Iran

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Persiske)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Islamiska republiken Iran
جمهوری اسلامی ایران
Jomhūrī-ye Eslāmī-ye Īrān
Irans flagga
Irans statsvapen
Flagga Statsvapen
Valspråk: Esteqlāl, āzādī, jomhūrī-ye eslāmī (”Självständighet, frihet, islamisk republik”)
Nationalsång: Sorūd-e Mellī-e Īrān
Irans läge
Huvudstad Teheran
Största stad Teheran
Officiellt språk persiska
Statsskick
Revolutionens ledare
President
islamisk republik
Ali Khamenei
Mahmoud Ahmadinejad
Självständighet
 • Deklarerad
 • Erkänd


Yta
 • Totalt
 • Vatten

1 648 000 km² (17:e)
0,7 %
Folkmängd
 • Totalt
 • Befolkningstäthet

70 472 846[1] (18:e)
42,8 inv/km² (129:e)
BNP (PPP)
 • Totalt
 • Per capita
(2005)
$554 775 miljoner (20:e)
$7 980
Valuta iransk rial (IRR)
Tidszon UTC+3:30
Topografi
 • Högsta punkt

 • Största sjö

 • Längsta flod

Kuh-e Damavand
5 671 m ö.h.
Urmiasjön
5 700 km²

km
Nationaldag 1 april
Landskod IR, IRN
Landsnummer 98

Iran (persiska: ایران, Iran, vilket betyder ”ariernas land”) är officiellt en islamisk republik i Mellanöstern. Det gränsar till Afghanistan och Pakistan öster, till Turkiet och Irak i väster och till Armenien, Azerbajdzjan (inklusive Nachitjevanenklaven) och Turkmenistan i norr. Landet har kust mot Kaspiska havet i norr och mot Persiska viken och Indiska oceanen i söder.

Landet var fram till 1935 även känt som Persien. Namnet Persien kommer av grekiskans namn för Persis, den bördiga platån där indo-iranierna slog sig ner. Iranierna själva har sedan en tid före Kristus kallat sitt folk och hemland för Aryanam (avestiska: airyanəm vaējah), vidare till Aryan, och Iran.[2]

Innehåll

Historia

Irans historia
Förhistoria

Civilisationen i Jiroft (3000-500 f.Kr.)
Kungadömet Elam (2700-539 f.Kr.)

Efter indoeuropeiska invandringen

Medien (728-550 f.Kr.)
Akemeniderna (648-330 f.Kr.)
Alexander den store (330-323 f.Kr.)
Seleukiderna (323-150 f.Kr.)
Arsakiderna (250 f.Kr.-226 e.Kr.)
Sassaniderna (226-650)

Efter den islamiska erövringen

Umayyadernas kalifat (661-750)
Abbasidernas kalifat (750-1258)
Tahiriderna (820-873)
Safariderna (861-1003)
Samaniderna (875-999)
Ziyariderna (928-1043)
Buwayhiderna (934-1055)
Ghaznaviderna (963-1187)
Seldjukerna (1037-1187)
Khwarezmiderna(1077-1231)
Ilkhanatet (1256-1353)
Muzaffariderna (1314-1393)
Timuriderna (1370-1506)

Modern tid

Safaviderna (1501-1736)
Afshariderna (1736-1802)
Zanddynastin (1750-1794)
Qajardynastin (1781-1925)
Pahlavidynastin (1925-1979)
Iranska revolutionen 1979
Islamiska republiken Iran 1979-

Huvudartikel: Irans historia

Förhistoria

Persiska riket

Huvudartikel: Persiska riket

Innan det storpersiska rikets födelse var mederna den politiskt och kulturellt dominerande makten i norra Iran, och när Kyros gjorde sitt framträdande på 500-talet f. Kr. var perserna i söder, grunden för det som skulle bli det persiska imperiet, medernas vasaller. Kyros den store enade dessa två indo-iranska folkstammarna och störtade medernas siste härskare Astyages. Han var Irans förste shah och räknas som grundare av det persiska riket. Han författade även historiens första urkund om mänskliga fri- och rättigheter (Kyros cylinder). Dynastin kom att kallas akemenidernas, efter Kyros förfader Akaemenes. Imperiet erövrade allt land från Indusdalen till Albanien och upprättade världens första post- och bankväsende samt ett utvecklat administrationssystem. Under Artaxerxes I gjorde zoroastrismen sitt inträde i perserriket. Akemeniderna krossades slutgiltligen av Alexander år 330 f.Kr. Efter hans död grep den makedonske generalen Seleukos makten i Persien och grundade det seleukidiska imperiet. Detta styrde under sin kulmen över ett lapptäcke av diverse folkslag från Bulgarien till Pakistan men krympte under trycket från romarna i väster och partherna i öster.

Under 100-talet f.Kr. förlorade de makedonska kungarna sitt inflytande i Persien, och de östiranska partherna (arsakiderna) kom att bli den dominerande makten. Dessa utmanades av romarna som erövrade huvudstaden Ktesifon i nuvarande Irak ett flertal gånger från och med Trajanus regeringstid och som år 116 lyckades tränga sig fram till den gamla akemenidiska huvudstaden Susa i nuvarande Iran.

