|
1917
1: Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2: Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3: då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4: Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5: då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6: då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7: När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8: då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9: Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10: furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11: Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12: ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13: Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14: I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15: Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16: Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17: Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18: Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19: Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20: Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
21: Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22: Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23: De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24: När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25: Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
|
KJV
1: Moreover Job continued his parable, and said,
2: Oh that I were as in months past, as in the days when God preserved me;
3: When his candle shined upon my head, and when by his light I walked through darkness;
4: As I was in the days of my youth, when the secret of God was upon my tabernacle;
5: When the Almighty was yet with me, when my children were about me;
6: When I washed my steps with butter, and the rock poured me out rivers of oil;
7: When I went out to the gate through the city, when I prepared my seat in the street!
8: The young men saw me, and hid themselves: and the aged arose, and stood up.
9: The princes refrained talking, and laid their hand on their mouth.
10: The nobles held their peace, and their tongue cleaved to the roof of their mouth.
11: When the ear heard me, then it blessed me; and when the eye saw me, it gave witness to me:
12: Because I delivered the poor that cried, and the fatherless, and him that had none to help him.
13: The blessing of him that was ready to perish came upon me: and I caused the widow's heart to sing for joy.
14: I put on righteousness, and it clothed me: my judgment was as a robe and a diadem.
15: I was eyes to the blind, and feet was I to the lame.
16: I was a father to the poor: and the cause which I knew not I searched out.
17: And I brake the jaws of the wicked, and plucked the spoil out of his teeth.
18: Then I said, I shall die in my nest, and I shall multiply my days as the sand.
19: My root was spread out by the waters, and the dew lay all night upon my branch.
20: My glory was fresh in me, and my bow was renewed in my hand.
21: Unto me men gave ear, and waited, and kept silence at my counsel.
22: After my words they spake not again; and my speech dropped upon them.
23: And they waited for me as for the rain; and they opened their mouth wide as for the latter rain.
24: If I laughed on them, they believed it not; and the light of my countenance they cast not down.
25: I chose out their way, and sat chief, and dwelt as a king in the army, as one that comforteth the mourners.
|
PR33.38
1: Job jatkoi lausuen mietelmiään ja sanoi:
2: "Oi, jospa olisin, niinkuin olin ammoin kuluneina kuukausina, niinkuin niinä päivinä, joina Jumala minua varjeli,
3: jolloin hänen lamppunsa loisti pääni päällä ja minä hänen valossansa vaelsin pimeyden halki!
4: Jospa olisin niinkuin kukoistukseni päivinä, jolloin Jumalan ystävyys oli majani yllä,
5: jolloin Kaikkivaltias oli vielä minun kanssani ja poikani minua ympäröivät,
6: jolloin askeleeni kylpivät kermassa ja kallio minun vierelläni vuoti öljyvirtoja!
7: Kun menin kaupunkiin porttiaukealle, kun asetin istuimeni torille,
8: niin nuorukaiset väistyivät nähdessään minut, vanhukset nousivat ja jäivät seisomaan,
9: päämiehet lakkasivat puhumasta ja panivat kätensä suulleen.
10: Ruhtinasten ääni vaikeni, ja heidän kielensä tarttui suulakeen.
11: Sillä kenen korva minusta kuuli, hän ylisti minua onnelliseksi, kenen silmä minut näki, hän minusta todisti;
12: minä näet pelastin kurjan, joka apua huusi, ja orvon, jolla ei auttajaa ollut.
13: Menehtyväisen siunaus tuli minun osakseni, ja lesken sydämen minä saatoin riemuitsemaan.
14: Vanhurskaudella minä vaatetin itseni, ja se verhosi minut; oikeus oli minulla viittana ja päähineenä.
15: Minä olin sokean silmä ja ontuvan jalka.
16: Minä olin köyhien isä, ja tuntemattoman asiaa minä tarkoin tutkin.
17: Minä särjin väärintekijän leukaluut ja tempasin saaliin hänen hampaistansa.
18: Silloin ajattelin: `Pesääni minä saan kuolla, ja minä lisään päiväni paljoiksi kuin hiekka.
19: Onhan juureni vedelle avoinna, ja kaste yöpyy minun oksillani.
20: Kunniani uudistuu alati, ja jouseni nuortuu minun kädessäni.`
21: He kuuntelivat minua ja odottivat, olivat vaiti ja vartoivat neuvoani.
22: Puhuttuani eivät he enää sanaa sanoneet, vihmana vuoti puheeni heihin.
23: He odottivat minua niinkuin sadetta ja avasivat suunsa niinkuin kevätkuurolle.
24: Minä hymyilin heille, kun he olivat toivottomat, ja minun kasvojeni loistaessa eivät he synkiksi jääneet.
25: Jos suvaitsin tulla heidän luokseen, niin minä istuin ylinnä, istuin kuin kuningas sotajoukkonsa keskellä, niinkuin se, joka murheelliset lohduttaa."
|
