Mina Assadi
Från Rilpedia
Mina Assadi (persiska مینا اسدی) född 12 mars 1943 i Sari, Iran är en poet, författare, låtskrivare och journalist som lever i exil i Stockholm. Hennes engagemang i samhällsfrågor ställde henne mot den islamiska regimen i Iran vilket tvingade henne att gå i exil. I exilen fortsatte hon arbeta mot den iranska regimen, genom diktsamlingar, föreläsningar och ett hundratal artiklar och essäer. Hon debuterade som 18-åring med boken Minas gåvor (Armanghane Mina). Därefter arbetade hon som journalist i flera iranska tidningar, bl a Keyhan.
Hon har skrivit 14 böcker totalt, boken "Vilken människa kastar sten" är hennes mest kritikerrosade verk.
Mina Assadi har också skrivit text till sånger som framförts av iranska sångare som Ebi (Halah), Darioush (Zendegi jek bazie och Ahay javoon), Haideh (Onkeh jek rosi barajeh man khoda bod), Gitti (Oje parvaz), Ramesh (To aftabi, to baroni) och Nooshafarin (Koh he ghavei) för att nämna några.
Assadis poesi handlar om människors vardag i förtryckets och censurens skugga. Assadi är känd för att skriva kontroversiellt och provokativt, speciellt när hon beskriver kampen mot den iranska statens förtryck och kvinnans rätt till frihet. År 2007 skrev hon dikten Hallickar (Djakesha). Den skapade en livlig debatt och diskussionen som fördes var om dikten var för vulgär. Dikten handlar om dem i Iran och i exil som har slutat kämpa för mänskliga rättigheter.
Hon har jämförts med iranska poeter som Forough Farrokhzad, Simin Behbahani (som vann Hellman/Hammett priset år 1998) och Parvin E'tesami och även med svenska poeter som Karl Vennberg och Edith Södergran. ___________________________________________________________________________________________________
Följande dikt vid namn "Ingen kärlek finns kvar för världen" är en av Mina Assadi mest berömda dikter, den utgavs i London 1989.
Ingen kärlek finns kvar för världen
Det finns alltid en liten gnista
men utan någon låga att följa.
Nej, det finns ingen kärlek kvar för världen.
Under stjärnornas glans
Under en modlös himmel
Står några kvinnor
På ensamhetens balkonger
De väver, väver, väver
Med vissnade händer
- en vinter som fortsätter evigt -
smärtdräkten av alla år
som förflutit i hemlöshet...
Där går människorna förbi
Med ryggarna krökta och böjda,
Deras armar är stängda för yttervärlden
- Sträng, bitter, utan stjärnor -
De liknar ädla hästar fångna i regnet
De räknar de svåra ögonblickens död
Som sina egna liv
De känner inte namnet
på öppna bördiga slätter
Och ingen talar med dem
Om förälskelsens bultande puls
Nej
Det finns ingenting
kvar av kärlek för världen
MINA ASSADI
övers. från engelska av Göran Sonnevi.
använt med benäget tillstånd av Mina Assadi från www.minaassadi.com
