Ambassadockupationen i Stockholm 1975
Från Rilpedia
Kakapo är en nattaktiv papegojart med gul-grön fjäderdräkt, som är endemisk för Nya Zeeland. Den är den enda papegojart som saknar flygförmåga.
Kakapon känns igen på en distinkt ansiktsrundel av sensoriska, morrhårsliknande fjädrar, en stor grå näbb, korta ben, stora fötter, och vingar och stjärt av relativt kort längd. Dess anatomi är ett typexempel på tendensen för fåglars evolution på havsöar med få predatorer och god tillgång på föda: termodynamisk effektivitet på bekostnad av flygförmåga. Med den polynesiska och europeiska kolonisationen och införandet av rovdjur som katter, råttor, hermeliner och hundar utplånades nästan alla kakapoer. Kakapon är idag kritiskt utrotningshotad, med bara 86 kända levande individer, av vilka alla har givits namn.
Ambassadockupationen i Stockholm 1975 inleddes klockan tolv på dagen torsdagen den 24 april 1975, då Kommando Holger Meins ur den väpnade vänsterextremistiska organisationen Röda armé-fraktionen (RAF) intog Västtysklands ambassad på Skarpögatan på Gärdet i Stockholm.
Innehåll |
Dramat
Ockupanterna, Hanna Krabbe, Karl-Heinz Dellwo, Lutz Taufer, Bernhard Rössner, Ulrich Wessel och Siegfried Hausner, tog ambassadpersonalen, däribland ambassadören Dietrich Stoecker, som gisslan, sammanlagt tolv personer.
Ambassaden omringades av polisen och förhandlingar inleddes. Kommando Holger Meins krävde att 26 fångar ur RAF skulle släppas i Västtyskland, däribland Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe. Vidare krävde man fri lejd från ambassaden, tillsammans med den svenske Bonnambassadören Sven Backlund.
Den västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt meddelade statsminister Olof Palme att man vägrade att ge efter för kraven. För att understryka allvaret i sina krav sköt Dellwo ihjäl två personer ur gisslan, militärattachén Andreas von Mirbach och Heinz Hillegaart, och man hotade att skjuta en varje timme tills kraven uppfyllts. Enligt RAF-medlemmarna gjordes vissa framsteg i förhandlingarna. Klockan 23.47 detonerade en trotylladdning inne på ambassaden, och ockupationen fick sitt slut. Man antar, att laddningen exploderade av misstag. De skadade ockupanterna, förutom Wessel som låg döende i en korridor, försökte fly från platsen men omhändertogs av svensk polis bakom ambassadområdet på svensk mark.
Efterspelet
Ambassaddramat krävde fyra människoliv: militärattachén von Mirbach och handelsattachén Hillegaart som skjutits ihjäl av Dellwo inne på ambassaden samt två ockupanter, Wessel, och en dryg vecka senare, Hausner. Strax efter att ambassaden hade sprängts påträffades Wessel livlös på tredje våningen med svåra skallskador samt splitterskador i huvudet och på kroppen. Han hade hållit i en handgranat som detonerat. Han fördes till Södersjukhuset där han avled 01.30 under natten. Hausner hade transporterats till Karolinska sjukhuset med svåra brännskador.
Den svenska regeringen beslutade med hänvisning till terroristlagstiftningen att de fem kvarvarande skadade ockupanterna skulle utlämnas till Västtyskland snarast möjligt, då man bedömde det som alltför riskfyllt att kvarhålla dem i landet. Som anledning hänvisade man till risken för ytterligare terroristdåd.
Statsminister Olof Palme sade efteråt att ockupationen fått en framgångsrik upplösning, och att det var en seger för demokratin. Han ville inte kritisera de västtyska myndigheterna som vägrade att förhandla.
Källor
- Hansén, Dan & Nordqvist, Jens: Kommando Holger Meins: dramat på västtyska ambassaden och Operation Leo, Ordfront, Stockholm 2005. ISBN 91-7037-092-3.
- Leijon, Anna-Greta: Alla rosor ska inte tuktas!, Tiden, Stockholm 1991. ISBN 91-550-3788-7. (Leijon beskriver i kapitlet "Den längsta natten" förloppet som ledde fram till utvisningsbeslutet.)
