Valéry Giscard d'Estaing
Från Rilpedia
 |
|
| Ämbetsperiod(er): | |
| 27 maj 1974 – 21 maj 1981 |
|
| Företrädare: | Georges Pompidou |
| Efterträdare: | François Mitterrand |
| Födelsedatum: | 2 februari 1926 |
| Födelseplats: | Koblenz, Tyskland |
| Maka: | Anne-Aymone Giscard d'Estaing |
| Politiskt parti: | UDF |
Valéry Marie René Giscard d'Estaing, född 2 februari 1926 i Koblenz i Tyskland, är en fransk politiker. Han var Frankrikes president och furste av Andorra 1974–1981.
Under 2000-talet har d'Estaing lett arbetet inom Europeiska konventet med att ta fram förslaget till konstitutionellt fördrag för Europeiska Unionen. År 2003 invaldes han i Franska akademien (stol 16).
Innehåll |
Biografi
Valéry Giscard d'Estaing föddes som son till Edmond Giscard d'Estaing, inspektör vid Frankrikes finansministerium och medlem av Institut de France och May Giscard d'Estaing född Bardoux. Han deltog redan vid 17 års ålder i den franska motståndsrörelsen, Résistance, mot den tyska ockupationen. Efter skolgång i Clermont-Ferrand deltog han med nyss fyllda 18 år i slutfasen av andra världskriget som soldat. Han deltog med det fria Frankrikes styrkor i avancemanget mot Tyskland. Därefter gick han ett förberedande år i Paris för att därefter börja vid Lycée Louis-le-Grand på École Polytechnique. Han tillhörde de första avgångsklasserna vid École nationale d'administration. År 1952 gifte han sig med Anne-Aymone Sauvage de Brantes. De har fyra barn: Valérie-Anne, Henri, Louis och Jacinte.
Karriär
År 1952 inledde Giscard d’Estaing sina yrkeskarriär på finansinspektionen, med sin far som förebild. Där stannade han fram till 1956 då han istället blir parlamentsledamot för Département Puy-de-Dôme, en post som redan hans farfar hade. 2 januari 1956 valdes han in som ledamot i Nationalförsamlingen. Från 1956 och fram till 1958 då General de Gaulle genomförde sin författningsreform var Giscard d’Estaing medlem av den franska delegationen vid FN. 1962 blev han slutligen den yngsta kabinettsledamoten som statssekreterare vid finansministeriet och hade noterbara framgångar i hushålls-, stabilitets- och valutapolitiken. En kort tid senare valdes han på förslag av premiärministern Georges Pompidou och av president Charles de Gaulle till finansminister och minister för näringslivsfrågor, en post han innehade fram tills 1966.
Snart började d'Estaings popularitet att dala. Han lyckades vid nästa val 1965 med liten marginal besegra sina motståndarkandidater och i början av 1966 överlämnade president de Gaulle finansministeriet till Michel Debré. Fram till att han valdes till president 1974 behöll Giscard d’Estaing sin plats i nationalförsamlingen. Efter splittringen av hans parti, republikanerna, blev Giscard d’Estaing ledare för Républicains Indépendents. Han bekände sig första gången öppet till målet om ett europeiskt enande och i samband med detta Storbritanniens ansökan om EG-medlemskap 1969. Hans parti förlorade valet 1968. Efter att Georges Pompidou valts till president gav han Giscard d’Estaing åter förtroendet för finans- och näringslivsministeriet i Jacques Chaban-Delmass kabinett 1969-1972 och Pierre Messmers kabinett 1972-1974.
Gaullisten Jacques Chiracs stöd möjliggjorde för Giscard d’Estaing att vinna den första valomgången av presidentvalet 1974 mot Chaban-Delmas. I den andra valomgången vann Giscard d’Estaing mot François Mitterand med 50,81 % av rösterna, varmed han som yngsta kandidat med sina 48 år tog över presidentskapet.
Frankrikes president
Giscard d’Estaing var Frankrikes president 1974-1981. Som president utnämnde Giscard d’Estaing Chirac till premiärminister, men det blev spänningar mellan de båda och 1976 trädde Chirac tillbaka. I augusti inträdde Raymond Barre som Chiracs efterträdare, och Giscard d’Estaing förberedde med den nye efterträdaren en omfattande plan för en näringslivs- och socialreform. Under Giscard d’Estaings presidenttid kom reformer som lag om skilsmässa från en part, abortlag och att myndighetsåldern sänktes från 21 till 18 år.
