Nordisk mytologi

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Bönd)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Tor på blixtrande humör på färöiskt frimärke.

Nordisk mytologi kallas den mytologi som muntligt berättades från släkte till släkte i Norden under förhistorisk tid och fram till och med vikingatiden, det vill säga under ett åtminstone tusenårigt tidsspann. Därefter påbörjades kristnandet av de nordiska folken, men den gamla mytologin kom att leva kvar i skymundan ännu en tid. Den förde en alltmer tynande tillvaro som hednisk folktro, och ännu in på 1900-talet fanns det bland allmogen människor som kunde berättelser och kände till fenomen ur mytologin. De främsta källorna till mytologins innehåll är idag den poetiska Eddan och Snorres Edda, även om bilden av mytologin som återges i dessa kanske inte alltid överensstämmer med hur de traderades.

Bakgrund

Den nordiska mytologin är delvis även en allmän germansk mytologi, eftersom de gamla sederna hos nordbor och övriga germanska folk var besläktade. Emellertid är källorna till mytologin hos andra germanska folk få varför det är svårt att avgöra hur mycket som är gemensamt germanskt respektive unikt nordiskt. Det är dock troligt att både kulten, namnen på gudarna och berättelserna om dem varierat högst avsevärt mellan de olika germanska stammarna, både i tid och rum.

Den nordiska mytologin innehåller inslag från såväl keltisk mytologi som samisk eller snarare finsk-ugrisk mytologi, som sträckte sig ner till södra Sverige. För närvarande finns dock ingen kännedom om kulter (björnkult, laxkult, etc.) och jaktgudar som kännetecknar speciellt den samiska. Den nordiska mytologin baserade sig aldrig på något religiöst samfund och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhängande religiöst system, den var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse. Den nordiska mytologin utvecklades istället utifrån en etnisk religion (eller naturreligion), inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet såsom krig och jordbruk.

Dess förtäljare efterlämnade dessutom mycket få skrivna urkunder - om de nedtecknade något överhuvudtaget var det runor som ristades i trä, som inte överlevt, eller smiddes i metall eller höggs i sten, som inte tillät några längre utläggningar. Den information vi har idag kommer istället framför allt från romerska och kristna lärda, och ofta rör det sig då varken om förstahandsuppifter eller ojäviga återgivningar. Under vikingatiden kom kristendomen att gradvis ersätta den norröna tron av vilken vissa fragment, trots motstånd från kyrkligt håll, levde kvar in i modern tid.

Arkeologiska källor

Antydningar om religiösa föreställningar finns redan bland stenålderns fornfynd: skålformiga fördjupningar på takstenarna till dösar och gånggrifter vittnar om offer till de döda, som tänktes bo i graven. Fornsaker som inte hört till gravar har anträffats i en sådan mängd och anordnats på ett sådant sätt att det tyder på att de varit offer. Ett ristat hjul med fyra ekrar är en sinnebild för solen och tyder på att soldyrkan har förekommit redan under bronsåldern. De bilder av miniatyryxor som har hittats visar att blixten troligen tänkts som en yxa, slungad mot mörkrets makter. Yxorna, sinnebilder för blixten, förekommer ofta parvis. Trundholms-vagnen, en 57 centimeter lång modell i brons som daterats till cirka 1500-1300 f.Kr. och påträffades 1902 på nordvästra Själland i Danmark, bär en guldbelagd skiva, uppenbarligen föreställande solen, vilken dras av en häst. Förebilden för denna modell var troligen en vagn i naturlig storlek som användes i samband med soldyrkan.

Bildsten med motiv ur Völundssagan från Gotland ca 700-800.

Det är ovisst om gudomarna då ännu tänktes som personliga väsen. Möjligen tillbads solen, blixten, träd, stenar, jord och vatten och uppfattades som levande. Det är dock troligt att animistiska synsätt dominerade under stenåldern. Personliga gudar torde emellertid ha uppkommit redan under bronsåldern, om de inte funnits förut, för vissa av hällristningarnas figurer och bronsbilder som har hittats verkar kunna föreställa sådana. Små båtar av guld har påträffats i stort antal, liksom andra samlingar av föremål, vilka har använts som offer. Även offerkärl har hittats, av vilka en del varit fästa på vagnar, vilket kan tyda på att de använts i samband med offer åt den germanska moder- och fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Det finns också gravfynd som innehåller många medel för signeri.

