Epitafium
Från Rilpedia
Epitafium, plural epitafier, latin epitaphium, av grekiska epitaphios ’hörande till grav’, bildat av epi ’till’ och taphos ’grav’, är en med inskrift försedd minnestavla över en död person. Epitafiet kan vara uppsatt i eller utanför en kyrka. Epitafier placeras normalt inte i anslutning till någon grav och tjänar alltså ett annat syfte än till exempel en gravsten.
Epitafier förekommer i katolska länder sedan 1300-talet (jfr kenotaf). På ett epitafium framhävs vanligen den döde som en god kristen, ofta bedjande inför Kristus tillsammans med sina anhöriga. I de protestantiska länderna blev epitafier vanliga under 1500- och 1600-talen. De gavs ofta en rik arkitektonisk gestaltning, besläktad med samtida predikstolar och altaruppsatser. Epitafier kan vara av trä, sten eller metall och upptar ofta en andaktsbild samt en målad framställning av den döde och hans familj. Tavlans inskrift kan, förutom data om den avlidne, utgöras av bibelspråk, sentenser eller versifierat epigram. Under antiken avsågs med epitafium en gravinskrift, oftast ett epigram.
Under renässansen och barocken kunde epitafierna vara mycket påkostade och rikt utsmyckade.
Vid begravningsceremonier
Epitafier, uppsatta på stång, användes i samband med adelsmäns begravning. De bars i processionen. Först bars ett s.k. huvudbanér, innehållande den dödes vapensköld med mera samt en inskription med data om den avlidne. Jämte detta bars ofta den dödes förfädersvapen, s.k. anvapen, dels fäderne, dels möderne. I vissa fall anbringades anvapnen på själva huvudbanéret. I andra fall kunde huvudbanéret på sidorna ha anvapnen hopkomponerade.
