Åskvigg
Från Rilpedia
- Åskvigg är även en flygkvast i böckerna om Harry Potter
Åskviggar eller Torsviggar var i medeltida nordisk folktro namn på de stenyxor, som påträffades i marken. I folktron förknippades dessa föremål med guden Tor och tillskrevs magiska egenskaper. Man trodde att åskviggar trängde djupt ned i jorden vid varje åsknedslag och efter lång tid trängde upp ur marken. De sas erbjuda skydd mot till exempel sjukdomar, trolldom och skadedjur.
I andra mytologier, som den grekiska, förekommer också åskviggar. De var till exempel guden Zeus' attribut och sades tillverkas av kykloperna i underjordiska smedjor under övervakning av smedguden Hefaistos.
Så sent som på 1600-talet beskrevs åskstenar, dvs stenyxor, som antingen meteoriter eller förstenade metallredskap. Sedan fornforskningen tagit fart, framemot 1700-talet, började åskstenarnas övernaturliga ursprung ifrågasättas. Istället menade man att föremålen tillverkats av människohand och att de fungerat som redskap i icke-metallförande förhistoriska kulturer.
Över det vetenskapliga forskningsfältet blev denna tolkning snabbt den förhärskande - och är så än idag.
Men de vetenskapliga upptäckterna tycks knappast, eller i verkligheten praktiskt taget inte alls, ha påverkat den folkliga åskstenstraditionen, vilket tydligt framgår av etnologiska uppteckningar från 1800-talet. Detta märks även i modernt material som forskare i ämnet redovisar.
Åskviggen gömdes vanligen på ett särskilt ställe, väl skilt från vardagssysslorna, murades in i väggen, gömdes under golvet eller under en tröskel, förvarades ovanpå himmelsängen eller gömd under taket. Dess viktigaste egenskap var att den skyddade mot åskväder, blixtnedslag och vådeld. Eftersom man trodde att blixten aldrig slog ned två gånger på samma ställe uppfattades en åsksten som ett effektivt brandskydd.
Åskviggen hade dessutom en hel rad av skyddsmagiska och fruktbarhetsbefrämjande egenskaper. Den hindrade säden från att sina, höll råttorna borta, hindrade mjölken från att surna och fick brygden att jäsa. Därtill garanterade den jakt- och fiskelycka och, inte minst, den var ett verksamt skydd mot troll och onda makter - den kunde dessutom nyttjas i kärleksmagin.
Kopplingen mellan forntida ting och religiösa föreställningar har genom tiderna funnits i många kulturer. I den antika traditionen hade stenar inte enbart mineralogiska egenskaper utan även en magisk och helbrägdande kraft liksom en symbolisk-moralisk betydelse.
Stenyxor och deras magiska egenskaper beskrivs t.ex. av Plinius den äldre (23-79 e.Kr.). Stenyxorna ansågs bl.a. kunna underkuva städer och upplösa flottor till havs, och en särskilt ovanlig sort förekom endast på de platser där åskan slagit ned.
Även arkeologin har påvisat stenyxornas betydelse under denna tid. I England och Frankrike har ett flertal neolitiska stenyxor påträffats i romerska eller romersk-keltiska tempelområden.
I de flesta kulturer har åskan och blixten förknippats med högre makters agerande. Åskstenen har betraktats som den materiella lämningen av ett gudomligt, eller åtminstone övernaturligt, handlande. Flera av benämningarna på åskstenen: åskvigg, torsvigg, torkil etc. tyder också på att den i Norden uppfattats som åskgudens vapen. Det finns också stora likheter med den rent hedniska tron på Tors hammare och dess antidemoniska och fruktbarhetsbefrämjande krafter.
Enligt åskstenstraditionen slungades en sten ned från himlen vid åsknedslag. Blixten förorsakades av den nedfallande stenen, medan den samtidigt förekommande elden och knallen sågs som en följd av den.
Traditionen kring åskstenar återfinns i stort sett över hela världen. Gemensamt för Norden är dock kopplingen mellan åskan, blixten och elden till den nordiske asaguden Tor.
Anmärkningsvärt är kanske att åskstenstraditionen var så väl spridd under medeltiden (man har vid utgrävningar av medeltida urbana kulturlager funnit belägg för detta [och genom illustrationer från tiden]); som tidsepok anses ju medeltiden i stort som smått mest präglad av sina, i många fall hårt dominerande, kyrkliga institutioner.
Tidigare försökte man därför tänka sig ett medeltida antikvariskt intresse som en arkeologisk förklaring till förekomsten av dessa stenföremål som dateringsmässigt inte ”passade in” i de medeltida kulturlager där de återfanns. Men något antikvariskt intresse var inte trovärdigt eftersom medeltidens tidsuppfattning var cyklisk, och inte kronologisk som i dag, vilket medförde att medeltidens människor i mångt och mycket var ”historielösa”.
Mänsklighetens historia fixerades under medeltiden av den bibliska kronologin, och i denna fanns det inte plats för någon förhistoria. Medeltidsmänniskan brydde sig därför självfallet inte om mänsklighetens förhistoria eftersom denna överhuvudtaget inte existerade!
Även om den kristet/kyrkliga dogmatiken under medeltiden och åskstenstraditionen måste anses vara varandras religiöst-magiska motsatser, så samsades de uppenbarligen samtidigt i samma tidsrum. Den kristna kyrkan var visserligen allt annat än tolerant mot hedniska läror, men den var också, märkvärdigt nog, i vissa fall förhållandevis tolerant gentemot den folkliga föreställningsvärlden.
Någon gång mellan 1067 och 1081 (alltså vid samma tid som det Toltekiska riket blomstrade i det av europeerna ännu oupptäckta Amerika) beskrevs åskstenarnas magiska egenskaper av den franske biskopen Marbodæus i dikten ”Liber lapidum” eller ”Liber de gemmis” som den också kallas: ”Han som bär en [åsksten] kommer ej att träffas av blixten, inte heller hus om stenen finns där, resande på skepp som färdas på hav eller floder kommer inte att sänkas av storm eller träffas av blixten, den [åskstenen] ger seger i rättegångar och strider, och garanterar god sömn och sköna drömmar”.
Den historiskt kända åskstenstraditionen, sådan den framstår för oss i dag, tycks alltså kunna föras tillbaka till tidig medeltid. Då betraktades åskviggarna som övernaturligt formade föremål med en rad magiska egenskaper - och uppenbarligen förändrades inte synen på åskstenarna nämnvärt under de efterföljande århundradena.
Att stenyxor använts rituellt vid boplatser redan under föremålens ”samtid”, under stenåldern är numera sedan lång tid tillbaka väl känt. Men i detta sammanhang låg den magiska innebörden i själva offrandet: nytillverkade yxor, skäror och annat sådant och i att föremålen tillmättes passiva egenskaper - som den tidens kostbarheter och som högtidligt skydd och hjälp för t.ex. människor, byggnader och liknande.
Trots dessa likheter är det inte fråga om samma tradition som levt vidare från stenåldern ända in i modern tid. Eftersom dessa stenföremål, åskstenarna, var ting av okänd identitet under den tidiga medeltiden, och som därför förknippades med det ”övernaturliga”, gjorde att traditionen i stället succesivt förändrades och anpassades efter människornas önskemål och behov.
Människors förklaring till föremålens existens var att de slungats till marken av åska. Föremålen var därmed magiska i sig och kunde därför utnyttjas på ett mer aktivt sätt. Åskviggen blev en amulett som ansågs ge skydd och lycka åt upphittaren.