Giscard d’Estaing var en ivrig förordare av den europeiska integrationen och som president låg han bakom regelmässiga europeiska toppmöten och stödde utökandet av EU-parlamentets befogenheter, inte minst i frågor om budgetbeslut. 1979 genomfördes det första direktvalet till EU-parlamentet. Giscard d’Estaing betonade Frankrikes ekonomiska och politiska position gentemot afrikanska stater men också gentemot supermakterna: han betonade återkommande sitt lands fulla politiska handlingsfrihet och att landet aldrig skulle få degraderas till "en supermakts provins". Han uppmanade Västtyskland att stärka Europas roll i världspolitiken, vilket ledde till en ett större spelrum för den tyska utrikespolitiken. Giscard d’Estaing hade ett väl fungerade samarbete med Helmut Schmidt som intensifierade de fransk-tyska relationerna.
Giscard d’Estaing hyste en stor vilja att modernisera, och han förändrade flera av den franska statens symboler: en mindre intensiv färg på trikoloren, en anpassning av tonen och rytmen när nationalsången spelades, tal på engelska, förenklande av föreskrifter och försök att hålla en närhet till befolkningen. Hans tid som president präglades av konsekvenserna efter oljekrisen. Han införde sommartid 1975 för det nödvändiga energisparandet. Samtidigt hade landet stora problem inom industrin och en ny massarbetslöshet. Barres kabinett lyckas inte bromsa utvecklingen. EG-staterna var tvungna hantera den stora inflation som följde oljekrisen och kollapsen av Bretton Woodssystemet varpå ett europeiskt valutasystem, EMS (valutaormen), skapades för att reducera växlingsriskerna mellan de europeiska valutorna. Denna låtsasvaluta som skapades genom valutakorgen kallas ECU och är en föregångare till euron.
Det nära, vänskapliga samarbetet med Schmidt, med stor överensstämmelse vad gäller finans- och näringslivspolitiken, ledde till att de utvecklade informella toppmöten mellan de ekonomiskt viktigaste staterna USA, Kanada, Japan, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Italien (G7). Det första mötet ägde rum på slottet Rambouillet på inbjudan av Giscard d’Estaing där ledarna möttes utan fasta dagordningar, protokoll eller stora staber.
Under d'Estaings tid som president skedde en skandal när han vid ett statsbesök hos diktatorn Jean-Bédel Bokassa i Centralafrikanska republiken tog emot diamanter som gåva. Han gav tillbaka presenterna, men hans anseende tog skada inför det stundande presidentvalet 1981. François Mitterrand var åter motståndare, Giscard d’Estaing fick 48,25% av rösterna och tvingas se sig slagen.
Efter 1981
Giscard d’Estaing fick som före detta president erbjudandet om att sitta med det franska författningsrådet, men valde att tacka nej för att kunna behålla varje form av fritt meningsyttrande. År 1986 blev han trots allt medlem i rådet. Under en kort tid var han ledare för det liberala partiet UDF som han varit med och grundat 1978.
Giscard d’Estaing lade ned sin politiska karriär på nationell nivå, och inriktade sig istället på en politisk karriär på regional och europeisk nivå. 1989-1993 var Giscard d’Estaing ledamot av EU-parlamentet. Han ägnade sig också åt författande och 1994 ger han ut en roman. Än idag engagerar han sig i frågor om Europas enande. Vid det europeiska toppmötet i Laeken i december 2001 valdes han till president för Europeiska konventet. Dess uppgift var att skapa en europeisk författning som sedan lades fram 15 juli 2003. För sitt arbete som president för det europeiska konventet tilldelades han 2003 års Karlspreis. 11 december 2003 valdes han in på plats 16 i Franska akademien som efterträdare till den bortgångne Léopold Sédar Senghor. År 2004 drog han sig tillbaka från den aktiva politiken.
År 2006 blev hans hedersmedborgare i födelsestaden Koblenz.
Den 24 januari 2006 tilldelades Valéry Giscard d'Estaing och Helmut Schmidt Adenauer-de Gaulle-priset för deras arbetet för det tysk-franska samarbetet.
Källor
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Valéry Giscard d'Estaing
|
Företrädare: |
Frankrikes president |
Efterträdare: |
