
5: My flesh is clothed with worms and clods of dust; my skin is broken, and become loathsome.
6: My days are swifter than a weaver's shuttle, and are spent without hope.
7: O remember that my life is wind: mine eye shall no more see good.
8: The eye of him that hath seen me shall see me no more: thine eyes are upon me, and I am not.
9: As the cloud is consumed and vanisheth away: so he that goeth down to the grave shall come up no more.
10: He shall return no more to his house, neither shall his place know him any more.
11: Therefore I will not refrain my mouth; I will speak in the anguish of my spirit; I will complain in the bitterness of my soul.
12: Am I a sea, or a whale, that thou settest a watch over me?
13: When I say, My bed shall comfort me, my couch shall ease my complaint;
14: Then thou scarest me with dreams, and terrifiest me through visions:
15: So that my soul chooseth strangling, and death rather than my life.
16: I loathe it; I would not live alway: let me alone; for my days are vanity.
17: What is man, that thou shouldest magnify him? and that thou shouldest set thine heart upon him?
18: And that thou shouldest visit him every morning, and try him every moment?
19: How long wilt thou not depart from me, nor let me alone till I swallow down my spittle?
20: I have sinned; what shall I do unto thee, O thou preserver of men? why hast thou set me as a mark against thee, so that I am a burden to myself?
21: And why dost thou not pardon my transgression, and take away mine iniquity? for now shall I sleep in the dust; and thou shalt seek me in the morning, but I shall not be.

 

2: Hän on orjan kaltainen, joka halajaa varjoon, ja niinkuin palkkalainen, joka odottaa palkkaansa.
3: Niin olen minä perinyt kurjuuden kuukaudet, ja vaivan yöt ovat minun osakseni tulleet.
4: Maata mennessäni minä ajattelen: Milloinka saan nousta? Ilta venyy, ja minä kyllästyn kääntelehtiessäni aamuhämärään asti.
5: Minun ruumiini verhoutuu matoihin ja tomukamaraan, minun ihoni kovettuu ja märkii.
6: Päiväni kiitävät nopeammin kuin sukkula, ne katoavat toivottomuudessa.
7: Muista, että minun elämäni on tuulen henkäys; minun silmäni ei enää saa onnea nähdä.
8: Ken minut näki, sen silmä ei minua enää näe; sinun silmäsi etsivät minua, mutta minua ei enää ole.
9: Pilvi häipyy ja menee menojaan; niin myös tuonelaan vaipunut ei sieltä nouse.
10: Ei hän enää palaja taloonsa, eikä hänen asuinpaikkansa häntä enää tunne.
11: Niin en minäkään hillitse suutani, minä puhun henkeni ahdistuksessa, minä valitan sieluni murheessa.
12: Olenko minä meri tai lohikäärme, että asetat vartioston minua vastaan?
13: Kun ajattelen: leposijani lohduttaa minua, vuoteeni huojentaa minun tuskaani,
14: niin sinä kauhistutat minua unilla ja peljästytät minua näyillä.
15: Mieluummin tukehdun, mieluummin kuolen, kuin näin luurankona kidun.
16: Olen kyllästynyt, en tahdo elää iankaiken; anna minun olla rauhassa, sillä tuulen henkäystä ovat minun päiväni.
17: Mikä on ihminen, että hänestä niin suurta lukua pidät ja että kiinnität häneen huomiosi,
18: tarkastat häntä joka aamu, tutkit häntä joka hetki?
19: Etkö koskaan käännä pois katsettasi minusta, etkö hellitä minusta sen vertaa, että saan sylkeni nielaistuksi?
20: Jos olenkin syntiä tehnyt, niin mitä olen sillä sinulle tehnyt, sinä ihmisten vartioitsija? Minkätähden asetit minut maalitauluksesi, ja minkätähden tulin itselleni taakaksi?
21: Minkätähden et anna rikostani anteeksi etkä poista pahaa tekoani? Sillä nyt minä menen levolle maan tomuun, ja jos etsit minua, niin ei minua enää ole."