Från Rilpedia

Benedictus XVI
Påve 2005–
Namn	Joseph Alois Ratzinger
Född	16 april 1927 (97 år) Marktl am Inn, Bayern
Företrädare	Johannes Paulus II

Benedictus XVI, även Benediktus XVI eller Benedikt XVI (det sistnämnda är den namnform som används officiellt i Katolska kyrkan i Sverige; latin Benedictus PP. XVI), född Joseph Alois Ratzinger 16 april 1927 i Marktl am Inn i Bayern i Tyskland, är Katolska kyrkans 265:e påve efter valet i konklaven den 19 april 2005. Installationsceremonin ägde rum den 24 april 2005.

Benedictus XVI är den äldste som valts till påve sedan Clemens XII valdes 1730, och den förste tyske påven sedan Viktor II (1055-1057).^[1]

Joseph Ratzinger har sedan 1950-talet varit en av Katolska kyrkans mest framstående teologer. Under Andra Vatikankonciliet var han teologisk rådgivare. Han har tillika varit professor i teologi vid ett flertal tyska universitet, bland annat Tübingen. Efter en tid som ärkebiskop kallades han till Rom, där han utsågs till prefekt för troskongregationen och kardinal. I västvärlden har han i massmedia framför allt uppmärksammats för sitt försvar av traditionella katolska lärosatser och värden. Som kardinal och påve anses han ibland ha gått i polemik med andra religioner, såväl kristna riktningar som judendom och islam.

Under sitt pontifikat har Benedictus XVI betonat att Europa bör återvända till en grundläggande kristen värdegrund i reaktion mot det ökande avkristnandet och sekulariseringen. Benedictus XVI menar, att relativismens förnekande av en objektiv sanning, närmare bestämt förnekande av en moralisk sanning, utgör nutidens främsta problem.

Innehåll 1 Personlig bakgrund 2 Kyrklig karriär 3 Teologi 4 Påvevalet 5 Påvenamnet 6 Påvens nationalitet 7 Pontifikat 8 Kontinuitetens hermeneutik 8.1 Helgon- och saligförklaringar 8.2 Encyklikor 8.3 Dokument (urval) 9 Kritik och kontrovers 10 Citat 11 Bibliografi 12 Källor 12.1 Webbkällor 13 Referenser 14 Fördjupningslitteratur 15 Se även 16 Externa länkar

Personlig bakgrund

Joseph Ratzinger föddes i hemmet på Schulstrasse 11 i Marktl am Inn, Bayern, på påskafton 1927 som tredje och yngsta barnet till Joseph Ratzinger d.ä. (1877-1959) och Maria Ratzinger, född Riger (1884-1963). Han döptes samma dag som han föddes. Ratzinger är en bondesläkt från Bayern. Fadern hade dock brutit familjetraditionen och utbildat sig till polis. Joseph Ratzingers syster Maria (1921-1991) förblev ogift och tog hand om hans hushåll. Brodern Georg (född 1924) är präst och kyrkomusiker. Deras äldre släkting Georg Ratzinger (1844-1899) var politiker, präst och författare.

Joseph och George Ratzinger prästvigdes 29 juni 1951 av kardinal Michael von Faulhaber. Två år senare doktorerade han på en avhandling om Augustinus, och fick docentkompetens (habilitation) med ett verk om Bonaventura 1957. Han var sedan professor i dogmatik i Freising från 1958, i Bonn 1959-1963, Münster 1963-1966, Tübingen 1966-1969 och Regensburg från 1969. I Tübingen upplevde han marxistiska studentuppror och andra radikala strömningar, vilka fick honom att i tilltagande grad fjärma sig från liberalteologin som hade fått starkt fäste vid universitetet i Tübingen. Han flyttade därför till det mera konservativa universitetet i Regensburg, där han 1972 med bland andra Hans Urs von Balthasar, Henri de Lubac, och Walter Kasper grundade den teologiska tidskriften Communio, som utges på sjutton språk och har blivit en av teologins mest prominenta tidskrifter.

1962–1965 deltog han i Andra Vatikankonciliet som peritus åt kardinal Josef Frings. Under denna tid betraktades han fortfarande som reformist, men trots att han ofta anses ha förändrat sitt ställningstagande i det avseendet, har han fortsatt att försvara Andra Vatikankonciliets beslut. Själv har han dock sagt att han under åren aldrig ändrat teologisk riktning.