Under 200-talet e.Kr. störtades de helleniserade arsakiderna av de nationalistiska sassaniderna, och med en ny centraliserad förvaltning återgick Persien till de gammalakemenidiska traditionerna. Zoroastrismen, som sedan Kyros tid varit dominant, blev absolut statsreligion. Under 600-talet erövrades Persien av de arabiska stammarna och islam kom därefter att bli dominant. Landet förblev under kalifens välde under de så kallade "ortodoxa" kaliferna, de följande umayyaderna och därefter abbasiderna. De sistnämnda stod sig tills 1253, då mongolerna erövrade Iran under ledning av Khubilai khans bror Hülegü. Bagdad raserades 1258 och Hülegüs ättlingar (ilkhanerna) grundade det federativa kungadömet Ilkhanens rike, formellt underställt storkhanen i Kina. Riket gick under på 1300-talet, återupprättades av den mongoliskinspirerade turken Timur Lenk för att sedan åter falla samman efter hans död omkring år 1400.

Det safavidiska riket upprättades men trängdes tillbaka i väst av de osmanska turkarna under 1520-talet. Persien lyckades emellertid hålla sig självständigt från de britter som senare lade beslag på Indien, Pakistan och Irak ända in på 1900-talet. 1943 ockuperades det av sovjetiska och brittiska trupper för att förhindra att landets rika oljekällor skulle falla i nazisternas händer.

Modern tid

Iran har haft två stora revolutioner, som båda ägt rum under 1900-talet. Den första revolutionen, den så kallade konstitutionella (Mashrooteh) revolutionen skedde 1906–1907 och har haft en avgörande roll för resten av seklet. Den andra revolutionen är den så kallade islamiska revolutionen 1979.

Den konstitutionella revolutionen innebar att man ville ha en konstitutionell demokrati. Den styrande regenten Muzaffar al-din Shah Qajar gav snart efter och besegrades av konstitutionalisterna. Kort därefter, 1907 till 1911, utkämpades ett krig mellan efterföljaren Mohammad-Ali Shah Qajar som hade starkt stöd av Tsarryssland och Storbritannien på ena sidan och konstitutionalisterna på den andra som de sistnämnda förlorade.

Konstitutionen innebar:

  • En konstitution inspirerad av den belgiska, som i sig följde det brittiska Westminstersystemet.
  • En oberoende rättsinstans (edalat-khana).
  • Ett parlament valt av folket (majles).
  • Kraftigt reducerade maktbefogenheter för shahen.
  • Exekutiv (regerande) makt till en av parlamentet vald premiärminister.
  • Övervakande råd bestående av islamiska rättslärde som granskar att alla lagar överensstämmer med sharia.

Man gjorde också tillägg 1907 för fri press och rätt till politiska partier, med vissa undantag. Konstitutionalisterna förespråkade följande:

  • Rättsstyre (hukumat-e qanun)
  • Folkstyre (hukumat-e mardum)
  • Fri press (azadi-ye matbu'at)
  • Frihet för politiska partier (azadi-ye ahzab)
  • Modernitet (tajaddud)
  • Separation av religion och politik (hukumat-e 'urfi)

I praktiken kom dock konstitutionen inte att tillämpas. Först av Qajar-dynastin och därefter av Pahlavi-dynastin, med Reza Shah Pahlavi, som ledde landet från 1925 fram till 1941. Landet befann sig då i Storbritanniens inflytelsesfär och Storbritannien hade gett starkt stöd till Reza Shah Pahlavi när han 1925 genomförde en statskupp mot Qajardynastin. Reza Shah genomförde en rad moderniseringsreformer i Iran och centraliserade administrationen.

Under nazismens framtåg började Reza Shah Pahlavi alltmer motsätta sig britternas dominans. När Storbritannien skulle placera trupper i Khuzestan-provinsen protesterade han, vilket ledde till att Storbritannien tillsammans med Sovjetunionen ockuperade landet och tvingade bort Reza Shah samt ersatte honom med hans son Mohammad Reza Shah Pahlavi Ariyamehr.

Under Mohammad Reza Shahs tid var Iran starkt allierat med Storbritannien och USA. Mycket snart skulle den konstitutionella rörelsen växa sig återigen starkare. En stark anhängare av den konstitutionella revolutionen och dess idéer var Dr. Mohammad Mosaddeq, som var premiärminister i Iran. Han var en stark förespråkare för nationalisering av landets olja, och för detta fick han gehör i parlamentet och slutligen även av shahen. Mohammad Mosaddeq störtades kort därefter i en amerikansk/brittisk-stödd statskupp (Operation Ajax) 1953.

På 1960-talet genomförde Mohammad Reza Pahlavi den oblodiga vita revolutionen som innebar en modernisering av det iranska samhället med övergång till modern kapitalistisk industri. Kvinnor fick rösträtt och familjepolitiken blev mer progressiv. Iran blickade mot sitt antika förflutna och den kejserliga persiska kalendern infördes.

