Helmut Schmidt

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Helmut Schmidt
Helmut Schmidt
Ämbetsperiod(er):
16 maj 1974 -

4 oktober 1982
Företrädare: Willy Brandt
Efterträdare: Helmut Kohl
Födelsedatum: 23 december 1918
Födelseplats: Hamburg, Tyskland
Maka: Hannelore Schmidt
Politiskt parti: SPD

Helmut Heinrich Waldemar Schmidt, född 23 december 1918 i Hamburg, är en tysk (västtysk) politiker, som var förbundskansler 1974-1982.

Helmut Schmidt efterträdde Willy Brandt som förbundskansler 1974. Han hade då en lång politisk karriär inom Tysklands socialdemokratiska parti (SPD) bakom sig som senator i Hamburg samt försvars- och finansminister i Västtysklands regering 1969-1974.

Schmidt har utgivit flera böcker och sedan 1983 verkat som utgivare av Die Zeit.

Innehåll

Biografi

Schmidt växte upp i Hamburg. Han föddes i Barmbek, som son till Gustav och Ludovika Schmidt. Hans far var utomäktenskaplig son till en tysk-judisk köpmann. Detta dolde fadern och Helmut Schmidt genom urkundsförfalskning. Detta ska också vara en viktig orsak till Schmidts avstånd till nazismen och föräldrarnas val att hålla honom utanför Hitlerjugend. Detta blev känt först 1984 via Valéry Giscard d’Estaing.

År 1937 tog Schmidt studenten vid Lichtwark-Schule. Åren 1937-1939 följde den obligatoriska Reichsarbeitsdienst och värnplikt. År 1939 inleddes andra världskriget, där Schmidt först var vid luftvärnet i Bremen och från 1941 på östfronten.

År 1942 gifte han sig med Hannelore "Loki" Glaser. Samma år blev han verksam vid det lätta luftvärnet vid Reichsluftfahrtministerium i Berlin och Bernau. [1]. Åren 1944-1945 var han batterichef och överlöjtnant på västfronten. Han kom i april 1945 i brittisk krigsfångenskap, från vilken han kom hem 31 augusti 1945. [2]Åren 1946-1949 studerade Schmidt ekonomi och statskunskap i Hamburg, bland annat under Karl Schiller. Hans examensarbete hette Die Währungsreformen in Japan und Deutschland im Vergleich.

År 1944 föddes sonen Helmut Walter som dog innan ett års fyllda. Dottern Susanne föddes 1947 och arbetar idag för Bloomberg TV i London. Schmidt lever sedan lång tid tillbaka i Langenhorn i Hamburg och har ett sommarhus i Brahmsee i Schleswig-Holstein.

Schmidt har ett stort konstintresse och låg bland annat bakom skulpturen "Large Two Forms" av Henry Moore vid det dåvarande Bundeskanzleramt i Bonn, som skulle symbolisera samhörigheten mellan Västtyskland och Östtyskland. Schmidt målar själv och hans hus är fyllda med olika konstnärers verk. Han spelar även orgel och piano samt har ett stort musikintresse. Han har spelat in flera skivor med klassisk musik. Han införde som försvarsminister Big Band der Bundeswehr.

Politisk karriär

Efter andra världskriget inleddes Schmidts engagemang i SPD, i vilket han inträdde i mars 1946. Åren 1947-1948 var han ordförande för SPD:s dåvarande studentförbund Sozialistischer Deutscher Studentenbund. Åren 1949-1953 följde arbete inom Hamburgs förvaltning som leder för näringslivsavdelningen och från 1952 som ansvarig för näringsliv och trafik under senator Karl Schiller. År 1953 blev han invald i Västtysklands förbundsdag.