Kyrklig karriär

Den 27 juni 1977 utnämndes Ratzinger av påven Paulus VI till kardinalpräst med Santa Maria Consolatrice al Tiburtino som titelkyrka. Tidigare samma år hade han utsetts till ärkebiskop av München och Freising (en titel som han behöll till 1982). Några år senare, 1981, utnämndes han till prefekt för Troskongregationen, det vill säga den av kurians enheter (kongregationer) som har till uppgift att särskilt vaka över och försvara den Romersk-katolska kyrkans tro och morallära, och som har sina historiska rötter i inkvisitionen. Tillika var Ratzinger ordförande för den Påvliga Bibelkommissionen, som fastställer den officiella katolska hållningen beträffande bibelforskning. Den 5 april 1993 utsågs han till kardinalbiskop av Velletri-Segni. 2002 utnämnd till dekan för kardinalskollegiet och fick då biskopsstolen i Ostia.

I egenskap av teolog författade Ratzinger flera böcker även efter det att han blivit kardinal. Som prefekt för troskongregationen utarbetade han på Johannes Paulus II:s uppdrag ett stort antal dokument avsedda att förtydliga den katolska läran. Hans böcker som teolog skall inte förväxlas med de av troskongregationens officiella uttalanden och dokument som bär hans namnteckning.

Teologi

Joseph Ratzinger räknas vanligtvis till den augustinska skolan.

I linje med sina föregångares försvar av naturrätten och av sanningen som möjlig kategori har Benedictus XVI uttalat att världen idag präglas av vad han kallar relativismens diktatur. Som teolog har han bland annat fokuserat på frågan om förhållandet mellan begreppen sekularism och rationalism, där hans ståndpunkt är att den sanna rationaliteten inte utesluter tron, till skillnad från det naturalistisk-positivistiska förnuftsbegrepp som härrör från upplysningen.

Till Benedictus XVI:s första påvliga skrivelser hör den påvliga rundskrivelsen (encyklikan) Deus Caritas Est (25 januari 2006), den apostoliska uppmaningen (latin exhortatio apostolica) Sacramentum Caritatis (22 februari 2007) samt det påvliga motu proprio Summorum pontificum (7 juli 2007) varigenom den så kallade tridentinska liturgin åter befästes inom den latinska kyrkan.

Påvevalet

Redan på konklavens andra dag, tisdagen den 19 april, kunde Benedictus XVI väljas som den 265:e påven i historien.

I samband med konklaven yttrade Ratzinger:

”

Att ha en klar och tydlig tro enligt kyrkans trosbekännelse betraktas ofta som fundamentalism. Relativismen, att låta sig dras hit och dit av olika läror och vindar, uppfattas som den enda möjliga inställningen i vår tid. Det håller på att uppstå en relativismens diktatur, som inte längre erkänner något definitivt och vars enda mått är jaget och dess nycker.

”

En stund efter konklavens slut trädde den nyvalde påven Benedictus XVI ut på Peterskyrkans benediktionsloggia och uttalade sin första välsignelse Urbi et orbi (över staden – underförstått Rom – och hela klotet, det vill säga världen):

”

Kära bröder och systrar, efter den store påven Johannes Paulus II har kardinalerna valt mig, en enkel, oansenlig arbetare i vår Herres vingård. Jag hämtar kraft i det faktum att Herren vet hur han ska göra, även med ofullkomliga instrument. Mer än allt annat överlämnar jag mig till era förböner. I glädjen hos den Uppståndne Herren, styrkta av att Han ständigt kommer oss till hjälp, går vi framåt i full förvissning om att Herren kommer att hjälpa oss och att Hans Mor, den allra heligaste Maria, är vid vår sida. Tack alla.

”

Påvenamnet

Enligt Vatikanen har Benedictus XVI, som på latin betyder "den välsignade", valt sitt namn för att anknyta till påven Benedictus XV (1914-1922) som var en "förkämpe för freden", samt till helgonet Benedikt av Nursia, ett av Europas skyddshelgon. Intressant i sammanhanget är även att helgonet Benedetto Giuseppe Labre, kallad den "helige pilgrimen", har sin festdag den 16 april, den nyvalde påvens födelsedag.

Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, som omfattar hela Sverige, har beslutat att kyrkan i Sverige ska benämna påven Benedikt XVI. Flera media kommer dock att använda namnet Benedictus, som har använts på svenska även om tidigare påvar med detta namn. Även den kända katoliken, författaren, Proust-översättaren och medlemmen av Svenska Akademien Gunnel Vallquist har beslutat använda det senare namnskicket.

