Från Rilpedia

Pius VI
Påve 15 februari 1775–29 augusti 1799
Namn	Giovanni Angelico Braschi
Född	27 december 1717
Död	29 augusti 1799
Företrädare	Clemens XIV
Efterträdare	Pius VII

Pius VI, född Giovanni Angelico Braschi den 27 december 1717 i Cesena, död 29 augusti 1799 i fångenskap i Valence i Frankrike, var påve från 15 februari 1775 till 29 augusti 1799, vilket är ett av de längsta pontifikaten.

Biografi

Giovanni Angelico Braschi var son till Marco Aurelio Tommaso Braschi, greve av Falcino och patricier av Cesena, och grevinnan Anna Teresa Bandi, men trots familjens adelskap var de inte särskilt förmögna. Han studerade vid jesuitkollegiet i hemstaden, och juridik vid universitetet i Ferrara. 1755 prästvigdes han, utsågs samma år till påvlig skattmästare och kanik vid Peterskyrkan. Clemens XIV utsåg honom den 26 april 1773 till kardinalpräst av Sant'Onofrio. Snart drog han sig tillbaka till ett kloster, där han utsågs till abbot.

Den 1 februari 1775, efter 4 månaders konklav, utsågs han till påve, och kröntes till påve den 22 februari. Han mottog valet som ett straff hans samvete pålagt honom. Till sin åskådning representerade han de mest konsekventa papalisterna; men han var klok och måttfull i sin kyrkopolitik, förstod konsten att vänta, och bar med värdighet alla olyckor som motsättningen måste medföra mellan påvedömet och de regeringar som strävade efter absolutism eller annan frigörelse.

Större delen av hans långa pontifikat upptogs av motsättningar mellan honom och Österrikes kyrkoreformerande kejsare Josef II. Mot denne, som 1783 till och med ingrep i gudstjänstordning och fromhetsövningar, var han maktlös; men genom förmågan att vänta återvann han det mesta av den makt han förlorat efter Josefs död 1790, då revolutionen i Nederländerna tvingade Leopold II till att krypa till korset - i Österrike levde dock "josefinismen" vidare till 1848. Samma utgång fick Pius kamp mot Leopolds kyrkliga reformer som storhertig i Toscana, innan denne blev kejsare (biskop Scipio Riccis reformsynod i Pistoja 1786, bannlyst av Pius 1794).

Pius inhöstade även en rad andra framgångar. I Portugal lyckades han i det väsentliga få ordningen före Pombals tid återställd. Med Spanien stod han på god fot; däremot lösgjorde sig Neapel från sitt skenbara vasallförhållande till påven. Pius största seger var att febronianismen hejdades likväl som den tyska episkopalismen som påverkats av denna, som framträdde i striden om den ständiga nuntiaturen i München som påven upprättade 1785 och som tog sitt starkaste uttryck i de så kallade Emspunktationerna; 1789 avvisade Pius med framgång alla ärkebiskoparnas anspråk, vilka efter Josef II:s död helt tystnade under de napoleonska omgestaltningarna. Pius möjliggjorde också genom sin sympati för den upphävda jesuitorden att denna faktiskt kunde fortsätta att existera.

Stormarna och olyckorna kom för honom med den franska revolutionen. Mot nationalförsamlingens första kyrkliga åtgärder (samvetsfrihet, upphävandet av alla ordnar et cetera) förhöll han sig avvaktande, även sedan "Constitution civile du clergé" 12 januari 1790 antagits, och prästerna avfordrades ed på denna konstitution. Men då den överväldigande majoriteten av Frankrikes clerus tappert vägrade eden, vågade Pius den 13 april 1791 fördöma konstitutionen och hota de präster som avlagt eden med suspension (bullan Caritas quæ docente Paulo). På denna krigsförklaring svarade Frankrike med att indra de påvliga besittningarna Avignon och Venaissin. Spänningen ökades genom nationalkonventets radikala beslut och pöbelexcesser i Rom, och 1796 utbröt öppet krig; Napoleon Bonaparte ryckte mot Rom och avtvingade påven stillestånd i Bologna 1796 och därpå den ännu hårdare freden i Tolentino 1797. En fransk generals död vid ett tumult i Rom förde till nytt krig, då republiken Italien proklamerades i Rom och erkändes av Frankrike 1798.

Den 81-årige sjuke påven fördes fången till Siena och sedan till Valence i Frankrike, där han avled. Hans kvarlevor fördes till Rom, och han begravdes slutligen i Peterskyrkan.

