Från Rilpedia

Hadrianus I
Påve 772–795
Namn	Hadrianus
Född	okänt
Död	25 december 795
Företrädare	Stefan IV
Efterträdare	Leo III
Påve i	23 år, 10 månader och 24 dagar

Hadrianus I, född i Rom, död 25 december 795, var påve från den 1 februari 772 till sin död, 25 december 795. Fram till Pius VI hade han det längsta pontifikatet i historien.

Biografi

Hadrianus tillhörde den romerska adeln, och släkten var grevar av Tusculum. Han var son till Teodato consul, dux et primicerius Sanctae Romanae Ecclesiae, och bror till Alberiko, marchio et consul tusculanus princeps potentissimus, som i sin tur var farfar till Hadrianus III. Innan han blev påve levde han ett så fromt liv att det ansågs sakna motstycke under tidens hårda villkor, och hade tjänat påvarna Paulus I och Stefan IV så förtjänstfullt, att hade hade skaffat sig ett så starkt stöd hos sina landsmän att den mäktige kanslern Paulus Afiarta, som representerade langobardernas kung Desiderius i Rom, stod maktlös inför prästerskapets och folkets enhälliga röster att Hadrianus skulle uppstiga på påvestolen. Han tillträdde omkring den 1 februari 772.

Den nye påvens världsliga politik var från första början tydligt definierad och från den avvek han inte. Huvudfrågan var att han skulle hålla stadigt motstånd mot langobardernas aggressionshandlingar. Han släppte fångar fria och återkallade landsflyktiga, vilka samtliga lidit under kanslern. När han fick veta att Afiarta låtit avrätta en hög tjänsteman vid det påvliga hovet medan han satt fängslad, beordrade han att han skulle arresteras, en händelse som inträffade samtidigt som Afiarta återkom från Desiderius ambassad och där gått ed på att han skulle föra Hadrianus inför langobardisk domstol, om han så skulle ta dit honom i bojor.

Tiden verkade mogen för att lägga hela Italien under langobardisk överhöghet, och Desiderius ambitioner hade troligen uppnåtts om det inte hade varit för Hadrianus och Karl den store. Utikterna om frankisk inblandning syntes små. Langobarderna höll passagerna i Alperna, och Karl var överhopad med svårigheter från kriget mot sachsarna. Att Karlomans änka Gerberga befann sig i Pavia med deras två söner, vars arv Karl hade annekterat vid Karlomans död, borgade ytterligare för att tillfället var utmärkt för att skapa missnöje hos frankerna, om bara påven kunde förmås att offentligt erkänna barnens rätt som arvingar till faderns tron.

I stället för lydnad hade Hadrianus beslutat sig för motstånd. Han stärkte Roms befästningar, kallade invånarna till att bistå deras milis i omgivningen, och, medan langobarderna närmade sig, kallade till sig Karl att skynda sig att försvara deras gemensamma intressen. Kriget med sachsarna låg för stunden nere, varmed Karl var fri att handla. Han korsade Alperna hösten 773, intog Verona, där Gerberga och hennes söner sökt tillflykt, och stormade Desiderius i hans huvudstad. Följande vår fortsatte han till Rom med ett starkt detachement, medan armén lämnades i Pavia för att utföra belägringen. I Rom skulle han fira påsk vid apostlarnas gravar.

Han ankom på lördagen och togs emot av Hadrianus och romarna under högtidliga former. De följande tre dagarna ägnades åt religiösa riter, onsdagen därpå till statsangelägenheter. Det varaktiga resultatet av detta historiska möte var den berömda "Karl den stores donation", vilken i elva århundraden skulle vara påvarnas statsförfattning för Kyrkostaten. Nominellt var Hadrianus därmed monark över två tredjedelar av den italienska halvön, men hans reella inflytande var ytterst litet mer än nominellt. De påvliga anspråken från donationen kunde inte hävdas över en stor del av det utlovade territoriet. Karl var tvungen att göra fler fälttåg över Alperna.

Man kan fråga sig varför frankernas kung utsatte sig för detta i påvens sak. Det kan inte förklaras på annat sätt än att det var Hadrianus personliga inflytande; Karl hyste djup beundran för påven, och under resten av sitt liv skulle han kalla honom sin fader och bästa vän. Utan Hadrianus politiska talang hade aldrig Kyrkostaten, och därmed påvens världsliga makt, blivit något annat än en fantasiprodukt.

Till Hadrianus meriter hör även mer andliga frågor. Han samarbetade med den ortodoxa kejsarinnan Irene för att reparera skadorna efter bildstriden. År 787 översåg han genom sina legater, sjunde ekumeniska konciliet i Nicaea, där den katolska doktrinen om användningen och vördnaden av bilder definitivt antogs. Han motverkade kraftfullt adoptionismen. Liber Pontificalis berättar att han spenderade ofattbart stora summor pengar på att försköna Rom.

