Från Rilpedia
Texten från svenska Wikipedia
Abu Hamid Mohammed ibn Mohammed al-Ghazali, arabiska: ابو حامد محمد بن محمد الغزالى eller bara الغزالى, levde mellan år 1058–1111. Al-Ghazali är känd under många namn. Arabiska författare brukar använda Abu Hamid som betyder "Hamids far". Hans egna namn var Muhammed, men han är mest känd som Al-Ghazali (Ghazzali) eller Algazel.
Han föddes år 1058 i Tus i Khorasan, en region i Persien i nuvarande Iran. Det var i Tus han fick sin grundutbildning och sedan begav han sig till Gurgan (Jurjan) vid Kaspiska havet för fortsatta studier i juridik. Omkring år 1077 flyttade al-Ghazali till Nishapur och började intressera sig för teologi. Det är troligen här som al-Ghazali mötte filosofen al-Juwani och även började intressera sig för filosofi. År 1085, samma år som al-Juwanis död, fick al-Ghazali en framskjuten plats bland Nizam al-Mulks studenter och forskare vilket resulterade i att han blev anställd som professor vid högskolan Nizamiyya i Bagdad år 1091.
Han anses av många, både muslimska och europeiska, tänkare vara den mest betydelsefulle muslimen sedan Profeten Muhammed. Al-Ghazalis popularitet bland européer kan bero på att hans verk är lättillgängliga och att de teologiska resonemangen är besläktade med europeisk teologi. Al-Ghazali argumenterade emot den andra vågen av grekiskt (hellenistiskt) influerat tänkande som Avicenna (d.1037) med flera var en del av. Al-Ghazali förde tänkande vidare genom att koppla samman filosofi och teologi. I boken The Inconsistency (Incoherence) of the Philosophers, Filosofins sammanbrott eller Filosofernas självmotsägelse, (Tahāfut al-Falāsifaʰ), på arabiska تهافت الفلاسفة, argumenterar han emot nyplatonismen. Al-Ghazali var dock inte helt negativ till den andra vågens hellenism, utan har skrivit mycket om Aristoteles' logiska slutledning (syllogism). Al-Ghazalis resonemang var överlägsna de tidigare al-Ash’ari-tänkarna som använde sig av mu’tazilitisk argumentation och den arabiske historikern Ibn Khaldun menade att al-Ghazali var den första som skrev som moderna teologer.
Al-Ghazali insåg teologins och filosofins begränsningar. Mänsklig tankeverksamhet leder inte till närhet till Gud. Han anammade sufismen och sökte närhet till Gud genom mystiken. Teologins funktion och mening minskade och al-Ghazali menade att den var en livlina för den troende. Det var inte så att al-Ghazali helt hade tagit avstånd från teologin och ulema, utan vid den här tiden var sufismen en del av den sunnitiska traditionen. Teologin och de vedertagna plikterna som beskrivs i shari’a slutar där tar sufismen vid. Al-Ghazali menade att ett sant sufiskt leverne bestod i att troget efterleva de vedertagna plikterna och inte förrän då kunde man nå en högre position, närmare Gud.
Al-Ghazali fortsatte att publicera verk efter att han blivit sufier, men det är osäkert om alla texter verkligen är skrivna av honom. Det är vanligt inom islamisk tradition att en framstående tänkare tillskrivs verk och idéer som publicerats efter personens död.
Källor
- Watt, W Montgomery, 1962, Islamic Philosophy and Theology, The Edinburgh University Press
|
Sufism (taṣawwuf) |
|
| Termer |
|
 |
|
| Ordnar |
|
|
| Klassiska sufier |
|
|
Personer inom sufismen och
sufistudier i modern tid |
|
|