Den konstitutionella rörelsen tillsammans med folkets krav för mer rättvisa och politiska reformer växte sig allt starkare under 1970-talet, och kom så småningom att störta shahen i ännu en revolution. Anledningen var att shahens reformer inte inkluderade de traditionella grupperna i samhället, och endast medelklassen och överklassen blev gynnad. Därför stärktes en allians mellan mullorna och bashandlarna i städerna som gick samman med den sekulära oppositionen.

Censur, politiska dissidenters fängslande och avrättningar, shahens korrupta styre, västerländska moderniseringar och kontrollapparat genom den ökända säkerhetspolisen SAVAK ledde till folkliga protester stödda av det konservativa prästerskapet, vilka kulminerade i vad som numera benämns ”svarta fredagen” (den 8:e september 1978), då shahen satte våld mot demonstranterna vilket resulterade i många dödsfall. Efter den dagen började maktapparaten att vittra sönder: militärer deserterade, vägrade lyda order och i vissa rapporterade fall till och med dödade sina befäl och tog över militärbaser runt om i Teheran. De militärer som deserterade hade kortklippt hår och kunde därför lätt kännas igen av shahens säkerhetspoliser, varför många män började klippa sitt hår kort.

Även kommunister demonstrerade mot monarkin och krävde fria fackföreningar. Revolutionen kan delas in i två sammanhängande faser. Under den första fasen bestod motståndarna till shahen av socialister, liberaler och islamister tillsammans. Målet var något diffust, eftersom exempelvis medelklassen och liberalerna ville ha en konstitutionell monarki, medan islamister och socialister ville införa republik (i islamisternas fall en islamsk republik).

I den andra fasen föll alliansen samman, Hizbollah ("Guds parti") konsoliderade sin makt genom att förbjuda andra partier ett efter ett och förföljelserna var i full gång. En särskilt stor oppositionsgrupp med stort stöd från folket var Mojahedin-e-Khalgh ("folkets mujahedin") som var den grupp som var bäst organiserad och hade störst antal anhängare under tiden efter revolutionen och som därför var speciellt fruktade av den nya regimen. Därför kom regimen också att avrätta 120 000 anhängare av organisationen som än idag finns och bedriver sin kamp mot den islamistiska regimen både i men framför allt utanför landets gränser.

Den samlande personligheten bland de religiösa var den landsförvisade Ayatollah Khomeini som i grannlandet Irak under 14 år förde ett heligt krig mot shahen av Iran. Hösten 1978 fick shahen ett erbjudande från Saddam Hussein, enligt Irans ambassadör i USA, Ardeshir Zahedi, att utvisa Khomeini från Irak eller att eliminera honom. Shahen var emellertid försiktig och ville inte ta risken att Khomeini skulle bli martyr och således bli ännu större. Uppgiften om erbjudandet bekräftas av shahens fru Farah Pahlavi, drottningen av Iran.

Mohammad Reza Pahlavi hade styrt i Iran i nästan 40 år och trots samhällets modernisering och den ekonomiska högkonjunkturen genomförde han inte någon politisk demokratisering. Landets oljerikedom kom bara medelklassen och överklassen till godo. Shahen främjade Irans antika kultur och västerländsk kultur, vilket väckte vrede hos miljontals muslimer. Enligt Khomeinis rådgivare Sadeq Tabatabai samlades både de troende och sekulära liberaler under Khomeinis baner.

Oroligheterna i Iran blev värre och shahen godtog Saddams erbjudande om att utvisa Khomeini från Irak till Kuwait; han vägrades dock inresetillstånd. Irans utrikesminister Ebrahim Yazdi föreslog istället Paris, den "internationella politikens europeiska centrum" dit man inte krävde visum. Khomeini besökte aldrig Paris utan bodde cirka 3 mil utanför. Nyheten spreds snabbt i världen och Khomeini, som nu var lätt tillgänglig för media, kunde i sina intervjuer förkunna att "demonstrationerna i Iran var fredliga" och att "shahen beordrade militären att skjuta på dem". Khomeinis närvaro i Frankrike började nu bli besvärande för Frankrikes president Valéry Giscard d'Estaing, som hade goda relationer med shahen. Khomeini fick en varning att inte fortsätta provocera. Khomeini sände då brev till Iran som massproducerades i landet. Dessa brev blev förbjudna att ta del av. Man lyckades också att via telefon mellan städerna i Iran sprida budskapet i imamens brev. Strejker bröt ut och satte landet i kaos i oktober 1978. Till slut tillmötesgick shahen kraven från de sekulära liberalerna och utsåg Nationella frontens ledare Shapour Bakhtiar till ny premiärminister. I en TV-sändning sade den nya premiärministern Shahpour Bakhiar: "Jag hoppas att vi kan reda ut alla dispyter och missförstånd mellan kungen och nationen." Shahen proklamerade att nyval skulle hållas.