Under bronsålderns andra period, efter mitten av andra årtusendet f.Kr., uppkom likbränning, vilket kan ha inneburit att människorna ville frigöra själen från kroppen för att den skulle leva sitt liv i en annan värld. Gravfynden från denna tid är sparsamma, men i stället anträffas ofta nergrävda skatter eller depåfynd, vilka troligen var avsedda att användas efter döden.

Någon skiftning i åsikt tycks åter ha inträtt med järnåldern, under vilken gravar både med obrända och med brända lik förekommer, olika i olika trakter, ofta försedda med lerkärl för föda åt de döda. Under folkvandringstiden uppkom bland svenskar och norrmän den sed som fortsatte långt in på vikingatiden, nämligen att de döda, både kvinnor och män, begravdes eller brändes i fartyg, försedda med alla förnödenheter. Tolkningen av detta är att de döda skulle färdas i skeppet till dödsriket. Denna tolkning stöds av att i fynd från 300-talet har ett mynt anträffats i den dödes mun, motsvarande de antika folkens Charonspenning. Redan under den romerska järnåldern vittnar fynden av med avsikt förstörda vapen, smycken, kläder m.m. och dödade hästar om den hos germanska och keltiska folk omvittnade seden att offra fienden och allt som tillhörde honom åt krigets eller dödens gud.

Skriftliga källor

Från järnåldern finns det också skriftliga källor för germanernas mytologi. De skriftliga källorna är äldre för den mytologi som omfattades av de germaner som levde på kontinenten än för den nordiska mytologin. De äldsta är beskrivningar av romerska författare från de första århundradena före och efter Kristi födelse, framför allt av Tacitus i hans skrift Germania från 98 e.Kr., och inskrifter på votivstenar av germanska soldater i den romerska hären, men uppgifterna är både knapphändiga, och svårtolkade, eftersom de mytiska gestalterna oftast inte benämns med sina germanska namn utan under namnet på det romerska mytiska väsen som författaren ansåg närmast motsvarade dem. Samma olägenheter vidlåder till stor del yngre grekiska eller latinska källor: germanernas omvändelsepredikanters levnadsbeskrivningar, germanska stammars och kungars historia (särskilt av Prokopios, Jordanes, Gregorius av Tours, Paulus Diaconus och Beda), lagar, kyrkomötesbeslut, föreskrifter om kyrkobot (särskilt av Burchard av Worms), doplöften, påvebrev och predikningar. Dessa källor lämnar dock en mängd viktiga uppgifter, särskilt vad folktron beträffar, till vilket uppgifter om senare tiders folktro ansluter sig. Ytterst få och obetydliga är de äldre mytologiska källorna på germanskt språk: Merseburgbesvärjelserna, Nordendorfspännet, anglosaxiska stamtavlor och glossor samt person- och ortnamn hos alla germanska folk, liksom antydningar i hjältesagor.

Den prosaiska Eddan i ett isländskt 1700-talsmanuskrift.

Till den nordiska mytologin är källorna vida rikare än hos andra germanska folk. Förutom källor av samma slag som de flesta hos dessa har de nordiska folken en rik inhemsk litteratur, mestadels på fornisländska. De mest givande mytologiska källskrifterna är de båda skrifterna med namnet Edda, Den poetiska Eddan och Den prosaiska Eddan, men viktiga bidrag kommer också från annan skaldekonst, saga och historia, liksom från de latinska historiska skrifterna av Adam av Bremen, Thietmar av Merseburg, Saxo samt Vita Anskarii ("Ansgars liv") av Rimbert. Även den samiska eller finsk-urgiska mytologin har nordisk-liknande gestalter: Hora-galles (Tor), Väralden olmai (isl. veraldar guð, Frö) och Biegga-galles (vindens gud, stormguden, Njord eller Oden). Inslaget av schamanen Oden, de dödas nåjd, är ett typiskt finsk-urgisk kännetecken.