Pius var bekant för sitt vördnadsbjudande och ståtliga utseende samt sitt vinnande sätt. Han var en man med rena seder och arbetade på prästerskapets sedliga förbättring. Om konsten gjorde han sig förtjänt genom utvidgning och riktande av vatikanska museet. Gustav III avlade 1784 besök hos honom i Rom.

Referenser

• Catholic Encyclopedia, Volume XII (1911)
• Catholic-Hierarchy

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).

• Wikimedia Commons har media som rör Pius VI
  Bilder & media

v • d • r Påvar i Romersk-katolska kyrkan Petrus Linus Anacletus Clemens I Evaristus Alexander I Sixtus I Telesphorus Hyginus Pius I Anicetus Soter Eleutherus Viktor I Zephyrinus Calixtus I Urban I Pontianus Anterus Fabianus Cornelius Lucius I Stefan I Sixtus II Dionysius Felix I Eutychianus Gajus Marcellinus Marcellus I Eusebius Miltiades Silvester I Markus Julius I Liberius Damasus I Siricius Anastasius I Innocentius I Zosimus Bonifatius I Celestinus I Sixtus III Leo I Hilarius Simplicius Felix III Gelasius I Anastasius II Symmachus Hormisdas Johannes I Felix IV Bonifatius II Johannes II Agapetus I Silverius Vigilius Pelagius I Johannes III Benedictus I Pelagius II Gregorius I Sabinianus Bonifatius III Bonifatius IV Adeodatus I Bonifatius V Honorius I Severinus Johannes IV Theodor I Martin I Eugenius I Vitalianus Adeodatus II Donus Agatho Leo II Benedictus II Johannes V Konon Sergius I Johannes VI Johannes VII Sisinnius Constantinus Gregorius II Gregorius III Zacharias Stefan Stefan II Paulus I Stefan III Hadrianus I Leo III Stefan IV Paschalis I Eugenius II Valentinus Gregorius IV Sergius II Leo IV Benedictus III Nicolaus I Hadrianus II Johannes VIII Marinus I Hadrianus III Stefan V Formosus Bonifatius VI Stefan VI Romanus Theodor II Johannes IX Benedictus IV Leo V Sergius III Anastasius III Lando Johannes X Leo VI Stefan VII Johannes XI Leo VII Stefan VIII Marinus II Agapetus II Johannes XII Benedictus V Leo VIII Johannes XIII Benedictus VI Benedictus VII Johannes XIV Johannes XV Gregorius V Silvester II Johannes XVII Johannes XVIII Sergius IV Benedictus VIII Johannes XIX Benedictus IX Silvester III Benedictus IX Gregorius VI Clemens II Benedictus IX Damasus II Leo IX Viktor II Stefan IX Nicolaus II Alexander II Gregorius VII Viktor III Urban II Paschalis II Gelasius II Calixtus II Honorius II Innocentius II Celestinus II Lucius II Eugenius III Anastasius IV Hadrianus IV Alexander III Lucius III Urban III Gregorius VIII Clemens III Celestinus III Innocentius III Honorius III Gregorius IX Celestinus IV Innocentius IV Alexander IV Urban IV Clemens IV Gregorius X Innocentius V Hadrianus V Johannes XXI Nicolaus III Martin IV Honorius IV Nicolaus IV Celestinus V Bonifatius VIII Benedictus XI Clemens V Johannes XXII Benedictus XII Clemens VI Innocentius VI Urban V Gregorius XI Urban VI Bonifatius IX Innocentius VII Gregorius XII Martin V Eugenius IV Nicolaus V Calixtus III Pius II Paulus II Sixtus IV Innocentius VIII Alexander VI Pius III Julius II Leo X Hadrianus VI Clemens VII Paulus III Julius III Marcellus II Paulus IV Pius IV Pius V Gregorius XIII Sixtus V Urban VII Gregorius XIV Innocentius IX Clemens VIII Leo XI Paulus V Gregorius XV Urban VIII Innocentius X Alexander VII Clemens IX Clemens X Innocentius XI Alexander VIII Innocentius XII Clemens XI Innocentius XIII Benedictus XIII Clemens XII Benedictus XIV Clemens XIII Clemens XIV Pius VI Pius VII Leo XII Pius VIII Gregorius XVI Pius IX Leo XIII Pius X Benedictus XV Pius XI Pius XII Johannes XXIII Paulus VI Johannes Paulus I Johannes Paulus II Nuvarande: Benedictus XVI