|
1917
1: Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2: Job tog till orda och sade:
3: Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."
4: Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5: Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6: Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7: Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8: Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9: Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10: eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11: Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12: Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13: Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,
14: vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,
15: ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;
16: eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.
17: Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;
18: där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.
19: Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.
20: Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,
21: åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,
22: åt dem som skulle glädjas - ja, intill jubel - och fröjda sig, allenast de funne sin grav;
23: varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?
24: Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.
25: ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.
26: Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
|
KJV
1: After this opened Job his mouth, and cursed his day.
2: And Job spake, and said,
3: Let the day perish wherein I was born, and the night in which it was said, There is a man child conceived.
4: Let that day be darkness; let not God regard it from above, neither let the light shine upon it.
5: Let darkness and the shadow of death stain it; let a cloud dwell upon it; let the blackness of the day terrify it.
6: As for that night, let darkness seize upon it; let it not be joined unto the days of the year, let it not come into the number of the months.
7: Lo, let that night be solitary, let no joyful voice come therein.
8: Let them curse it that curse the day, who are ready to raise up their mourning.
9: Let the stars of the twilight thereof be dark; let it look for light, but have none; neither let it see the dawning of the day:
10: Because it shut not up the doors of my mother's womb, nor hid sorrow from mine eyes.
11: Why died I not from the womb? why did I not give up the ghost when I came out of the belly?
12: Why did the knees prevent me? or why the breasts that I should suck?
13: For now should I have lain still and been quiet, I should have slept: then had I been at rest,
14: With kings and counsellors of the earth, which built desolate places for themselves;
15: Or with princes that had gold, who filled their houses with silver:
16: Or as an hidden untimely birth I had not been; as infants which never saw light.
17: There the wicked cease from troubling; and there the weary be at rest.
18: There the prisoners rest together; they hear not the voice of the oppressor.
19: The small and great are there; and the servant is free from his master.
20: Wherefore is light given to him that is in misery, and life unto the bitter in soul;
21: Which long for death, but it cometh not; and dig for it more than for hid treasures;
22: Which rejoice exceedingly, and are glad, when they can find the grave?
23: Why is light given to a man whose way is hid, and whom God hath hedged in?
24: For my sighing cometh before I eat, and my roarings are poured out like the waters.
25: For the thing which I greatly feared is come upon me, and that which I was afraid of is come unto me.
26: I was not in safety, neither had I rest, neither was I quiet; yet trouble came.
|
PR33.38
1: Senjälkeen Job avasi suunsa ja kirosi syntymäpäivänsä;
2: Job lausui ja sanoi:
3: "Kadotkoon se päivä, jona minä synnyin, ja se yö, joka sanoi: `Poika on siinnyt`.
4: Se päivä muuttukoon pimeydeksi; älköön Jumala korkeudessa sitä kysykö, älköönkä valonsäde sille paistako.
5: Omistakoon sen pimeys ja pilkkopimeä, pilvi laskeutukoon sen päälle, peljästyttäkööt sitä päivänpimennykset.
6: Sen yön ryöstäköön pimeys; älköön se iloitko vuoden päivien parissa, älköön tulko kuukausien lukuun.
7: Katso, hedelmätön olkoon se yö, älköön siinä riemuhuuto raikuko.
8: Kirotkoot sen päivänmanaajat, ne, jotka saavat hereille Leviatanin.
9: Pimentykööt sen kointähdet, odottakoon se valoa, joka ei tule, älköön se aamuruskon silmäripsiä nähkö,
10: koska se ei sulkenut minulta kohdun ovia eikä kätkenyt vaivaa minun silmiltäni.
11: Miksi en kuollut heti äidin helmaan, miksi en menehtynyt kohdusta tullessani?
12: Miksi olivat minua vastaanottamassa polvet, minkätähden rinnat imeäkseni?
13: Sillä makaisinhan rauhassa silloin, nukkuisin ja saisin levätä
14: kuningasten ja maan neuvosmiesten kanssa, jotka ovat rakentaneet itselleen pyramiideja,
15: päämiesten kanssa, joilla on ollut kultaa, jotka ovat täyttäneet talonsa hopealla;
16: tahi olisin olematon niinkuin maahan kätketty keskoinen, niinkuin sikiöt, jotka eivät ole päivänvaloa nähneet.
17: Siellä lakkaavat jumalattomat raivoamasta, siellä saavat uupuneet levätä;
18: kaikki vangit ovat rauhassa, eivät kuule käskijän ääntä.
19: Yhtäläiset ovat siellä pieni ja suuri, orja on vapaa herrastansa.
20: Miksi hän antaa vaivatulle valoa ja elämää murhemielisille,
21: jotka odottavat kuolemaa, eikä se tule, jotka etsivät sitä enemmän kuin aarretta,
22: jotka iloitsisivat riemastuksiin asti, riemuitsisivat, jos löytäisivät haudan -
23: miehelle, jonka tie on ummessa, jonka Jumala on aitaukseen sulkenut?
24: Sillä huokaukseni on tullut minun leiväkseni, valitukseni valuu kuin vesi.
25: Sillä mitä minä kauhistuin, se minua kohtasi, ja mitä minä pelkäsin, se minulle tapahtui.
26: Ennenkuin tyynnyin, rauhan ja levon sain, tuli tuska jälleen."
|