Förutom att de isländska källorna närmast utgår från isländsk och i någon mån norsk muntlig tradition tillkommer också att åtskilligt av vad som meddelas skulle kunna ha uppkommit under inverkan av antik mytologi och kristendom. En del av detta gods kanske inte har tillhört folkets tro och sed, utan enbart skaldernas diktning och en del kanske uppkommit genom de kristna författarnas missuppfattning av forntida hedniska föreställningar och uttryck. Emellertid tycks bildframställningar och rester i folktro och folksagor, samt lån av sagomotiv till närboende folkslag, bekräfta att de mytologiska föreställningar som framträder i de båda Eddorna varit bekanta även i Sverige och i Danmark. De nära kontakterna mellan de nordiska folken gör det troligt att många mytiska berättelser var väl spridda, men troligen fanns det även en stor regional och lokal variation.

Folktrons föreställningar om avlidnas själar och naturföreteelsernas andar återfinns i liknande skepnad hos många folk, och att de hos nordbor och övriga germaner varit väsentligen de samma intygas dels av överensstämmande folktro från yngre tid, dels av de gemensamma benämningar för älva, mara, huldra, dvärg och näck. Om de germanska folkens gudatro finns några underrättelser ända från vår tideräknings början, och ett för dessa gemensamt drag är att utom träd, floder och berg vanligen tre, ibland fyra gudar uppges ha dyrkats: Caesar anger solen, Vulcanus (elden) och månen, Tacitus anger Mercurius, Hercules och Mars. I det saxiska doplöftet från 800-talet avsvärjs "Thuner och Woden och Saxnot och alla de onda makter, som är i deras sällskap".

Källor till gudarnas namn

Tor i samma manuskript.

Eder avlades i Norden vid Frö, Njord och den allsmäktige asen (Tor) samt vid Frö, Fröja och den starke Tor. Straffdom nedkallas av Egil Skallagrimsson år 934 från Oden, landets gud ("landáss"; Tor), Frö och Njord, och i Skírnismál från "Oden, "Ásabragr" (Tor) och Frö". Vid offret hos tronderna på 900-talet ägnades skålar åt Oden, Njord och Frö, och därnäst dracks Brages (eller möjligen Tors) skål. I Flatöboken nämns Tor, Oden, Fröja och asarna. I Uppsalatemplet stod enligt Adam av Bremen bilder av Wodan, Tor och Fricco, i mitten Tor, som var den mäktigaste. I Hakon Jarls tempel på Lade stod Tor i mitten med Torgerd och Irpa på vardera sidan.

Av den germanska överföringen av de från romarna lånade namnen på veckodagarna framgår vilka germanska gudar åtskilliga av de latinska gudarna motsvarade. Att dies Mercurii översätts med onsdag (eng. Wednesday), visar att Mercurius motsvarar forntyskans Wodan; nordiskans Oden, vars likhet med Mercurius är att båda förde de döda till deras boning. Översättningen av dies Jovis med torsdag (ty. Donnerstag) visar på samma sätt att den romerske himmelsguden Jupiter ansågs motsvara den germanske åskguden Tor, som också återges med Hercules, vilken också var stark och var beväpnad med en klubba, liksom Tor var beväpnad med en hammare. Översättningen av dies Martis med tisdag (eng. Tuesday, fornhögtyska Ziestag), visar att Mars är Tyr och även att denne redan i urgermansk tid var en krigsgud. Ett annat binamn till samme gud var förmodligen det fornsaxiska Saxnot, angelsaxiska Saxneat, "guden med svärdet". Eftersom isländska namnet Tyr motsvarar grekiska Zeus anser forskarna att denne gud ursprungligen var himlens gud.^[1]

Oden med Hugin och Munin.

Vissa nordgermanska folk dyrkade enligt Tacitus gudinnan Nertus, moder jord, som i Norden motsvaras av guden Njord. Kanske är den av de närboende sveberna dyrkade gudinnan som Tacitus kallar Isis, fruktbarhetsgudinnan, identisk med henne. I uppgifterna om huvudgudarna har säkert övergången av gudinnan Nertus till guden Njord verkat förvirrande och kanske inte heller ägt rum överallt. Det är också osäkert om Frö (herre), Fröja (fru) och Ull (härlighet) i anförda uppgifter brukas som egennamn eller är beteckningar för gudar med andra namn liksom ovan Ásabragr och "landets gud" betecknar Tor. Det förefaller som om vi av dessa uppgifter skulle kunna sluta oss till en urgermansk ursprunglig trefald av huvudgudar: en himmelens gud (äldst Tyr, sedan Tor), en kvinnlig eller manlig jordens, dit också havet hörde, fruktbarhetens gudom (Nertus, Njord, Frö, Fröja) och en underjordens och dödsrikets gud (Wodan; Oden), vilka alla även åkallats som hjälpare i krig liksom i annan fara.