Påvens nationalitet

Enligt en mer stortysk uppfattning är Benedictus den åttonde etniskt tyske påven genom tiderna, och den förste sedan Hadrianus VI 1523. Denna uppfattning bygger dock på att större delen av Centraleuropa räknas som tyskt folkhem, beroende på att Tysk-romerska riket under en stor del av sin existens åtminstone till namnet hade en synnerligen vidsträckt yta. Den uppfattning man idag (2005) har om nationell identitet, det vill säga tillhörigheten till en nationalstat, förekom emellertid knappast alls på många håll, före det nationella genombrottet från 1800-talet fram till fredsavtalen efter första världskriget.

Nyss nämnde Hadrianus VI var född i den idag nederländska staden Utrecht, och hade innan han blev påve ett namn som idag ter sig som nederländskt. Om man istället - med en mer restriktiv syn på tyskhet - bedömer påvarnas nationalitet utifrån dagens gränser för den tyska staten är Benedictus XVI sannolikt den tredje tyske påven genom tiderna, och den förste sedan Viktor II (1055-1057).

Pontifikat

Den första resan utanför Italien som påve gjorde Benedictus XVI till Köln i Tyskland i augusti 2005 med anledning av Världsungdomsdagarna som firades där. Hela Världsungdomsdagarna avslutades med en stor utomhusmässa med Benedictus XVI på Marienfeld utanför Köln. Över en miljon unga katoliker deltog på denna mässa.

Benedictus XVI avlade ett statsbesök i USA i april 2008, som påkallade en stor mediabevakning. Under besöket talade påven också i FN, där han manade till globalt samarbete mot kriser i världen, där brott mot mänskliga rättigheter sker på grund av världens likgiltighet.^[2] Påven kommenterade även pedofilskandalerna i USA, som uppdagades 2002, och yttrade: ”Det är ett stort lidande för kyrkan i USA och för hela katolska kyrkan och för mig personligen att detta har kunnat ske”.^[3]

I samband med den apostoliska resan till USA firade Benedictus XVI sin 81:a födelsedag.

Kontinuitetens hermeneutik

Som en röd tråd genom Benedictus XVI:s pontifikat löper frågan om den katolska kyrkans kontinuitet med och trohet mot den kristna uppenbarelsen och traditionen.^[4] Som en följd har Ratzinger både som kardinal och som påve från progressivt håll kritiserats för sin syn på Andra Vatikankonciliet (1962-1965), som många hade betraktat som "en ny Pingst", en ny början för den romersk-katolska kyrkan, en brytning med det förflutna.^[5]. I sitt jultal till kardinalskollegiet 22/12 2005 underströk Benedictus XVI betydelsen av att Andra Vatikankonciliet inte tolkas som en brytning med den kyrkliga traditionen ("brytningens hermeneutik") utan i stället läses i traditionens ljus ("kontinuitetens hermeneutik"). Redan i ett uppmärksammat tal till Chiles biskopar 13/7 1988 hade kardinal Ratzinger framhävt faran av att betrakta Vaticanum II "som ett slags superdogm" och "en ny början för kyrkan".^[6] Ratzinger medverkade själv vid kyrkomötet (som teologisk rådgivare åt kardinal Frings) och sågs då av många som en liberal teolog, men betraktas idag av t.ex. Hans Küng som kyrkligt mycket konservativ.^[7]

I denna interna katolska kontrovers om tolkningen av det senaste allmänna kyrkomötet är det som den liturgiska frågan skriver in sig. Ratzinger är känd för sin kritik av flera sidor av liturgireformen under Paulus VI.^[8] Än mera kritisk har han varit mot den utveckling mot avsakralisering av liturgin som i den västliga kyrkan blev märkbar fr.o.m. 1960-talets slut.^[9] För Ratzinger är gudstjänsten i främsta rummet tillbedjan, och därmed utgör avsakralisering en återvändsgränd. Eftersom Ratzinger samtidigt betraktar liturgin som kyrkans livsnerv får frågan om kontinuitet och sakralitet i liturgin en alldeles särskild betydelse i hans tanke.^[10] Under sin tid som kardinal utlade Ratzinger sin uppfattning enligt vilken Paulus VI:s liturgi måste tillföras element från den äldre liturgin för att göra påtagligare gudstjänstens sakrala karaktär.^[11] Som ett synligt tecken på kontinuitetens hermeneutik måste även, menade kardinal Ratzinger, den äldre romerska liturgin på nytt bli en erkänd del av kyrkans liv.^[12] Med de förändringar i den påvliga liturgin som ägt rum alltsedan Ratzinger blev påve, och med utgivandet av Summorum pontificum syns Benedictus XVI ha satt i verket en liturgisyn och kyrkosyn som han länge omfattat och som länge oroat katolska progressiva element, vilket motståndet mot Summorum pontificum också förefaller bekräfta.^[13]

