Job 30

2: Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3: Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4: Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5: Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6: I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7: Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8: en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9: Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10: med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11: Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12: Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13: Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14: Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15: Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16: Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17: Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18: Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19: I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20: Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21: Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22: Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23: Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24: Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25: Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26: Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27: Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28: Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29: En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30: Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31: I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

 

2: Yea, whereto might the strength of their hands profit me, in whom old age was perished?
3: For want and famine they were solitary; fleeing into the wilderness in former time desolate and waste.
4: Who cut up mallows by the bushes, and juniper roots for their meat.
5: They were driven forth from among men, (they cried after them as after a thief;)
6: To dwell in the clifts of the valleys, in caves of the earth, and in the rocks.
7: Among the bushes they brayed; under the nettles they were gathered together.
8: They were children of fools, yea, children of base men: they were viler than the earth.
9: And now am I their song, yea, I am their byword.
10: They abhor me, they flee far from me, and spare not to spit in my face.
11: Because he hath loosed my cord, and afflicted me, they have also let loose the bridle before me.
12: Upon my right hand rise the youth; they push away my feet, and they raise up against me the ways of their destruction.
13: They mar my path, they set forward my calamity, they have no helper.
14: They came upon me as a wide breaking in of waters: in the desolation they rolled themselves upon me.
15: Terrors are turned upon me: they pursue my soul as the wind: and my welfare passeth away as a cloud.
16: And now my soul is poured out upon me; the days of affliction have taken hold upon me.
17: My bones are pierced in me in the night season: and my sinews take no rest.
18: By the great force of my disease is my garment changed: it bindeth me about as the collar of my coat.
19: He hath cast me into the mire, and I am become like dust and ashes.
20: I cry unto thee, and thou dost not hear me: I stand up, and thou regardest me not.
21: Thou art become cruel to me: with thy strong hand thou opposest thyself against me.
22: Thou liftest me up to the wind; thou causest me to ride upon it, and dissolvest my substance.
23: For I know that thou wilt bring me to death, and to the house appointed for all living.
24: Howbeit he will not stretch out his hand to the grave, though they cry in his destruction.
25: Did not I weep for him that was in trouble? was not my soul grieved for the poor?
26: When I looked for good, then evil came unto me: and when I waited for light, there came darkness.
27: My bowels boiled, and rested not: the days of affliction prevented me.
28: I went mourning without the sun: I stood up, and I cried in the congregation.
29: I am a brother to dragons, and a companion to owls.
30: My skin is black upon me, and my bones are burned with heat.
31: My harp also is turned to mourning, and my organ into the voice of them that weep.

 

2: Ja mitäpä hyödyttäisi minua heidän kättensä voima, koska heidän nuoruutensa tarmon on vienyt
3: puute ja kova nälänhätä! He kaluavat kuivaa maata, jo ennestään autiota erämaata;
4: he poimivat suolaheiniä pensaiden ympäriltä, ja heidän ruokanaan ovat kinsteripensaan juuret.
5: Heidät karkoitetaan ihmisten parista; heitä vastaan nostetaan hälytys niinkuin varasta vastaan.
6: Heidän on asuttava kaameissa rotkoissa, maakoloissa ja kallioluolissa.
7: Pensaiden keskellä he ulisevat, nokkospehkojen suojaan he sulloutuvat -
8: nuo houkkioiden ja kunniattomain sikiöt, jotka on hosuttu maasta pois.
9: Heille minä olen nyt tullut pilkkalauluksi, olen heidän jutuksensa joutunut;
10: he inhoavat minua, väistyvät minusta kauas eivätkä häikäile sylkeä silmilleni.
11: Sillä Jumala on höllentänyt jouseni jänteen ja nöyryyttänyt minut, eivätkä he enää suista julkeuttaan minun edessäni.
12: Oikealta puoleltani nousee tuo sikiöparvi; he lyövät jalat altani ja luovat turmateitänsä minua vastaan.
13: He hävittävät minun polkuni, ovat apuna minua tuhottaessa, vaikka itse ovat ilman auttajaa;
14: niinkuin leveästä muurinaukosta he tulevat, raunioiden alta he vyöryvät esiin.
15: Kauhut ovat kääntyneet minua vastaan; niinkuin tuuli sinä pyyhkäiset pois minun arvoni, ja minun onneni katoaa niinkuin pilvi.
16: Ja nyt minun sieluni vuotaa tyhjiin, kurjuuden päivät ovat saavuttaneet minut.
17: Yö kaivaa luut minun ruumiistani, ja kalvavat tuskani eivät lepää.
18: Kaikkivallan voimasta on minun verhoni muodottomaksi muuttunut: se kiristyy ympärilleni niinkuin ihokkaani pääntie.
19: Hän on heittänyt minut lokaan, ja minä olen tullut tomun ja tuhan kaltaiseksi.
20: Minä huudan sinua, mutta sinä et vastaa minulle; minä seison tässä, mutta sinä vain tuijotat minuun.
21: Sinä muutut tylyksi minulle, vainoat minua väkevällä kädelläsi.
22: Sinä kohotat minut myrskytuuleen, kiidätät minut menemään ja annat minun menehtyä rajuilman pauhinassa.
23: Niin, minä tiedän: sinä viet minua kohti kuolemaa, majaan, kunne kaikki elävä kokoontuu.
24: Mutta eikö saisi hukkuessaan kättänsä ojentaa tahi onnettomuudessa apua huutaa?
25: Vai enkö minä itkenyt kovaosaisen kohtaloa, eikö sieluni säälinyt köyhää?
26: Niin, minä odotin onnea, mutta tuli onnettomuus; minä vartosin valoa, mutta tuli pimeys.
27: Sisukseni kuohuvat lakkaamatta, kurjuuden päivät ovat kohdanneet minut.
28: Minä käyn murheasussa, ilman päivänpaistetta; minä nousen ja huudan väkijoukossa.
29: Minusta on tullut aavikkosutten veli ja kamelikurkien kumppani.
30: Minun nahkani on mustunut ja lähtee päältäni, ja luuni ovat kuumuuden polttamat.
31: Niin muuttui kanteleeni soitto valitukseksi ja huiluni sävel itkun ääneksi."