Prokopios uppger på 500-talet att invånarna i Tule dyrkade många gudar och andar i himlen, i luften, på jorden och i havet, samt även några som troddes bo i källor och floder. De offrade åt alla och att Ares (Mars) var deras högste gud, åt vilken de offrade människor. Det ovan anförda uttrycket i det saxiska doplöftet antyder vilka andra gudar som fanns hos saxarna. I den ena Merseburgbesvärjelsen nämns Phol (Balder), Wodan (Oden), Sinhtgunt (omdebaterat men vissa anser att det är månen), Sunna (solen), Friia (isl. Frigg och Fröja) och hennes syster Volla (isl. Fulla), och hos langobarderna nämns Wodan och hans gemål Frea (se Friia).

Ortnamn ger ofta vägledning om vilka gudar och gudinnor som dyrkades på en viss plats och sambandet mellan dessa. I nordiska ortnamn ingår följande gudars namn: Tor, Njord, Ull, Frö, Oden, Tyr, Frigg, Fröja, med de svenska binamnen Härn och Vrind, möjligen också Vidar, Balder, Höder och Skade. Av gudomlighetsnamn används gud, as, dis, troligen också van, medan det i personnamnen ingår Tor, Frö, Oden, möjligen också Tyr, liksom gud, as, ragn (gudamakt), dis, alf samt benämningar på valkyrior.

Vissa gudars namn används ibland tillsammans. Närliggande orters namn innehåller ofta Njord, Tyr och Tor eller Härn (Fröja), Ull och Tor. Även i Eddorna uppträder gudarna ibland i trefald: enligt Völuspa är världen således skapad av Bors söner, som Snorres Edda benämner Oden, Vile och Ve, och människorna får liv av Oden, Höner och Lodur, i Reginsmál är Oden, Höner och Loke ute på vandring. Ibland nämnas två gudar tillsammans: en dansk i England svär vid Thor och Othan, i svenska ortnamn förbinds Frö och Vrind (Rind).

Berättelser

Ymer diar Audhumbla, målning av Nicolai Abraham Abildgaard

Världens skapelse

Huvudartikel: Världens skapelse i nordisk mytologi

Snorres Edda beskriver att världen uppstod i Ginnungagap, ett svalg där hetta och frost smälte samman till jättemannen Ymer och kon Audhumbla. Audhumbla slickar fram mannen Bure ur isen. Bures sonsöner Oden, Vile och Ve dräpe Ymer och skapar jord, hav och himmel av hans kropp. Därefter skapar de Ask och Embla, de första människorna, av trä. Solen och månen sätts i regelbunden gång för att hjälpa människorna att räkna tidens gång.

Gudarna och deras värld

De olika gudasläkterna kallades med ett gemensamt namn för Tivar, eller Bond alternativt Bönd. Regin ("de rådande", se även Rå) var också ett kollektivt namn på alla gudomliga väsen och varelser.^[2]

Asarna och Asgård

Balders död (1817), målning av Christoffer Wilhelm Eckersberg.

Huvudartiklar: Asar och Asgård

I Asgård bor de flesta asarna, som utgör den främsta gudastammen i den nordiska mytologin. Hit hör Oden, Tor, Balder och de flesta andra av de mer framträdande gudarna i mytologin.

Vanerna

Huvudartiklar: Vaner och Vanheim

Vanerna är en annan gudastam i den nordiska mytologin. Asarna hade ett stort krig med vanerna, men då detta utdragna krig verkade kunna fortsätta i evighet slöt de fred och utbyttes krigsfångar. Det är genom detta utbyte som asarna får vanerna Frö och Fröja, samt deras far Njord. Det är vanerna som är kunniga i sejdkonsten, och Fröja som lär Oden denna konst.

