|
1917
1: Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2: Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3: Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4: dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5: Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6: Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7: Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8: Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9: för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10: Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11: Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12: Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13: När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14: då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15: En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16: Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17: "Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18: Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19: huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20: när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21: Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö."
|
KJV
1: Then Eliphaz the Temanite answered and said,
2: If we assay to commune with thee, wilt thou be grieved? but who can withhold himself from speaking?
3: Behold, thou hast instructed many, and thou hast strengthened the weak hands.
4: Thy words have upholden him that was falling, and thou hast strengthened the feeble knees.
5: But now it is come upon thee, and thou faintest; it toucheth thee, and thou art troubled.
6: Is not this thy fear, thy confidence, thy hope, and the uprightness of thy ways?
7: Remember, I pray thee, who ever perished, being innocent? or where were the righteous cut off?
8: Even as I have seen, they that plow iniquity, and sow wickedness, reap the same.
9: By the blast of God they perish, and by the breath of his nostrils are they consumed.
10: The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, and the teeth of the young lions, are broken.
11: The old lion perisheth for lack of prey, and the stout lion's whelps are scattered abroad.
12: Now a thing was secretly brought to me, and mine ear received a little thereof.
13: In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falleth on men,
14: Fear came upon me, and trembling, which made all my bones to shake.
15: Then a spirit passed before my face; the hair of my flesh stood up:
16: It stood still, but I could not discern the form thereof: an image was before mine eyes, there was silence, and I heard a voice, saying,
17: Shall mortal man be more just than God? shall a man be more pure than his maker?
18: Behold, he put no trust in his servants; and his angels he charged with folly:
19: How much less in them that dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, which are crushed before the moth?
20: They are destroyed from morning to evening: they perish for ever without any regarding it.
21: Doth not their excellency which is in them go away? they die, even without wisdom.
|
PR33.38
1: Silloin teemanilainen Elifas lausui ja sanoi:
2: "Ethän pane pahaksesi, jos sinulle puhutaan? Kuka voi vaitikaan olla?
3: Katso, monta sinä olet ojentanut, ja hervonneita käsiä olet vahvistanut;
4: sanasi ovat nostaneet kompastunutta, ja rauenneita polvia olet voimistanut.
5: Mutta nyt, kun itseäsi kova kohtaa, sinä tuskastut, kun se sinuun sattuu, sinä kauhistut.
6: Eikö jumalanpelkosi ole sinun uskalluksesi ja nuhteeton vaelluksesi sinun toivosi?
7: Ajattele, kuka viaton on koskaan hukkunut, ja missä ovat rehelliset joutuneet perikatoon?
8: Minkä minä olen nähnyt, niin ne, jotka vääryyttä kyntävät ja turmiota kylvävät, ne sitä niittävätkin.
9: Jumalan henkäyksestä he hukkuvat, hänen vihansa hengestä he häviävät.
10: Leijonan ärjyntä, jalopeuran ääni vaiennetaan, ja nuorten leijonain hampaat murskataan;
11: jalopeura menehtyy saaliin puutteesta, ja naarasleijonan pennut hajaantuvat.
12: Ja minulle tuli salaa sana, korvani kuuli kuiskauksen,
13: kun ajatukset liikkuivat öisissä näyissä, kun raskas uni oli vallannut ihmiset.
14: Pelko ja vavistus yllättivät minut, peljästyttivät kaikki minun luuni.
15: Tuulen henkäys hiveli kasvojani, ihoni karvat nousivat pystyyn.
16: Siinä seisoi - sen näköä en erottanut - haamu minun silmäini edessä; minä kuulin kuiskaavan äänen:
17: `Onko ihminen vanhurskas Jumalan edessä, onko mies Luojansa edessä puhdas?
18: Katso, palvelijoihinsakaan hän ei luota, enkeleissäänkin hän havaitsee vikoja;
19: saati niissä, jotka savimajoissa asuvat, joiden perustus on maan tomussa! He rusentuvat kuin koiperhonen;
20: ennenkuin aamu ehtooksi muuttuu, heidät muserretaan. Kenenkään huomaamatta he hukkuvat ainiaaksi.
21: Eikö niin: heidän telttanuoransa irroitetaan, ja he kuolevat, viisaudesta osattomina.`"
|