Helgon- och saligförklaringar

Lista över Benedictus XVI:s helgon- och saligförklaringar

Encyklikor

• 2006 – Deus Caritas Est
• 2007 – Spe Salvi
• 2009 – Caritas in Veritate

Dokument (urval)

• 2000 – Dominus Iesus
• 2007 – Sacramentum Caritatis
• 2007 – Summorum Pontificum

Kritik och kontrovers

Benedictus har fått mycket kritik, från både kristet och utomkristet håll, för sin traditionella katolska hållning i frågor som rör till exempel kristen tro, homosexualitet, abort, skilsmässa, utom- och föräktenskapligt sex, onani och kvinnans roll i kyrka och samhälle samt ekumenisk samverkan med de protestantiska kyrkorna.

Som prefekt för den romerska troskongregationen kritiserades han för att ha ingripit mot teologer som enligt Rom riskerade att grumla den katolska tron. Framför allt har det handlat om de teologer som man fråntagit rätten att undervisa under namnet "katolska teologer" (se till exempel Hans Küng).

Joseph Ratzinger har både som kardinal och som påve från progressivt håll anklagats för att vilja underminera arvet från Andra Vatikankonciliet. Av Prästbrödraskapet S:t Pius X beskrivs han i stället inte sällan som alltför progressiv. Å sin sida har Ratzinger betonat en kontinuitetens hermeneutik (se ovan) och uppställt en skillnad mellan kyrkomötets texter å ena sidan och vad man i bland kallat "konciliets anda" (sådant det uttolkats av progressiva teologer) å andra sidan.^[14] Till denna fråga om brytning contra kontinuitet är den i dagens romersk-katolska kyrka kontroversiella frågan om liturgin och Benedictus XVI:s skrivelse Summorum pontificum knuten, vilken dock behandlas på annan plats.

Spekulationerna om hans barndom har även väckt diskussion i stor skala; många av de uppgifter som florerar (negativa och positiva) är utan belägg. Han växte upp i Nazityskland, var som ung obligatoriskt medlem i Hitlerjugend och deltog i andra världskriget. Han inkallades vid 16 års ålder till Luftwaffe och tjänstgjorde till 1944 som underårig luftvärnssoldat (Flakhelfer) i Bayern. 1944 inkallades han till lagstadgad tjänstgöring i Reichsarbeitsdienst och kommenderades under två månader till ungerska gränsen. I slutet av 1944 inkallades han till armén, erhöll infanteriutbildning och tjänstgjorde i närheten av hemorten. Strax innan den tyska kapitulationen på våren 1945 deserterade han och blev i hemmet tillfångatagen av amerikanska soldater.

Kardinal Ratzinger skrev den 18 maj 2001 ett uppmärksammat brev till samtliga romersk-katolska biskopar rubricerat ”Crimen Sollicitationis” med anledning av ett stort antal våldtäkter utförda av katolska präster. I brevet skriver Ratzinger att misstankar om våldtäkter endast får utredas av präster ("performed for these cases only by priests") under full konfidentialitet ("Cases of this kind are subject to the pontifical secret") och att straff endast får utdömas av den påvliga domstolen ("reserved to the apostolic tribunal of the Congregation for the Doctrine of the Faith").