Alverna

Huvudartikel: Alver

Alverna (eller alferna) är ytterligare ett släkte övernaturliga väsen, som kan räknas som den tredje stammen av gudar i mytologin. De beskrivs omväxlande på ett sätt som ömsom kan tolkas som gudomliga jämbördigt med asarna, ömsom som mindre naturandar med lokalt inflytande. I Eddan talas det om ljusalver (ljósálfar) som bor i himlen och är fagrare än solen, och mörkalver (døkkálfar) som bor i jorden och är svartare än beck.

Alverna framträder aldrig enskilda i den nordiska mytologin, är aldrig namngivna och bilden av dem är på det hela taget ytterst splittrad och vag.

Övriga

Dvärgarna

Detta avsnitt är en sammanfattning av Dvärgar (mytologi)

Dvärgarna var också en sorts varelse i nordisk mytologi.

Jättarna

Huvudartikel: Jättar

Jättarna bodde i Jotunheim. Där var det kallt och mörkt.

Världens undergång

Oden, Fenrisulven, Frej och Surt (1905), målning av Emil Doepler.

Huvudartikel: Ragnarök

Gudalivets vändpunkt är Balders död. Världens undergång kallas ragnarök, som förebådas av många tecken. Först kommer en tid av strider och ogärningar, sedan fimbulvintern, tre vintrar utan sommar emellan. Därpå slukar solvargen solen och månvargen månen, jorden skälver, band och bojor brister, Fenrisulven blir lös, Midgårdsormen vrider sig i raseri och går upp på land, så att havet svämmar över och skeppet Nagelfar, som Hel gjort av de dödas naglar, lossnar och styrs av jätten Rym. Himlen rämnar, Muspelheims söner rider ut ur denna med Surt i spetsen och eld efter sig och Bifrost brister då de rider över den. De går fram på slätten Vigrid, som är 100 mil på varje håll. Dit kommer också Fenrisulven, som gapar med den nedre käften vid jorden och den övre vid himmelen, och vid hans sida går Midgårdsormen, som blåser etter över luft och hav. Dit har också Loke kommit med de döda från Hel och Rym med alla rimtursar. Då blåser Heimdall i Gjallarhornet, Oden rider till Mimers brunn och hämtar råd, Yggdrasil skälver och alla är rädda.

Asar och einhärjar klär sig för strid, Oden rider mot Fenrisulven och vid hans sida Tor mot Midgårdsormen. Frö strider mot Surt och faller, Tyr mot hunden Garm, och de dödar varandra, liksom Heimdall och Loke. Tor dödar Midgårdsormen, men faller efter nio steg död av giftet, Fenrisulven slukar Oden, men dödas av Vidar, som sliter itu hans gap. Slutligen kastar Surt eld över jorden och bränner ner hela världen.

En ny värld

På Gimle i himlen är en sal, där det är bäst att vara. En god dryckessal är också Brimer på Okolner. Sindre på Nidafjällen är av rött guld. I dessa salar skall de goda bo efter ragnarök. På Nastränderna är en sal åt norr av orm ryggar, och ormarnas huvud blåser etter inåt, så att etterfloder rinner i salen, i vilken edsbrytare och mördare vadar, men värst är i Vergelmer, där Nidhögg plågar de avlidna. Jorden skjuter upp ur havet, grön och fager, åkrarna växer osådda. Vidar och Vale lever och bor på Idavallen. Dit kommer också Tors söner Mode och Magne med hammaren Mjölner samt Balder och Höder från Hel. I Hoddmimesholt gömmer sig Liv och Livtraser undan Surts lågor och lever av morgondagg. Från dem kommer ett nytt människosläkte. Solen har fött en lika fager dotter. Längre fram kan ingen säga världens gång.

Historia

Tors strid med jättarna, målning av Mårten Eskil Winge (1872)

Anledningen till att vi (i Norden) talar om nordisk mytologi är framförallt att denna tro var starkast och bestod längst i Norden (särskilt hos svearna i Uppland) och att de flesta spår av de gamla gudarnas kult återfinns här. Därtill kommer att nästan allt vi vet om de mytologiska föreställningar som ligger till grund för denna tro bevarats just i Norden (i synnerhet på Island). I Tyskland och England talar man ibland om ”germansk mytologi” såsom synonymt med nordisk mytologi trots att det är ytterst osäkert att alla de mytologiska berättelser som bevarats i Norden överensstämmer med de som berättades hos andra germanska folk.