När Hamburg drabbades av en stor översvämningskatastrof i början av 1960-talet gick Schmidt snabbt in och beordrade vad som skulle göras för att reda upp situationen och han fick epitet som der Krisenmanager. Schmidt fick även öknamnet Schmidt-Schnauze (Schnauze betyder nos eller käft) för att han la sig i saker, bland annat efter att han utövat stark kritik mot försvarsministern Franz Josef Strauss 1957. Schmidt var samtidigt en framgångsrik talare i förbundsdagen och sågs som en del av den nya generationen politiker. Schmidt ställde sig emot förslaget om att utrusta den tyska försvarsmakten med atomvapen 1958 och samma år deltog han i en militärövning i Rendsburg och blev kapten i reserven. Vid sin andra övning kom Schmidt att befordras till major i reserven.

Schmidt intresserade sig för försvarsfrågor och gav bland annat ut boken Verteidigung oder Vergeltung (1961). Åren 1958-1961 var Schmidt ledamot av det dåvarande EEC:s parlamentet. 1961 lämnade Schmidt förbundsdagen för att bli inrikessenator i hemstaden Hamburg. År 1964 blev Schmidt en del av det team som Willy Brandt satte upp inför förbundsdagsvalet 1965.

I samband med återkomsten till förbundsdagen 1965 blev han även ledare för SPD:s parlamentsgrupp. Åren 1967-1969 var han så ordförande för den stora koalitionens parlamentsgrupp. Under samma år var han även ledare för arbetsgruppen rörande utrikespolitik och tysk-tyska frågor. Åren 1968-1984 var Schmidt vice ordförande för SPD. Schmidt var aldrig ordförande för SPD.

Den karismatiske Schmidt tog 1969 plats i den västtyska regeringskoalitionen ledd av SPD under förbundskansler Willy Brandt. Schmidt blir försvarsminister och ger samma år ut Strategie des Gleichgewichts som är en försvarspolitisk bok. Under Helmut Schmidts tid som försvarsminister beslöt man 1970 om skapandet av Bundeswehrs universitet i Hamburg och München. I juli 1972 efterträdde Schmidt Karl Schiller som minister för ekonomi och finans. Efter det för regeringen lyckade misstroendevotumet samma år blir Schmidt finansminister från 15 december 1972.

Förbundskansler

Helmut Schmidt tillsammans med Giulio Andreotti, Takeo Fukuda, Jimmy Carter och Valéry Giscard d’Estaing på G7-mötet i Bonn 1978.
Västberlins regerande borgmästare Richard von Weizsäcker, Ronald Reagan och Helmut Schmidt besöker Checkpoint Charlie 11 juni 1982.

I samband med Guillaume-affären 1974, då Willy Brandt avgick, tog Helmut Schmidt över som förbundskansler. Schmidt tog över som förbundskansler i en tid när oljekrisen inletts och ekonomisk stagnation försvårande konjunkturläget. EG-staterna var tvungna hantera den stora inflation som följde oljekrisen och kollapsen av Bretton Woodssystemet, varpå ett europeiskt valutasystem, EMS (valutaormen), skapades för att reducera växlingsriskerna mellan de europeiska valutorna.

Under 1974 gjorde Schmidt viktiga utrikespolitiska besök hos Leonid Brezjnev i Sovjetunionen under oktober och hos Gerald Ford i USA under december. Samtidigt inleddes det nära samarbetet med Frankrikes nyvalde president Valéry Giscard d'Estaing. År 1975 deltog Schmidt vid Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) (idag OSSE) i Helsingfors där han upptog kontakter med Östtysklands ledare Erich Honecker. I oktober följde ett statsbesök i Kina.

Vid förbundsdagsvalet 1976 vann den socialliberala koalitionsregeringen under Schmidt mot CDU/CSU med Helmut Kohl som ny förbundskanslerkandidat.