Den 12 september 2006 upprörde Benedictus XVI den muslimska världen genom att citera en skrift av den kristne kejsaren Manuel II Palaiologos från 1300-talet som sagt att profeten Muhammed enbart bringat världen "onda och inhumana ting". Han har beklagat att han med detta upprört muslimer världen över och har tidigare även kritiserat publiceringen av karikatyrer av Muhammed. (Hela talet på Vatikanens hemsida)

Påve Benedictus XVI har fått skarp kritik för sin hållning i till aborter, skilsmässor och homosexualitet. En fransk opinionsmätning från Ifop i mars 2009 visar också på vikande stöd för påven. 40 procent av de franska katolikerna vill enligt mätningen ha bort honnom och de flesta vill att kyrkan ska ändra sin inställning i de aktuella frågorna. Andelen av de franska katolikerna som tycker att påven gör ett dåligt jobb för att försvara katolicismen har ökat från 13 procent i augusti 2008 till nära 50 procent i mars 2009.^[15]

Citat

”	Att bli kristen är inte ett etiskt beslut eller en storslagen idé, utan resultatet av att man har mött en händelse, en person, som ger livet en ny horisont och riktning.	”
— I ett tal till Troskongregationen 2006

Bibliografi

• Jesus från Nasaret, Skellefteå: Artos & Norma Bokförlag 2007, ISBN 978-91-7580-343-2
• Wort Gottes - Schrift, Tradition, Amt, Freiburg im Breisgau 2005, ISBN 3-451-28909-1
• Werte in Zeiten des Umbruchs, Freiburg im Breisgau 2005, ISBN 3-451-05592-9
• Unterwegs zu Jesus Christus, Augsburg 2003, ISBN 3-936484-21-X
• Glaube - Wahrheit - Toleranz. Das Christentum und die Weltreligionen, Freiburg i. Brsg. 2003, ISBN 3-451-28110-4.
• Prinzipien christlicher Moral, Einsiedeln, 1975 ISBN 3-89411-197-6
• Das Fest des Glaubens: Versuche zur Theologie des Gottesdienstes, Einsiedeln, 1981 ISBN 3-89411-199-2
• Schauen auf den Durchbohrten: Versuche zu einer spirituellen Christologie, Einsiedeln, broschyr, 1984 ISBN 3-89411-026-0
• Die Frage nach Gott, Freiburg im Breisgau, 1972
• Schriftauslegung im Widerstreit, Freiburg, 1989
• La Mia Vita - Ricordi (1927-1977), Edizioni San Paolo, 1997
• Dienst an der Einheit: zum Wesen und Auftrag des Petrusamt, Düsseldorf, 1978
• Mysterium der Gnade: Festschrift für Johann Auer, Regensburg, 1975
• Dogma und Verkündigung, München, 1977
• Theologische Prinzipienlehre: Bausteine zur Fundamentaltheologie, München, broschyr, 1982
• Zur Lage des Glaubens: ein Gespräch mit Vittorio Messori, München, 1985
• Einführung in das Christentum: Vorlesungen über das Apostolische Glaubensbekenntnis, München, 1968
• Das Konzil auf dem Weg: Rückblick auf die zweite Sitzungsperiode des zweiten Vatikanischen Konzils, Köln, 1964
• Ergebnisse und Probleme der dritten Konzilsperiode. Köln, 1965
• Wendezeit für Europa?: Diagnosen und Prognosen zur Lage von Kirche und Welt, Einsiedeln, 1991
• Kirche, Ökumene und Politik: neue Versuche zur Ekklesiologie, Einsiedeln, 1987
• Ein neues Lied für den Herrn : Christusglaube und Liturgie in der Gegenwart, Freiburg im Breisgau, Basel, Wien, 1995
• Kallad till gemenskap: att förstå kyrkan idag, Vejbystrand, 1997.
• Das Problem der Dogmengeschichte in der Sicht der katholischen Theologie. Köln, 1966
• Die Geschichtstheologie des heiligen Bonaventura. München, 1959
• Ratzinger, med Johann Auer: Kleine katholische Dogmatik, Regensburg, 1970, i 9 band.
• Ratzinger, med Karl Rahner: Offenbarung und Überlieferung, Freiburg im Breisgau, 1965

Källor

• Nichols, Aidan, The thought of pope Benedict XVI: an introduction to the theology of Joseph Ratzinger. London: Burns & Oates 2007. ISBN 0-86012-421-5

Webbkällor

• Officiell biografi på Heliga Stolens officiella webbplats

(engelska)

