Job 10

2: Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3: Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4: Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5: Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6: eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7: du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8: Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9: Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10: Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11: Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12: Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13: Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14: om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15: Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16: Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17: Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18: Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19: hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20: Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21: innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22: till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

 

2: I will say unto God, Do not condemn me; shew me wherefore thou contendest with me.
3: Is it good unto thee that thou shouldest oppress, that thou shouldest despise the work of thine hands, and shine upon the counsel of the wicked?
4: Hast thou eyes of flesh? or seest thou as man seeth?
5: Are thy days as the days of man? are thy years as man's days,
6: That thou enquirest after mine iniquity, and searchest after my sin?
7: Thou knowest that I am not wicked; and there is none that can deliver out of thine hand.
8: Thine hands have made me and fashioned me together round about; yet thou dost destroy me.
9: Remember, I beseech thee, that thou hast made me as the clay; and wilt thou bring me into dust again?
10: Hast thou not poured me out as milk, and curdled me like cheese?
11: Thou hast clothed me with skin and flesh, and hast fenced me with bones and sinews.
12: Thou hast granted me life and favour, and thy visitation hath preserved my spirit.
13: And these things hast thou hid in thine heart: I know that this is with thee.
14: If I sin, then thou markest me, and thou wilt not acquit me from mine iniquity.
15: If I be wicked, woe unto me; and if I be righteous, yet will I not lift up my head. I am full of confusion; therefore see thou mine affliction;
16: For it increaseth. Thou huntest me as a fierce lion: and again thou shewest thyself marvellous upon me.
17: Thou renewest thy witnesses against me, and increasest thine indignation upon me; changes and war are against me.
18: Wherefore then hast thou brought me forth out of the womb? Oh that I had given up the ghost, and no eye had seen me!
19: I should have been as though I had not been; I should have been carried from the womb to the grave.
20: Are not my days few? cease then, and let me alone, that I may take comfort a little,
21: Before I go whence I shall not return, even to the land of darkness and the shadow of death;
22: A land of darkness, as darkness itself; and of the shadow of death, without any order, and where the light is as darkness.

 

2: minä sanon Jumalalle: `Älä tuomitse minua syylliseksi; ilmaise minulle, miksi vaadit minua tilille.
3: Onko sinulla hyötyä siitä, että teet väkivaltaa, että oman käsialasi hylkäät, mutta valaiset jumalattomain neuvoa?
4: Onko sinulla lihan silmät, katsotko, niinkuin ihminen katsoo?
5: Ovatko sinun päiväsi niinkuin ihmisen päivät, ovatko vuotesi niinkuin miehen vuodet,
6: koska etsit vääryyttä minusta ja tutkit minun syntiäni,
7: vaikka tiedät, etten ole syyllinen ja ettei ole ketään, joka sinun käsistäsi auttaa?`
8: Sinun kätesi ovat minut luoneet ja tehneet; yhtäkaikki minut perin juurin tuhoat.
9: Muista, että sinä olet muovaillut minut niinkuin saven, ja nyt muutat minut tomuksi jälleen.
10: Etkö sinä valanut minua niinkuin maitoa ja juoksuttanut niinkuin juustoa?
11: Sinä puetit minut nahalla ja lihalla ja kudoit minut luista ja jänteistä kokoon.
12: Elämän ja armon olet sinä minulle suonut, ja sinun huolenpitosi on varjellut minun henkeni.
13: Mutta sinä kätkit sydämeesi tämän; minä tiedän, että tämä oli sinun mielessäsi:
14: jos minä syntiä tein, niin sinä vartioitsit minua, ja minun rikostani et antanut anteeksi.
15: Jos olisin syyllinen, niin voi minua! Ja vaikka olisin oikeassa, en kuitenkaan voisi päätäni nostaa, häpeästä kylläisenä ja kurjuuttani katsellen.
16: Jos minun pääni nousee, niin sinä ajat minua niinkuin leijona ja teet yhä ihmeitäsi minua vastaan.
17: Sinä hankit yhä uusia todistajia minua vastaan, ja vihasi minuun kasvaa, ja sinä tuot vereksiä joukkoja minun kimppuuni.
18: Miksi toit minut ilmoille äitini kohdusta? Jospa olisin kuollut, ihmissilmän näkemätönnä!
19: Niin minä olisin, niinkuin minua ei olisi ollutkaan; minut olisi kannettu äidin kohdusta hautaan.
20: Ovathan päiväni vähissä; hän antakoon minun olla rauhassa, hän kääntyköön minusta pois, että hiukkasen ilostuisin,
21: ennenkuin lähden, ikinä palajamatta, pimeyden ja synkeyden maahan,
22: maahan, jonka pimeys on synkkä pilkkopimeä ja sekasorto ja jossa valkeneminenkin on pimeyttä."