Men oppositionen tolkade shahens eftergifter som ett tecken på svaghet. Den 5 november 1978 startade kravaller på Teherans gator. Situationen i landet var i upplösning. Nu började också den amerikanska presidenten, Jimmy Carter, bli orolig. Denna del av världen fick inte släppas till en regim som inte gynnade USA:s intressen och att regionen riskerade bli ytterst instabil. Man rådgjorde i USA och USA:s biträdande utrikesminister Warren Christopher och utrikesministern Vance menade att shahen skulle visa reformvilja och hålla tidiga val och främja mänskliga rättigheter och då vinna folkets förtroende. Strategin gick ut på att först visa vem som bestämde och kort därefter ta initiativ till reformer. Diplomatiska missuppfattningar satte emellertid strategin ur spel för shahen blev osäker på hur han skulle förverkliga råden, men höll ett TV-tal till folket där han lovade att "inte ta avstånd från folkets revolution" och vidare "att försvara författningen och folkets vilja". Shahen var nu trött och säkert plågad av sin hemliga sjukdom, cancer, som han vetat om i ett par år. Shahen tillkännagav att han snart skulle resa på en semester. USA skulle se till att inte landet föll samman under shahens frånvaro. Första frågan var hur militären skulle förhålla sig och hur starkt stödet var. Mot denna bakgrund fördes bl.a. förhandlingar mellan USA:s president och en amerikansk general vid namn Robert Huyser, som hade tjänstgjort i Iran. Generalen instruerades att försäkra Iran att USA skulle stödja dem, men problemet var att Irans militär inte hade någon plan att hantera en revolution. Shahen hade förbjudit att upprätta såna planer med skälet att armén skulle ta över. Dessutom glömde Robert Huyser det sedvanliga artighetsbesöket hos shahen, vilket väckte irritation. Samarbetsklimatet var kärvt. Kort därefter lämnade shahen Iran.

Detta var andra gången som shahen fick lämna landet. 17 augusti 1953 fick han fly undan ett folkligt uppror. Då hade en kupp iscensatt av USA och Storbritannien återgett shahen tronen. Vid ett toppmöte i Guadeloupe i Västindien 4 januari 1979 mellan västvärldens ledare enades man dock om att shahen hade spelat ut sin roll. Deras enda hopp om ett västvänligt Iran var den nya premiärministern. USA:s president Jimmy Carter bad Frankrikes president Valéry Giscard d'Estaing om hjälp med att övertala Khomeini att hålla sig borta från Iran för att låta Shahpour Bakhiar "få bukt med svårigheterna i landet". Målet var att ayatollan skulle skjuta upp återkomsten till Iran. Enligt Khomeinis presschef Mohsen Sazegara meddelade fransmännen att "om Shahpour Bakhiars regering faller så kommer ni kanske ställas inför armén". Detta uppfattades som ett hot om en statskupp. Khomeini blev arg och sade: "President Carter ska veta att vill han ha normal förbindelse med oss måste han sluta stödja krafter som motsätter sig folkets vilja."

Khomeini uppmanade sedan sina anhängare i Iran att ge soldaterna blommor. Många soldaterna var värnpliktiga och anhängare till Khomeini. De deserterade i massor och särskilda centraler upprättades för att ta hand om dem. Kläder samlades in för att soldaterna skulle kunna byta sida. De militärer som deserterade hade kortklippt hår och kunde därför lätt kännas igen och gripas av shahens säkerhetspoliser. Därför beordrades alla män att klippa sitt hår kort för att inte utmärka sig gentemot de övriga långhåriga männen. Igenkännestecknet för deserterade soldaterna var raderat.

Efter att shahen och hans hustru lämnade Iran, den 16 januari 1979, återvände Khomeini från Frankrike den 1 februari 1979 och utropade landet till en ”islamisk republik” där sharialagar skulle tillämpas under noggrann kontroll av andra mullor. Tidpunkten och själva återkomsten till Iran var inte helt odramatisk. Det fanns krafter som ville skjuta ner planet. Det var därför bra att ha med en del mediafolk i planet som en "sköld" och försäkring. Dessutom klargjorde en upprymd och belåten khomeini pressen om ett gult och brunt kuvert som överlämnades till Tabatabai medan kamerorna gick i planet. Innehållet var ett "farligt" dokument med en vision på Khomeinis Iran. Flygresan var inte säker och detta visste också Irans utrikesminister Ebrahim Yazdi, som uppmanades att inte flyga med. Målet med tillkännagivandet av kuvertet var att pressen skulle, om Tabatabai blev dödad, ta hand om kuvertet. Innehållet förblev hemligt. Planet landade planenligt, men bilfärden från flygplatsen blev omtumlande, "som en storm på Atlanten". Ett hårt och styvt arbete fick utföras med att skingra den uppjagade och lyckliga folkmassan av anhängare, så att en helikopter kunde landa och säkerställa Khomeinis hemkomst.

