Richard von Weizsäcker
Från Rilpedia
Richard Karl Freiherr von Weizsäcker, född 15 april 1920 i Stuttgart, Baden-Württemberg, Tyskland, är en tysk politiker (CDU). Förbundspresident för Förbundsrepubliken Tyskland 1984-1994 och regerande borgmästare i Västberlin 1981-1984. Han är bror till filosofen och fysikern Carl Friedrich von Weizsäcker.
Namnledet Freiherr betyder friherre. När den tyska monarkin och därmed adelsprivilegierna avskaffades 1918/1919 blev de tyska adelstitlarna i stället delar av de adligas personnamn. Detta hindrade inte att Richard Freiherr von Weizsäcker, när han som tysk statschef tilldelades Serafimerorden, i den svenska kungliga ordens matrikel skrevs in som friherre Richard von Weizsäcker.[1]
Biografi
Richard von Weizsäckers far Ernst von Weizsäcker var diplomat och Weizsäcker växte upp i Köpenhamn, Berlin, Oslo och Bern. 1937 tog Weizsäcker studenten i Berlin. 1938 blev Weizsäcker inkallad i Wehrmacht och deltog i andra världskriget. Weizsäcker var med vid anfallen mot Polen och Sovjetunionen. Han blev skadad och hamnade i fångenskap. Weizsäcker åternvände vid krigsslutet till Tyskland efter att ha varit i Köpenhamn och Danzig. Weizsäckers far arbetade 1938-1943 som statssekreterare vid Auswärtiges Amt. Weizsäcker kom att försvara sin far vid Nürnbergrättegångarna.
Weizsäcker studerade efter kriget rättskunskap och historia i Göttingen. Han arbetade sedan vid Oberlandesgeicht Celle, Mannesmann, Bankhus Waldthausen och Boehringer. På 1950-talet gick han med i CDU. Från 1966 verkade Weizsäcker som advokat i Berlin och var samtidigt medlem i Deutscher Evangelischer Kirchentag. 1964-1970 och 1977-1983 var hans organisationens president. 1969 blev Weizsäcker medlem av förbundsdagen. 1972-1979 var han ställföreträdande ordförande för CDU/CSU-fraktionen. Weizsäcker var dessutom vice förbundsdagspresident (vice talman) 1979-1981. 1979 ställde Weizsäcker för första gången upp i senatsvalen i Berlin. CDU blev det största partiet men kunde inte ta regeringsmakten då SPD och FDP tillsammans bildade en majoritet.
11 juni 1981 blev Weizsäcker Berlins regerande borgmästare och efterträdde Hans-Jochen Vogel. 1983 gjorde Weizsäcker ett uppmärksammat besök hos Erich Honecker. 1984 lämnade Weizsäcker posten som regerande borgmästaren för att bli förbundspresident sedan han vunnit förbundspresidentsvalet 1983. 1989 återvaldes Weizsäcker som förbundspresident. Weizsäcker är sedan 1990 hedersmedborgare i Berlin.
|
|||||||
Referenser
Noter
- ↑ Per Nordenvall: Kungliga Serafimerorden 1748-1998, Kungl Maj:ts Orden, Stockholm 1998, ISBN 91-630-6744-7, s. 548f