I sin roll som förbundskansler hade Schmidt en svår uppgift att handskas med 1970-talets lågkonjunktur och inhemsk terrorism. Terrorismen (framförallt RAF) och dess aktioner stod Schmidt och staten emot och vägrade ge efter för kraven som ställdes vid bland annat Ambassadockupationen i Stockholm 1975 och Schleyer-kidnappningen 1977 (Deutscher Herbst). Schmidt drev doktrinen att staten inte fick ge efter för dessa påtryckningar från terroristerna. Efter att Schleyer hittats mördad tar Schmidt ansvar för Schleyers död och uttalar i förbundsdage: Zu dieser Verantwortung stehen wir auch in der Zukunft. Gott helfe uns![3]

År 1978 följde Leonid Brezjnevs besök i Västtyskland och han var även gäst hos familjen Schmidt. År 1979 deltog Schmidt i toppmötet i Guadeloupe tillsammans med Jimmy Carter, Giscard d'Estaing och James Callaghan. Under toppmötet beslutade man om en upprustning av Natos raketstyrka (NATO-Doppelbeschluß). Då hade Schmidt sedan 1977 drivit frågan sedan Sovjetunionen infört nya SS 20-raketer riktade mot Västeuropa. Beslutet mötte stort motstånd inom det egna partiet och hos allmänheten med stora demonstrationer som följd.

Vid valet 1980 återvaldes Schmidt som kansler för den socialliberala koalitionen. I oktober 1981 drabbades Schmidt av akuta hjärtproblem och fördes till sjukhus, där en pacemaker opererades in. I december 1981 besökte Schmidt DDR för det tredje innertyska toppmötet. Mötet med Erich Honecker ägde rum i Güstrow.

Den 1 oktober 1982 förlorade Schmidt ett konstruktivt misstroendevotum i förbundsdagen och avgick som förbundskansler. Schmidt hade då fått en allt sämre relation med sina samarbetspartners i FDP under Hans-Dietrich Genscher, men även inom det egna partiet. Genscher hade tillsammans med FDP:s tre andra ministrar avgått 17 september 1982, varpå Helmut Schmidt tog över Genschers post som utrikesminister fram till och med 1 oktober 1982. Den 1 oktober 1982 föll avgörandet då förbundsdagen röstade fram Helmut Kohl som ny förbundskansler.

Schmidt hyllades och hyllas för sin statsmannagärning under slutet av 1970-talet. Han följde traditionen från sina föregångare och förde Västtyskland närmare in i EG-samarbetet, men lyckades också skapa ett större inflytande för Västtyskland internationellt inom ramen för relationerna med såväl USA som Sovjetunionen. Hans hanterande av den inrikespolitiska oron anses också ha fungerat. Han hade ett väl fungerade samarbete med Valéry Giscard d'Estaing, som intensifierade de De fransk-tyska relationerna och ledde till att de utvecklade informella toppmöten mellan de ekonomiskt viktigaste staterna USA, Kanada, Japan, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Italien (G7).

Efter 1982

Helmut Schmidt 2001

Helmut Schmidt har efter sin tid som kansler verkat som ansvarig utgivare för Die Zeit sedan 1983. År 1983 var Schmidt med och grundade InterAction Council, som är ett råd för tidigare statsmän. Hans privata arkiv förvaltas av Archiv der sozialen Demokratie.

År 1987 lämnade Schmidt förbundsdagen och gav samma år ut boken Menschen und Mächte. För boken fick han Friedrich-Schiedel-Literaturpreis 1990. Han var ofta en kritiker till den rödgröna regeringskoalitionen under Gerhard Schröder.

Sedan 1996 delas Helmut Schmidt Journalistenpreis ut varje år av ING-DiBa.

År 2002 mottog Schmidt Martin-Buber-Plakette.

Hedersutmärkelser

Helmut Schmidt är hedersmedborgare i Hamburg, Berlin, Bonn, Bremerhaven, Güstrow och delstaten Schleswig-Holstein. För sitt ledarskap under RAF-terrorn under hösten 1977 tilldelades han Theodor-Heuss-Preis och har fått 23 hedersdoktorstitlar. År 1980 tilldelades Schmidt Goldman-Medaille. Han har flera gånger tackat nej till Bundesverdienstkreuz enligt hanseatisk tradition.

Schmidt är hedersordförande i Deutsch-Britische Gesellschaft, medlem av föreningen Atlantik-Brücke och hedersordförande i Deutsche Nationalstiftung, som han var med och grundade.