Khomeini proklamerade snart efter hemkomsten att hans mål var att ”exportera sin revolution” till alla andra länder i området. Den nya regimen ändrade landet radikalt. Från att ha varit en västvänlig stat under den enväldiga shahen Mohammad Reza Pahlavi blev Iran en västfientlig stat under den enväldiga mullan Ayatollah Khomeini och hans islamiska republik, som i praktiken är ett prästvälde. En 2 500 år gammal monarki var till ända och landet var mycket nära ett inbördeskrig. Armén meddelade efter 10 dagar att de ställde sig neutrala för att förhindra ett blodbad. General Hatam skrev ett utkast till ett uttalande där man förklarade att krigsmakten skulle förhålla sig neutral för att förhindra ett fullskaligt inbördeskrig. En efter en av generalerna och ministrarna skrev på uttalandet. Därefter ringde man upp en av Khomeinis närmaste män och meddelade uttalandet om att man skulle förhålla sig neutral och dra tillbaka styrkorna. Meddelandet togs emot med stort jubel. Kontentan blev att revolutionen hade segrat.

Shahens premiärminister flydde landet. Många i shahens innersta krets avrättades summariskt. Biträdande amerikanska ambassadören i Iran, Charles Naas, var rörd och bedrövad av sorg när han såg människor han känt länge ligga på bårhuset med kroppen fyll av kulhål. USA befarade nu att ambassaden skulle bli nästa måltavla. Man minskade därför personalen från 2 000 till mindre än 100. Shahen frågade nu om han fick slå sig ner i Amerika. Den amerikanska beskickningschefen i Iran, ambassadören Bruce Laingen, avrådde från detta på grund av att det troligen skulle leda till kraftiga våldsyttringar och protester riktade mot USA. Carter höll med. USA:s nationella säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski hade en annan uppfattning. Han ville behandla shahen som vän även i motgång. Presidenten menade dock att skyddandet av Shahen skulle innebära "en risk för att personalen på vår ambassad i Iran blir tagna som gisslan". Den 4 november 1979 stormades ambassaden av demonstranter och 52 amerikanska diplomater hölls som gisslan till 20 januari 1981.

Den 1 april 1979 förverkligade Khomeini sin dröm. I en folkomröstning omvandlades Iran till en islamisk republik. Den nya regeringen krävde att shahen skulle skickas tillbaka och ställas inför rätta.

Shahen fick asyl i Egypten tack vare Anwar Sadat (ett drag som enligt många analytiker bidrog till stor del till mordet på Sadat av egyptiska islamister).[källa behövs] Den 27 juli 1980 dog Mohammad Reza Pahlavi av lymfcancer i Kairo och erhöll en statsbegravning av den egyptiska regeringen. Sadat döpte en gata i Kairo efter honom; namnet ändrades dock för ett antal år sedan till Mosaddeq för att tina diplomatiska och ekonomiska förbindelser med Iran.

Den islamiska revolutionen och prästerskapets politik ledde till en massiv utvandring av framför allt iranska intellektuella, den tidigare politiska eliten och religiösa minoriteter (judar, zoroastrier och bahai) till USA och Västeuropa. Det finns mellan 3 och 4,5 miljoner iranier i exil.[källa behövs]

Geografi

Huvudartikel: Irans geografi
Karta över Iran

Iran är beläget på en högplatå med stäpper och utloppslösa sjöar eller saltträsk, i norr och väster bergskedjor. Även den inre platån genomkorsas av bergskedjor (70 procent av Irans yta upptas av bergskedjor). Den varierande geografin ger en mycket diversifierad väderlek med heta somrar och kalla vintrar i olika delar av landet.

Klimatet varierar mellan extrem värme och extrem kyla. I inlandet kan det bli upp emot 50 grader under sommardagarna, men nätterna är svala. I bergstrakterna blir det nedåt −20 grader på vintern, medan det i kustområdena är mildare klimat. Det är vanligt med starka vindar, och i östra Iran blåser 120-dagarsvinden med 45 meter i sekunden på somrarna. Nederbörden är mindre än 300 mm/år i stora delar av landet; endast runt Kaspiska havet och längs de nordvästra gränsområdena regnar och snöar det mer, upp till 2 000 mm/år.

Bland naturtillgångar märks petroleum, naturgas, koppar och järn.

Administrativ indelning

Iran är indelat i 30 provinser (ostan), som vidare är uppdelade i kommuner (shahrestan). Dessa är i sin tur indelade i distrikt (bakhsh) och ytterligare mindre enheter som städer (shahr), mindre distrikt (dehestan) och byar. Många av de större städerna är indelade i två eller flera administrativa områden.


Irans administrativa provinser
Ardabil | Bushehr | Chahar Mahal och Bakhtiari | Esfahan | Fars | Gilan | Golestan | Hamadan | Hormozgan | Ilam | Kerman | Kermanshah | Khuzestan | Kohgiluyeh och Buyer Ahmad | Kurdistan | Lorestan | Markazi | Mazandaran | Nordkhorasan | Qazvin | Qom | Razavikhorasan | Semnan | Sistan och Baluchestan | Sydkhorasan | Teheran | Västazarbaijan | Yazd | Zanjan | Östazarbaijan


Större städer

Folkmängd enligt senaste folkräkning, år 2006[1].