Referenser

1. ↑ Emellanåt anges Hadrianus VI som den senaste tyske påven före Benedictus XVI. Hadrianus VI var dock född i vad som nu är Nederländerna.
2. ↑ BBC: Pope urges global unity on crises, 18 april 2008
3. ↑ Påven: Jag skäms för sexövergreppen i kyrkan. Dagen 16 april 2008. (Webbåtkomst 2008-04-18.)
4. ↑ Tal till kardinalskollegiet 22 december 2005.
5. ↑ Se Gunnel Vallquist, Dagbok från Rom, Artos & Norma Bokförlag, 1999; Katolska läroår, Uppsala-Paris-Rom, 1995
6. ↑ Tal till de chilenska biskoparna 13 juli 1988.
7. ↑ Se Gunnel Vallquist, Dagbok från Rom, Artos & Norma Bokförlag, 1999.
8. ↑ Joseph Ratzinger, La Mia Vita - Ricordi (1927-1977), Edizioni San Paolo, 1997, s. 110-113 (här i engelsk översättning): "I was dismayed by the banning of the old Missal, seeing that a similar thing had never happened in the entire history of the liturgy.... The promulgation of the banning of the Missal that had been developed in the course of centuries, starting from the time of the sacramentaries of the ancient Church, has brought with it a break in the history of the liturgy the consequences of which could be tragic.... The old structure was broken to pieces and another was constructed admittedly with material of which the old structure had been made and using also the preceding models.... But the fact that [the liturgy] was presented as a new structure, set up against what had been formed in the course of history and was now prohibited, and that the liturgy was made to appear in some ways no longer as a living process but as a product of specialized knowledge and juridical competence, has brought with it some extremely serious damages for us.... In this way, in fact, the impression has arisen that the liturgy is 'made,' that it is not something that exists before us, something 'given,' but that it depends on our decisions. It follows as a consequence that this decision-making capacity is not recognized only in specialists or in a central authority, but that, in the final analysis, each 'community' wants to give itself its own liturgy. But when the liturgy is something each one makes by himself, then it no longer gives us what is its true quality: encounter with the mystery which is not our product but our origin and the wellspring of our life.... I am convinced that the ecclesial crisis in which we find ourselves today depends in great part upon the collapse of the liturgy, which at times is actually being conceived of etsi Deus non daretur: as though in the liturgy it did not matter any more whether God exists and whether He speaks to us and listens to us.... But if in the liturgy the communion of faith no longer appears, nor the universal unity of the Church and of her history, nor the mystery of the living Christ, where is it that the Church still appears in her spiritual substance?,
9. ↑ Joseph Ratzinger i förordet till Klaus Gamber, Reform of the Roman Liturgy, 1992: "[W]e have a liturgy which has degenerated so that it has become a show which, with momentary success for the group of liturgical fabricators, strives to render religion interesting in the wake of the frivolities of fashion and seductive moral maxims. Consequently, the trend is the increasingly marked retreat of those who do not look to the liturgy for a spiritual show-master but for the encounter with the living God in whose presence all the 'doing' becomes insignificant since only this encounter is able to guarantee us access to the true richness of being."
10. ↑ Cf. Joseph Ratzinger, Spirit of the Liturgy, 2000. Cf. CNA:s artikel "Pope’s ancient ornaments and vestments underscore continuity in the liturgy"
11. ↑ Sandro Magister, "The Pope Does Not Put On Prada, But Christ"
12. ↑ Joseph Ratzinger, Salt of the Earth, 1997: “I am of the opinion, to be sure, that the old rite should be granted much more generously to all those who desire it. It’s impossible to see what could be dangerous or unacceptable about that. A community is calling its very being into question when it suddenly declares that what until now was its holiest and highest possession is strictly forbidden and when it makes the longing for it seem downright indecent.”
13. ↑ Cf. | Reuters, 8 juni 2007. Cf. | CWNews artikel "Vatican official decries opposition to Summorum Pontificum".
14. ↑ Maximilian Heinrich Heim, "Vatican II and the Ecclesiology of Joseph Ratzinger", introduktion till Joseph Ratzinger: Life in the Church and Living Theology—Fundamentals of Ecclesiology with Reference to Lumen Gentium, Ignatius Press, 2007, ISBN 9781586171490.
15. ↑ http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22584&a=1489873&lid=puff_1489831&lpos=lasmer Påvens popularitet rasar SVT 22 mars 2009

Fördjupningslitteratur

• Allen, John L. Jr., Cardinal Ratzinger: the Vatican's enforcer of the faith. New York: Continuum 2002. ISBN 0-8264-1265-3
• Wagner, Karl, Kardinal Ratzinger: der Erzbischof von München und Freising in Wort und Bild. München: Pfeiffer 1977. ISBN 3-7904-0253-2

Se även

• Kardinalutnämningar 2006
• Kardinalutnämningar 2007‎

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Benedictus XVI
  Bilder & media
• Ratzinger som teolog - artikel av Yvonne Maria Werner
• Habemus Papam!
• The Pope Blog: Pope Benedict XVI
• The Cardinal Ratzinger Fan Club
• Concerning very grave sins

Företrädare: Johannes Paulus II

Påve 2005–

Efterträdare: Innehar fortfarande posten

v • d • r Påvar i Romersk-katolska kyrkan Petrus Linus Anacletus Clemens I Evaristus Alexander I Sixtus I Telesphorus Hyginus Pius I Anicetus Soter Eleutherus Viktor I Zephyrinus Calixtus I Urban I Pontianus Anterus Fabianus Cornelius Lucius I Stefan I Sixtus II Dionysius Felix I Eutychianus Gajus Marcellinus Marcellus I Eusebius Miltiades Silvester I Markus Julius I Liberius Damasus I Siricius Anastasius I Innocentius I Zosimus Bonifatius I Celestinus I Sixtus III Leo I Hilarius Simplicius Felix III Gelasius I Anastasius II Symmachus Hormisdas Johannes I Felix IV Bonifatius II Johannes II Agapetus I Silverius Vigilius Pelagius I Johannes III Benedictus I Pelagius II Gregorius I Sabinianus Bonifatius III Bonifatius IV Adeodatus I Bonifatius V Honorius I Severinus Johannes IV Theodor I Martin I Eugenius I Vitalianus Adeodatus II Donus Agatho Leo II Benedictus II Johannes V Konon Sergius I Johannes VI Johannes VII Sisinnius Constantinus Gregorius II Gregorius III Zacharias Stefan Stefan II Paulus I Stefan III Hadrianus I Leo III Stefan IV Paschalis I Eugenius II Valentinus Gregorius IV Sergius II Leo IV Benedictus III Nicolaus I Hadrianus II Johannes VIII Marinus I Hadrianus III Stefan V Formosus Bonifatius VI Stefan VI Romanus Theodor II Johannes IX Benedictus IV Leo V Sergius III Anastasius III Lando Johannes X Leo VI Stefan VII Johannes XI Leo VII Stefan VIII Marinus II Agapetus II Johannes XII Benedictus V Leo VIII Johannes XIII Benedictus VI Benedictus VII Johannes XIV Johannes XV Gregorius V Silvester II Johannes XVII Johannes XVIII Sergius IV Benedictus VIII Johannes XIX Benedictus IX Silvester III Benedictus IX Gregorius VI Clemens II Benedictus IX Damasus II Leo IX Viktor II Stefan IX Nicolaus II Alexander II Gregorius VII Viktor III Urban II Paschalis II Gelasius II Calixtus II Honorius II Innocentius II Celestinus II Lucius II Eugenius III Anastasius IV Hadrianus IV Alexander III Lucius III Urban III Gregorius VIII Clemens III Celestinus III Innocentius III Honorius III Gregorius IX Celestinus IV Innocentius IV Alexander IV Urban IV Clemens IV Gregorius X Innocentius V Hadrianus V Johannes XXI Nicolaus III Martin IV Honorius IV Nicolaus IV Celestinus V Bonifatius VIII Benedictus XI Clemens V Johannes XXII Benedictus XII Clemens VI Innocentius VI Urban V Gregorius XI Urban VI Bonifatius IX Innocentius VII Gregorius XII Martin V Eugenius IV Nicolaus V Calixtus III Pius II Paulus II Sixtus IV Innocentius VIII Alexander VI Pius III Julius II Leo X Hadrianus VI Clemens VII Paulus III Julius III Marcellus II Paulus IV Pius IV Pius V Gregorius XIII Sixtus V Urban VII Gregorius XIV Innocentius IX Clemens VIII Leo XI Paulus V Gregorius XV Urban VIII Innocentius X Alexander VII Clemens IX Clemens X Innocentius XI Alexander VIII Innocentius XII Clemens XI Innocentius XIII Benedictus XIII Clemens XII Benedictus XIV Clemens XIII Clemens XIV Pius VI Pius VII Leo XII Pius VIII Gregorius XVI Pius IX Leo XIII Pius X Benedictus XV Pius XI Pius XII Johannes XXIII Paulus VI Johannes Paulus I Johannes Paulus II Nuvarande: Benedictus XVI