När Hadrianus avled sörjdes han i hela den kända världen, och han begravdes i Peterskyrkan. Det sägs att Karl den store lät skriva hans epitaf, och den finns fortfarande att läsa. Huvudkällorna till hans biografi är Liber Pontificalis, och hans brev till Karl, vilka samlades av mottagaren i Codex Carolinus. Moderna historikers inställning till Hadrianus är ofta präglade av deras inställning till att påvar utövar värdlig makt, något som Hadrianus måste sägas ha grundat.

v • d • r Påvar i Romersk-katolska kyrkan Petrus Linus Anacletus Clemens I Evaristus Alexander I Sixtus I Telesphorus Hyginus Pius I Anicetus Soter Eleutherus Viktor I Zephyrinus Calixtus I Urban I Pontianus Anterus Fabianus Cornelius Lucius I Stefan I Sixtus II Dionysius Felix I Eutychianus Gajus Marcellinus Marcellus I Eusebius Miltiades Silvester I Markus Julius I Liberius Damasus I Siricius Anastasius I Innocentius I Zosimus Bonifatius I Celestinus I Sixtus III Leo I Hilarius Simplicius Felix III Gelasius I Anastasius II Symmachus Hormisdas Johannes I Felix IV Bonifatius II Johannes II Agapetus I Silverius Vigilius Pelagius I Johannes III Benedictus I Pelagius II Gregorius I Sabinianus Bonifatius III Bonifatius IV Adeodatus I Bonifatius V Honorius I Severinus Johannes IV Theodor I Martin I Eugenius I Vitalianus Adeodatus II Donus Agatho Leo II Benedictus II Johannes V Konon Sergius I Johannes VI Johannes VII Sisinnius Constantinus Gregorius II Gregorius III Zacharias Stefan Stefan II Paulus I Stefan III Hadrianus I Leo III Stefan IV Paschalis I Eugenius II Valentinus Gregorius IV Sergius II Leo IV Benedictus III Nicolaus I Hadrianus II Johannes VIII Marinus I Hadrianus III Stefan V Formosus Bonifatius VI Stefan VI Romanus Theodor II Johannes IX Benedictus IV Leo V Sergius III Anastasius III Lando Johannes X Leo VI Stefan VII Johannes XI Leo VII Stefan VIII Marinus II Agapetus II Johannes XII Benedictus V Leo VIII Johannes XIII Benedictus VI Benedictus VII Johannes XIV Johannes XV Gregorius V Silvester II Johannes XVII Johannes XVIII Sergius IV Benedictus VIII Johannes XIX Benedictus IX Silvester III Benedictus IX Gregorius VI Clemens II Benedictus IX Damasus II Leo IX Viktor II Stefan IX Nicolaus II Alexander II Gregorius VII Viktor III Urban II Paschalis II Gelasius II Calixtus II Honorius II Innocentius II Celestinus II Lucius II Eugenius III Anastasius IV Hadrianus IV Alexander III Lucius III Urban III Gregorius VIII Clemens III Celestinus III Innocentius III Honorius III Gregorius IX Celestinus IV Innocentius IV Alexander IV Urban IV Clemens IV Gregorius X Innocentius V Hadrianus V Johannes XXI Nicolaus III Martin IV Honorius IV Nicolaus IV Celestinus V Bonifatius VIII Benedictus XI Clemens V Johannes XXII Benedictus XII Clemens VI Innocentius VI Urban V Gregorius XI Urban VI Bonifatius IX Innocentius VII Gregorius XII Martin V Eugenius IV Nicolaus V Calixtus III Pius II Paulus II Sixtus IV Innocentius VIII Alexander VI Pius III Julius II Leo X Hadrianus VI Clemens VII Paulus III Julius III Marcellus II Paulus IV Pius IV Pius V Gregorius XIII Sixtus V Urban VII Gregorius XIV Innocentius IX Clemens VIII Leo XI Paulus V Gregorius XV Urban VIII Innocentius X Alexander VII Clemens IX Clemens X Innocentius XI Alexander VIII Innocentius XII Clemens XI Innocentius XIII Benedictus XIII Clemens XII Benedictus XIV Clemens XIII Clemens XIV Pius VI Pius VII Leo XII Pius VIII Gregorius XVI Pius IX Leo XIII Pius X Benedictus XV Pius XI Pius XII Johannes XXIII Paulus VI Johannes Paulus I Johannes Paulus II Nuvarande: Benedictus XVI

Referenser

• Artikeln bygger delvis på översatt material av Catholic Encyclopedia (1913)

• Wikimedia Commons har media som rör Hadrianus I
  Bilder & media