Statsskick och politik

Huvudartikel: Irans politik

Iran är enligt författningen, antagen efter 1979 års revolution, en islamisk republik. Denna beteckning föredras framför teokratisk republik eftersom landets lagstiftning är baserad på religion, i detta fall sharia, med höga straff för vissa handlingar, såsom dödsstraff för homosexualitet, otrohet och tvång för kvinnor att täcka sitt hår när de går utomhus (hijab). Enligt författningen ska det islamistiska Väktarrådet granska alla antagna lagar så att dessa inte avviker från konstitutionen eller sharia.

Irans styrelseskick och lagar är grundade på Ruhollah Khomeinis doktrin om velayat-e faqih eller ”de rättslärdas styre”. Den så kallade revolutionens ledare (Rahbar) är Guds ställföreträdare på jorden i väntan på den tolfte imamens återkomst på domedagen. Han väljs på livstid av expertrådet och kan hindra parlamentet, majles, från att stifta lagar om dessa inte följer sharia. Parlamentet har därför mycket begränsad makt. Presidenten agerar både statschef och regeringschef.

I stora drag återfinns den tredelade statsmakten efter Montesquieus modell i Irans styrelseskick. Det finns en lagstiftande makt (parlamentet, majles), en verkställande makt (presidenten, Ra'is-e jumhour) samt en dömande makt (Högsta domstolen, quwa-ye qaza'i) där den verkställande makten är den svagaste samt där den dömande makten granskar den lagstiftande. Förutom den grunden återfinns ”ledaren” (rahbar/vali-ye faqih), som har befogenhet att ingripa med ett religiöst veto mot all lagstiftning. Förutom ledaren finns även Väktarrådet (shura-ye negahban). Ledaren utser dess sex troslärda och Högsta domstolen dess sex jurister. Dessa utgör ännu en buffert mot eventuellt skadlig lagstiftning.

Irans maktstruktur är en blandning av demokrati och teokrati, där högt uppsatta präster (i det här fallet imamer) har makten. Folket väljer både parlament och president, och dessa har har den lagstiftande respektive verkställande makten. Den valde presidenten är, liksom i USA, regeringschef och tillsätter de olika ministerposterna i regeringen. Ett religiöst råd med högt uppsatta shiamuslimska präster, Väktarrådet, har emellertid makten att både granska parlament och regering och att bestämma vilka personer som får ställa upp i parlamentsvalet och presidentvalet. Folket väljer även expertförsamlingen, en form av remissinstans som enbart är rådgivande.

Den yttersta makten i landet har statschefen, den högste ledaren, som är landets högst uppsatte präst (ayatolla). Denne granskar och godkänner vilka kandidater som får väljas till expertrådet, och när tiden kommer för en ny statschef så förutsätts denne hämtas ur expertrådet. Statschefen har även oinskränkt kontroll över Irans krigsmakt, över domstolarna på alla nivåer och över de tidningar och radio- och TV-kanaler som är i offentlig ägo. Statschefen utser tillsammans med parlamentet ayatollorna i väktarrådet, och är dessutom ledare för detta mäktiga religiösa organ som har den verkliga makten i landet. Statschefen anses därför av statsvetare ha en egentlig diktatorsställning, även om han måste samarbeta med presidenten för att kunna leda landet.

Presidenten väljs i direkta val av folket på en period om fyra år, och stundande val förväntas äga rum sommaren 2009. Nuvarande president är Mahmoud Ahmadinejad. Presidenten är regeringschef och utser tillsammans med parlamentet sin regering. Får ingen kandidat över 50 % av rösterna i den första omgången avgörs det mellan de två kandidater som fått flest röster i en andra valomgång. Konstitutionen fastslår att kandidater till regeringsposten, förutom att ha blivit godkända av Väktarrådet och statschefen, även måste vara erkända muslimer, välkända politiker och förutom en minimiålder som i realiteten inte betytt så mycket inte får ha uppnått 75 års ålder. Premiärministerposten avskaffades 1989.

Parlamentet, majlis, väljs av folket i allmänna val (senast i mars 2008) till parlamentet. Valsystemet är proportionellt och val sker vart fjärde år. Eftersom Väktarrådet väljer ut kandidaterna vill statsvetare kalla processen för en folkomröstning snarare än ett val. Majlis har en kammare med 290 ledamöter, varav mellan 10 och 20 % är kvinnor och samtliga är muslimer. Majlis var fram tills 1979 den ena kammaren i shahens parlament, där den andra var senaten som var till hälften folkvald och till hälften utsedd av shahen. Kvinnor fick rösträtt 1963. Flerpartisystem och parlamentarism (konstitutionell monarki) rådde under shahen och ledande parti var från 1964 Novin Iran (Nya Iran), och från 1975 Rastakhiz (Renässans). Partiet, som regerade fram till 1979 och därefter har verkat i exil, företräddes främst av premiärministrarna Amir Abbas Hoveida (1919-79; avrättad) och Jamshid Amouzegar (född 1923; lever numera i exil i USA).

Enligt dagens konstitution har samtliga iranska medborgare (både kvinnor och män) som fyllt 15 år rösträtt. Konstitutionen fastslår att shiaislam är Irans religion. Äldre religioner, som zoroastrism accepteras medan nyare trosinriktningar som bábí och bahá'í är förbjudna och förföljs. Man blir straffmyndig i Iran när man uppnår puberteten, pojkar räknas komma i puberteten vid 15 års ålder och flickor vid 9 års ålder. Iran avrättar varje år fler minderåriga än något annat land i världen.

Om man blir dömd till döden, för t.ex. äktenskapsbrott så kan man bli hängd eller till och med stenad till döds. Om en person döms till att stenas till döds så grävs personen ner till midjan om det är en man, eller bysten om det är en kvinna, sedan får en grupp människor kasta sten på den straffade tills personen dör. Det finns regler för stenarnas storlek, de ska inte vara så stora att den straffade dör på en träff, men stenarna få inte heller vara så små att de inte gör ont. Från och med år 2009 gäller även dödsstraff för avfall från islam.

Irans statsvapen var tidigare ett lejon och en sol, men det ändrades efter revolutionen 1979 till det stiliserade ”Allah” som återfinns på flaggan idag.

Ekonomi

Huvudartikel: Irans ekonomi

Ekonomin baserar sig på de rika oljetillgångarna som, efter att ha nationaliserats den 15 mars 1951 av premiärminister Mohammad Mosaddeq, svarar för 90 procent av exportinkomsterna. Iran är OPEC:s näst största oljeproducent efter Saudiarabien och den näst största naturgasproducenten i världen efter Ryssland. Den industriella utbyggnaden har hämmats av in- och utrikespolitisk oro. Jordbruket kräver konstbevattning utom vid Kaspiska havet. Vete, ris, korn, kakao, socker, bomull och tobak odlas. Antalet får och getter är betydande. Tillverkandet av konsthantverk, i synnerhet mattor, är också viktig näring. Iran är även världsledande inom saffransproduktion; 95 procent av världens saffran kommer från Iran. Viktiga importvaror är tillverkningsvaror, maskindelar och kemikalier. Andel av sysselsättningen i näringsgrenar: jordbruk 33 procent, industri 21 procent, handel och tjänster 46 procent.

Demografi

Huvudartikel: Irans demografi

Två tredjedelar av befolkningen är av indoeuropéiskt ursprung. Drygt hälften av befolkningen sägs vara persisk, det vill säga att de har persiska som förstaspråk. Vidare finns det bland annat armenier, azerer och kurder i nordväst och turkmener i norr. I provinsen Khuzestan är dryga 30 % av befolkningen araber. Det finns ytterligare andra folkgrupper såsom gilanier, mazarandanier och lurer i landets norra delar. balucher i den södra delen samt mongoliska aimakstammar i nordväst vid gränsen till Afghanistan.

Religion

Huvudartikel: Irans religion

Den övervägande delen av Irans befolkning är muslimer tillhörande den shiitiska grenen som också är officiell statsreligion. Av Irans befolkning är omkring en tiondedel sunnimuslimer. Övriga religioner är kristendom (armenier och assyrier), judar, zoroastrier och bahaier. Religiösa minoriteter är i dag diskriminerade på olika sätt under landets islamiska lagar, t.ex. på arbetsmarknaden och inför lagen.

Under antiken var zoroastrismen Irans statsreligion och större delen av den iranska kultursfären var zoroastrisk. Efter den arabiska erövringen på 600-talet förföljdes och diskriminerades zoroastriska bekännare, eldtempel förstördes och på 1000-talet hade större delen av befolkningen övergått till islam. Zoroastrierna flydde Kina och Indien. I Indien kom dessa persiska flyktingar att kallas parser, dvs. "perser". Parserna lever idag i en isolerad och exklusiv del av Bombay. Eftersom de flesta parsiska präster inte accepterar konvertiter minskar parserna snabbt i antal.

Utbildning

I Iran börjar både flickor och pojkar i skolan vid sex års ålder. I stora drag återfinns två stadier (jämför låg- och mellanstadiet); ingen distinktion görs mellan högstadiet och gymnasiet.

I landets större städer anses det vara näst intill ett krav att inneha en akademisk utbildning.

Högtider

Hafez mausoleum i Shiraz

Nyår, eller Nouruz (alternativt Nowruz, Nawruz, Noorooz, Nowrooz; nou betyder ny på persiska och ruz betyder dag), är ursprungligen zoroastrisk ritual som firas runt den 20 mars, eftersom man använder sig av solkalendern vilket tar sin början på första vårdagen, då solen står i vädurens tecken. Perserna var zoroastrier innan islamiseringen som började på 600-talet. Zoroastrierna firade tidigare alla fyra årstiderna. Nu firar man endast våren.

Till Nouruz dukar man en så kallad Haftsin (Haft betyder sju på persiska, och cin motsvarar bokstaven s). Där ingår sju saker som alla börjar på s på persiska, och är till för att fira den zoroastriska guden Ahura Mazdas sju änglar (Amesha Spentas):

  • Samanu (söt pudding), representerar det söta i livet.
  • Senjed (frukt från lotusträd), representerar kärleken (har afrodisiakisk effekt enligt mytologin).
  • Sir (vitlök), representerar medicin.
  • Sib (äpple), representerar hälsa och skönhet.
  • Somagh (rhus eller sumac-bär), representerar solens röda färg.
  • Serkeh (vinäger), representerar ålderdom, vishet, och tålamod. Bland zoroastrier används istället vin.
  • Sabzeh (groddar), representerar födelsen. Ofta virad med färgerna röd, grön och gul, som är de färger som zoroastrierna traditionellt alltid använt.