Under folkvandringstiden, efter Roms fall, vällde de germanska folken in över den europeiska kontinenten. De hade inte undgått påverkan från medelhavskulturerna men sin hedniska tro tog de med sig och med dem spred den sig över Europa. Omkring år 500-750 ersattes denna hedniska tro gradvis av kristendomen i anglosaxarnas England och merovingernas Frankrike, och liksom senare i Skandinavien verkade de båda trossystemen parallellt med varandra under den tiden. Under denna period, alltså strax innan vikingatiden inletts, hade den nordiska/germanska tron sin största utbredning: Samma eller likartade gudar dyrkades över hela norra och västra Europa.

Dock försökte aldrig anhängarna till den hedniska tro att omvända de kristna och det var dömt att bli en tidsfråga innan de konverterade till kristendomen. I Norden dröjde kristnandet dock omkring 500 år längre än på kontinenten: Först kristnades Norge (900-1000), sedan Island (år 1000, enligt sagorna genom ett alltingsbeslut), Danmark (1015), och sist Sverige (ca 1146) av alla germanska områden. Att nordborna blev kristna tolkas som ett tecken på deras integrering i det europeiska värdesystemet: även om den personliga övertygelsen lät vänta på sig underlättade det handeln att låta döpa sig.

Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde använda kenningar, hänsyftningar till den nordiska mytologin, och veta att han blev omedelbart förstådd; ”dvärgarnas skepp” var skaldekonsten; ”Fröjas tårar” var guldet; ”valkyriornas eld” svärdet, ”korpens öl” blodet, etc.

För den isländske poeten och historikern Snorre Sturlason var detta det kulturhistoriska värdet viktigt, och något som präglade hans sammanställande av gudar, legender och dikter i den prosaiska Eddan på 1200-talet. Också om han bygger på äkta legendstoff ger hans sammanställning möjligen en missvisande - och framför allt en för prydlig och enhetlig, om ock underhållande - bild av hur mytologin en gång kan ha fungerat.

Det andra nordiska huvudverket, den poetiska Eddan, är en samling dikter om nordisk mytologi, världens skapelse och undergång (Völuspá), en ordspråkssamling (Hávamál) och historier om gudar och hjältar, som är äldre än Snorres bok. Den har dock överlevt bara genom isländska avskrifter från 1600-talet, och det går inte att veta om några versrader möjligen var kända eller till och med tillkommit i övriga Norden, och vilka som är ren isländsk poesi. Att själva mytstoffet levde också utanför Island finns det gott om indicier på - bilder på runstenar, vidare omdiktning i folkvisor och liknande.

Från 1600-talet blev dock den isländska litteraturen känd också i Norge, Danmark och Sverige, och närmast annekterad, som ett behövligt vittnesbörd om ländernas äldsta historia. Så var det särskilt under 1800-talet, då den nationalromantiska, samnordiska synen på "vikingatiden" skapades, och ett stort intresse för fornnordisk mytologi väcktes också i Tyskland (med Richard Wagners operasvit som främsta exempel).

I folktron har många av gestalterna i den nordiska mytologin levt kvar in i våra dagar. Många människor trodde till exempel att stenåldersfynd var tecken på Tors framfart och kallade dem åskviggar, efterlämnade av guden när han med blixtens hjälp dödade trollen: ”Inte visste vi att det bodde troll i berget, men nu vet vi!”

Mytologin har också lämnat spår i språket (exempelvis tordön för 'åska', samt flera av veckodagarna; tisdag, 'Tyrs dag', onsdag, 'Odens dag', o.s.v.), i litteraturen (Bellman dyrkade både Fröja och Venus) och i namn som tagits upp i nationalromantisk anda (Valhallavägen, isbrytaren Ymer, nykterhetsförbundet Verdandi o.s.v.).

Källorna

Följande texter och föremål utgör historiska källor till kunskap om den nordiska mytologins innehåll, som de i olika utsträckning nämner och behandlar:

Tacitus: Germania (ca 98 e.kr.)
Snorre Sturlason:
- Codex Regius (”Kungliga boken”) eller Poetiska Eddan
- Prosaiska Eddan
Saxo Grammaticus: Gesta Danorum (ca 1200)
Runstenar
Beowulfskvädet
Tjodolf av Hvin:
- Ynglingasagan
- Haustlong
Eilif Gudrunarson: Thórsdrápa
Adam av Bremen: Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum