Från Rilpedia

För den ryske tsaren, se Nikolaj I.

Nicolaus I
Påve 858–867
Namn	Nicolaus
Född	cirka 820
Död	13 november 867
Företrädare	Benedictus III
Efterträdare	Hadrianus II
Påve i	9 år, 6 månader och 20 dagar

Nicolaus I, född cirka 820 i Rom, död 13 november 867, var påve från den 24 april 858 till sin död, 13 november 867. Helgon i katolska kyrkan, med festdag 13 november.

Biografi

Nicolaus tillhörde en framstående släkt, och var son till en Theodore. Han fick en utmärkt utbildning. Redan uppmärksammad för sin fromhet, inträdde han i unga år i kyrkans tjänst, vigdes till subdiakon av Sergius II, och diakon av Leo IV. Efter Benedictus III:s död kom kejsar Ludvig II till Rom för att påverka utgången vid påvevalet. Nicolaus utsågs den 24 april, och konsekrerades och kröntes samma dag i Peterskyrkan i närvaro av kejsaren.

Kristenheten i västra Europa befann sig under denna tid i förfall. Karl den stores imperium hade rasat i stycken, de kristna territorierna hotades från norr och öster, och kristendomen verkade befinna sig på randen till upplösning. Den kristna etiken hade övergivits: många biskopar var världsliga och levde världsliga liv. Nicolaus sattes fram som den som skulle rädda det romerska primatet över kyrkan, samt verka för att återupprätta den kristna etiken och den kanoniska rätten mot de biskopar som hade mest makt i hela kyrkan.

Ärkebiskop Johannes av Ravenna förtryckte befolkningen i Kyrkostaten, behandlade sina underlydande biskopar med våldsamheter, ställde orättvisa krav på dem för pengars skull, och lät fängsla präster olagligen. Dessutom förfalskade han dokument för att göra anspråk mot Heliga stolen och behandlade påvens diplomater illa. han vägrade tre gånger att infinna sig till påvens tribunal, och därefter exkommunicerade Nicolaus honom. Då infann Johannes sig i Rom, och med anledning av detta höll påven en synod hösten 860. Ärkebiskopen flydde då Rom, varför påven själv begav sig till Ravenna. Efter att kejsaren inblandats, gav ärkebiskopen först efter för påven, men sedan ingick han en pakt med ärkebiskoparna i Trier och Köln, exkommunicerades än en gång, och tvingades än en gång göra avbön inför påven.

En annan konflikt uppstod mellan påven och ärkkebiskop Hincmar av Reims; denna gång gällde det de påvliga prerogativen. Biskop Rothad av Soissons hade vädjat till påven efter att han blivit avsatt vid synoden i Soissons 861. Hincmar motsatte sig då påvens rätt att blanda sig i, men med tiden fick han ge efter för påvens rätt att döma i causæ majores. Ytterligare en dispyt utbröt mellan Hincmar och påven om utnämningen av prästen Wulfad till ärkebiskop av Bourges, men även denna gång fick Hincmar böja sig för påvens edikt.

Nicolaus visade samma iver när det gällde den kanoniska rätten, i synnerhet äktenskapslagarna. Ingiltrud, hustru till greve Boso, lämnade sin make för en förälskelse, och fick veta att hon skulle bli exkommunicerad av alla biskopar i Karl den skalliges land om hon inte återvände till maken. Hon bannlystes 860. Nicolaus hamnade också i strid med Lothar II av Lorraine angående äktenskapets okränkbarhet. Lothar hade förskjutit sin hustru Theutberga så att han skulle kunna gifta sig med Waldrada. Vid en synod i Aachen, den 28 april 862, godkände biskoparna i Lorraine detta förfarande. Mutade av kungen erkändes synodbeslutet av påvens legater vid en synod i Metz i juni 863, och Theutberga bannlystes in absentia. Påven tog därefter upp saken i sin egen domstol. Han fördömde biskoparna av Trier och Köln, liksom Johannes av Ravenna och biskop Hagno av Bergamo. Lothar tågade då till Rom och belägrade staden, och påven tvingades gömma sig i Peterskyrkan i två dygn, utan mat. Krisen löstes av kejsar Ludvig II, men Nicolaus lyckades aldrig förmå Lothar att ta tillbaka sin hustru. Ett annat äktenskap som påven blandade sig i var mellan Karl den skalliges dotter Judith och greve Balduin av Flandern, vilka hade gift sig utan godkännande av brudens far. Hincmar av Reims fördömde Judith, men Nicolaus försvarade rätten att ingå äktenskap frivilligt.

Vad beträffar kejsaren av Bysantinska riket och patriarken av Konstantinopel ingrep Nicolaus även där. Patriark Ignatius hade utifrån den kanoniska rättens perspektiv avsatts på ett olagligt sätt, och lika olagligt hade Fotios tillsatts. Nicolaus krävde därför att biskoparna i öst inte skulle erkänna Fotios, som senare exkommunicerades i Rom.

Nicolaus sanktionerade mission i Bremen och Hamburg, och gav biskop Ansgar av Bremen i uppdrag att vara apostolisk legat till danskarna, svenskarna och slaverna. Bulgarien hade konverterats av grekiska missionärer, och deras furste Boris sände en ambassad till påven med 106 frågor om kyrkans doktrin och regler. Nicolaus besvarade dessa frågor i det dokument som har kommit att kallas Responsa Nicolai ad consulta Bulgarorum. Boris beslutade emellertid att ansluta sig till de östliga kyrkorna.

I Rom utsmyckades flera kyrkor av Nicolaus, och många restaurerades. Till sin egen person var han en asket, och lyftes fram som ett föredöme av sina samtida. En fråga som berör denne påve som är mycket omdebatterad, gäller huruvida han använde sig av Pseudo-Isidorus förfalskningar.

v • d • r Påvar i Romersk-katolska kyrkan Petrus Linus Anacletus Clemens I Evaristus Alexander I Sixtus I Telesphorus Hyginus Pius I Anicetus Soter Eleutherus Viktor I Zephyrinus Calixtus I Urban I Pontianus Anterus Fabianus Cornelius Lucius I Stefan I Sixtus II Dionysius Felix I Eutychianus Gajus Marcellinus Marcellus I Eusebius Miltiades Silvester I Markus Julius I Liberius Damasus I Siricius Anastasius I Innocentius I Zosimus Bonifatius I Celestinus I Sixtus III Leo I Hilarius Simplicius Felix III Gelasius I Anastasius II Symmachus Hormisdas Johannes I Felix IV Bonifatius II Johannes II Agapetus I Silverius Vigilius Pelagius I Johannes III Benedictus I Pelagius II Gregorius I Sabinianus Bonifatius III Bonifatius IV Adeodatus I Bonifatius V Honorius I Severinus Johannes IV Theodor I Martin I Eugenius I Vitalianus Adeodatus II Donus Agatho Leo II Benedictus II Johannes V Konon Sergius I Johannes VI Johannes VII Sisinnius Constantinus Gregorius II Gregorius III Zacharias Stefan Stefan II Paulus I Stefan III Hadrianus I Leo III Stefan IV Paschalis I Eugenius II Valentinus Gregorius IV Sergius II Leo IV Benedictus III Nicolaus I Hadrianus II Johannes VIII Marinus I Hadrianus III Stefan V Formosus Bonifatius VI Stefan VI Romanus Theodor II Johannes IX Benedictus IV Leo V Sergius III Anastasius III Lando Johannes X Leo VI Stefan VII Johannes XI Leo VII Stefan VIII Marinus II Agapetus II Johannes XII Benedictus V Leo VIII Johannes XIII Benedictus VI Benedictus VII Johannes XIV Johannes XV Gregorius V Silvester II Johannes XVII Johannes XVIII Sergius IV Benedictus VIII Johannes XIX Benedictus IX Silvester III Benedictus IX Gregorius VI Clemens II Benedictus IX Damasus II Leo IX Viktor II Stefan IX Nicolaus II Alexander II Gregorius VII Viktor III Urban II Paschalis II Gelasius II Calixtus II Honorius II Innocentius II Celestinus II Lucius II Eugenius III Anastasius IV Hadrianus IV Alexander III Lucius III Urban III Gregorius VIII Clemens III Celestinus III Innocentius III Honorius III Gregorius IX Celestinus IV Innocentius IV Alexander IV Urban IV Clemens IV Gregorius X Innocentius V Hadrianus V Johannes XXI Nicolaus III Martin IV Honorius IV Nicolaus IV Celestinus V Bonifatius VIII Benedictus XI Clemens V Johannes XXII Benedictus XII Clemens VI Innocentius VI Urban V Gregorius XI Urban VI Bonifatius IX Innocentius VII Gregorius XII Martin V Eugenius IV Nicolaus V Calixtus III Pius II Paulus II Sixtus IV Innocentius VIII Alexander VI Pius III Julius II Leo X Hadrianus VI Clemens VII Paulus III Julius III Marcellus II Paulus IV Pius IV Pius V Gregorius XIII Sixtus V Urban VII Gregorius XIV Innocentius IX Clemens VIII Leo XI Paulus V Gregorius XV Urban VIII Innocentius X Alexander VII Clemens IX Clemens X Innocentius XI Alexander VIII Innocentius XII Clemens XI Innocentius XIII Benedictus XIII Clemens XII Benedictus XIV Clemens XIII Clemens XIV Pius VI Pius VII Leo XII Pius VIII Gregorius XVI Pius IX Leo XIII Pius X Benedictus XV Pius XI Pius XII Johannes XXIII Paulus VI Johannes Paulus I Johannes Paulus II Nuvarande: Benedictus XVI

Referenser

• Artikeln bygger delvis på översatt material från Catholic Encyclopedia, Volume XI (1911)
• Wikimedia Commons har media som rör Nicolaus I
  Bilder & media