På bordet brukar man även placera Hafez diktsamling. Ursprungligen hade man Avesta, som är zoroastriernas heliga skrift skriven på det forniranska språket avestiska. Andra har Zend-Avesta (Zend betyder översättning på språket pahlavi), som är en översättning från avestiska till den medeliranska språket pahlavi. Man dukar även med ägg (representerar födelsen) som gärna målas röd, grön, gula, guldfisk, många ljus, samt speglar. Solen, ljuset, och eld har en central roll i zoroastrismen (därav kallas de ibland elddyrkare), likaså speglar som står för självreflektion och reflekterar ljuset från ljusen.

Natten mot sista onsdagen innan Nouruz firar man Chaharshanbe suri (Chaharshanbe suri betyder röd onsdag på persiska). Man tänder brasor och hoppar över elden samtidigt som man säger ”Sorkhi to az man, zardi man az to”, vilket fritt översatt betyder att ”Ge mig din värme och ta min blekhet”. Ramsans mytologiska innebörd är att elden botar sjukdomar. Vördnaden av ljuset och elden spelar stor roll i zoroastrismen.

Under Nouruz förekommer också en tradition som heter falgosh (fal betyder sia/förutspå och gosh betyder öron), som utövas av barn och ungdomar. Detta går ut på att man ställer sig i ett gathörn, eller bakom en mur, och frågar sig tyst något om framtiden och inväntar första förbipasserande som talar, och tolkar utifrån deras konversation svaret på frågan.

Litteratur och konst

Litteraturen har en hög ställning i iransk kultur och landet är berömt framförallt för sin klassiska diktning. Litteraturen går tillbaka till zoroastriska epoken men från denna tid finns mycket litet skönlitteratur bevarad. Till de främsta poeterna vid det sassanidiska hovet hörde sångaren och musikern Barbad.

Den klassiska persiska poesin nådde sin höjdpunkt med namn som Rumi, Hafez, Omar Khayyam, Farid al-din Attar och Fakhr al-din Araqi. Den störste episke poeten är Firdausi som skrev det persiska nationaleposet Shahnameh. Detta verk skrevs uteslutande på persiska och de arabiska lånorden är närmast obefintliga. Firdausi stärkte den persiska fosterlandskärleken och gav upphov till en persisk litterär renässans. Tack vare honom bevarades många av det forntida Persiens myter, historiska berättelser och kulturtraditioner. Firdausi skriver:

بسی رنج بردم در این سال سی
عجم زنده کردم بدین پارسی

"I trettio år genomgick jag mycket plåga och smärta,

men jag skänkte persiskan ny styrka och nytt liv."

Många iranier kan recitera dussintals dikter av de främsta poeterna utantill. Den klassiska persiska diktningen var även djupt påverkad av sufismen och dess symbolik. Bland de främsta prosaförfattarna återfinns Nizami Aruzi, Ali Hujwiri och Nizam al-Mulk. Ett verk inom den persiska folklitteraturen som uppmärksammats i väst är även Tusen och en natt (Hazar afasanah) som berättats av den sassaniddrottningen Scheherazade för hennes gemål kung Shahriar.

Den persiska litteraturen har haft ett inflytande på europeisk litteratur efter renässansen. Goethe inspirerades exempelvis av Hafez i sin poesi och det persiska inflytande nådde sin kulm under romantiken. Idag har intresset åter ökat för den persiska litteraturen och dess rika uttryck. Flera av de stora persiska diktarna finns tolkade till svenska av Eric Hermelin, Ashk Dahlén och Bo Utas.

Iran är även berömt för sin miniatyrmålning, kalligrafi och mattvävning. De persiska mattorna är högt värderade på världsmarknaden.


Sport

Brottning (fristil) har länge varit Irans starka sport. Till de största brottarna under 1900-talet hör Gholamreza Takhti (Javân Pahlavân) och Mohammad Ali Fardin. På senare tid har landet även haft framgångar i tyngdlyftning. Hossein Rezazadeh, känd som världens starkaste man, har varit världens bästa tyngdlyftare i tungviktsklassen i mer än 6 år. Irans fotbollslandslag har många kända spelare, både på hemmaplan och utomlands. Iran har även haft stor framgång i kampsporten Taekwondo, och kommit på första plats tre OS i rad, och har även tidigare fått ett stort antal vinster. I andra kampsportsgrenar, som karate (Shotokan-stilen), har till exempel den iranske fightern Farzad Forouzan nu vunnit flera år i rad.

Källor

  1. 1,0 1,1 Statistical Centre of Iran , resultat från folkräkningen den 25 oktober 2006. (på persiska)
  2. [1], engelska Wikipedia.

Se även

Externa länkar



Personliga verktyg
På andra språk