År 2003 fick Bundeswehrs universitet i Hamburg namnet Helmut-Schmidt-Universität och Schmidt blev hedersdoktor.

Den 24 januari 2006 tilldelades Schmidt och Valéry Giscard d'Estaing Adenauer-de Gaulle-priset i Auswärtiges Amt i Berlin, för deras arbete för det tysk-franska samarbetet.

Verk

  • Verteidigung oder Vergeltung, Stuttgart 1961
  • Militärische Befehlsgewalt und parlamentarische Kontrolle, in: Horst Ehmke, Carlo Schmid, Hans Scharoun, Festschrift für Adolf Arndt zum 65. Geburtstag, Frankfurt am Main 1969, Seiten 437–449.
  • Reform des Parlaments, in: Claus Grossner, Das 198. Jahrzehnt. Marion Gräfin Dönhoff zu Ehren, Hamburg 1969, Seiten 323–336.
  • Die Opposition in der modernen Demokratie, in Rudolf Schnabel, Die Opposition in der modernen Demokratie, Stuttgart, 1972, Seiten 51–60
  • Menschen und Mächte, Berlin 1987.
  • Politik als Beruf heute, in: Hildegard Hamm-Brücher, Norbert Schreiber, Die aufgeklärte Republik. eine kritische Bilanz, München 1989, Seiten 77–84.
  • Die Deutschen und ihre Nachbarn. Menschen und Mächte, Teil 2, Berlin 1990.
  • Politischer Rückblick auf eine unpolitische Jugend, 1991.
  • Handeln für Deutschland, Berlin 1993.
  • Zur Lage der Nation, 1994.
  • Weggefährten – Erinnerungen und Reflexionen, Berlin 1996.
  • Die Allgemeine Erklärung der Menschenpflichten, 1997 (Mitarbeit).
  • Auf der Suche nach einer öffentlichen Moral, 1998.
  • Globalisierung. Politische, ökonomische und kulturelle Herausforderungen, 1998.
  • Kindheit und Jugend unter Hitler, Sammelband, Berlin 1998.
  • Die Selbstbehauptung Europas, Perspektiven für das 21. Jahrhundert, Deutsche Verlags-Anstalt, Stuttgart München 2000.
  • Die Mächte der Zukunft Gewinner und Verlierer in der Welt von morgen, Siedler Verlag, München 2004.
  • Auf dem Weg zur deutschen Einheit, Rowohlt Verlag, Reinbek 2005

Litteratur

  • Mainhardt Graf Nayhauß: Helmut Schmidt. Mensch und Macher, Bastei Lübbe: Bergisch Gladbach 1988, 766 S., ISBN 3-404-61197-7
  • Jonathan Carr, Helmut Schmidt, 1. Auflage, Düsseldorf u. a. 1985, 256 S., ISBN 3-430-11733-X
  • Hartmut Soell: Helmut Schmidt. Vernunft und Leidenschaft, Band 1. DVA 2003, 900 S., ISBN 3-421-05352-9
  • Hartmut Soell: Helmut Schmidt. Macht und Verantwortung, Band 2. DVA 2008, 900 S., ISBN 3-421-05795-8
  • Uwe Rohwedder: Helmut Schmidt und der SDS. Die Anfänge des Sozialistischen Deutschen Studentenbundes nach dem Zweiten Weltkrieg, Bremen : Edition Temmen 2006, ISBN 3-86108-880-0

Källor

  1. ↑ Wibke Gertrud Klamroth: Eine deutsche Familiengeschichte
  2. ↑ Helmut Schmidt. In: www.whoswho.de rasscass Medien und Content Verlag
  3. ↑ http://www.dhm.de/lemo/html/biografien/SchmidtHelmut/

Externa länkar


v • d • r
Förbundsrepubliken Tysklands förbundskanslerer
Flag of Germany.svg
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Helmut_Schmidt"
Personliga verktyg