Anna-Greta Leijon

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Anna-Greta Leijon, född Anna-Margareta Maria Leijon 30 juni 1939 i Högalids församling i Stockholm, är en svensk politiker (socialdemokrat), som varit riksdagsledamot och statsråd. Hon är mor till politikern Britta Lejon.

Innehåll

Biografi

Uppväxt

Anna-Greta Leijon är dotter till fångvaktaren vid Långholmen, Karl (Kalle) Helmer Leijon från Norrbyås, Örebro och Selma Margareta Ingeborg, född Nyman (1902-1989) från Horns församling utanför Skövde.

Under gymnasietiden vid Sveaplans flickläroverk engagerade sig Leijon i Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund, SSUH. Sommaren 1958 liftade hon runt i Frankrike och efter examen sommaren 1959 började hon jobba som ombudsman för SSUH. På hösten 1960 började Leijon läsa statskunskap vid Uppsala universitet. Hon blev medlem i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och ordförande i Studenternas Nykterhetssällskap. Hennes uppsats i statskunskap handlade om den baskiska regionalismen, och under 1961 reste Leijon runt i Baskien. Sommaren 1963 jobbade hon på ANC:s kontor i London.

I mars 1963 anställdes Leijon som ombudsman för studentsociala frågor hos Uppsala studentkår och arbetade där tillsammans med Birgitta Dahl. I det socialdemokratiska studentförbundet träffade hon också Anders Leion (sic), ekonomstudent från Handelshögskolan, och flyttade ihop med honom i Stockholm. Hon avbröt universitetsstudierna i statskunskap och sociologi före examen.

Politisk karriär

I maj 1964 började Leijon arbeta på Arbetsmarknadsstyrelsen i Stockholm som amanuens och började arbeta med att underlätta kvinnors tillträde till arbetsmarknaden. På hösten födde Leijon sin dotter Britta och familjen flyttade till en lägenhet i Kallhäll i Järfälla kommun. Förutom arbetet på AMS blev Leijon också ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet i februari 1965. Leijon engagerade sig även i Järfällas arbetarekommun och blev invald i skolstyrelsen. I 1970 års val invaldes hon i Stockholms läns landsting som ledamot för socialdemokraterna. Samma år separerade hon från Anders Leion.

I januari 1973 blev hon chef för Jämställdhetsdelegationen vid Statsrådsberedningen och vid riksdagsvalet i september samma år invaldes hon till riksdagsledamot. Innan Leijon kunde tillträda som riksdagsledamot blev hon istället utnämnd till statsråd och biträdande arbetsmarknadsminister i regeringen Palme I.

Som statsråd hade Leijon ansvar för arbetsmarknadsutbildningar och anpassningsåtgärder för handikappade men även ansvar för invandringspolitiken och terroristlagstiftningen. Det sista innebar att Leijon handlade den kontroversiella frågan om utvisningen av de svårt skadade tyskar som sprängde den västtyska ambassaden den 24 april 1975.

I september 1975 gifte sig Leijon med Leif Backéus.

I mars 1977 upptäckte Säpo att Norbert Kröcher och en grupp, "Kommando Siegfried Hausner", planerade att kidnappa Leijon, Operation Leo. Gruppen hade för avsikt att använda Leijon för att tvinga den västtyska regeringen att ur fängelse släppa de personer som fängslades efter ambassaddramat 1975.

Efter riksdagsvalet 1976 blev Leijon riksdagsledamot och suppleant i arbetsmarknadsutskottet, senare vice ordförande i utskottet. När socialdemokraterna vann valet 1982 blev Leijon arbetsmarknadsminister och genomförde bland annat en reform där ungdomar fick kontant ersättning för utfört arbete istället för arbetslöshetsstöd, "ungdomslag" samt höjda egenavgifter i arbetslöshetsförsäkringen i januari 1986. År 1984 utnämndes hon också till president i FN-organet ILO, International Labour Organization.

Justitieminister

Efter en relativt framgångsrik tid som arbetsmarknadsminister utsågs Leijon 1987 som första icke-jurist någonsin till justitieminister av statsminister Ingvar Carlsson. Som justitieminister ägnade sig Leijon bland annat åt reformer för att stärka brottsoffrens ställning samt Lex Bratt, lagen om skydd av företagshemligheter.

I mars 1988 blev Leijon av Carl Lidbom informerad om en teori om Palmemordet som han fått höra av förläggaren Ebbe Carlsson. Enligt Carlsson var mordet utfört av PKK på uppdrag av Irans regering. Leijon skrev också i början av maj ett rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson att användas vid efterforskningar i Storbritannien. Den 1 juni utbröt Ebbe Carlsson-affären när tidningen Expressen avslöjade Ebbe Carlssons roll i spaningsarbetet och att det fanns ett rekommendationsbrev. Leijons förfarande väckte stor kritik och hon avgick sedan samtliga partier i riksdagen förutom hennes eget hade deklarerat att de skulle stödja ett misstroendevotum mot henne.

Efter regeringstiden

Vid riksdagsvalet 1988 blev Leijon åter invald riksdagsledamot och utnämndes till ordförande i finansutskottet. Under valrörelsen var Leijon en av dem som utlovade utbyggd föräldraförsäkring. Vid den överenskommelse om krispaket som regeringen Carlsson II ingick med Folkpartiet i april 1990 frystes detta vallöfte och i protest mot uppgörelsen valde Leijon att avgå från finansutskottet.

Efter sin tid som yrkespolitiker har Anna-Greta Leijon haft flera statliga styrelseuppdrag, bland annat som ordförande i Sveriges Television.

1995 efterträdde hon Hans Alfredsson som chef för Skansen, ett uppdrag som hon innehade fram till 31 augusti 2005, då hon ersattes av John Brattmyhr.[1]

När Moderna museet blev en egen myndighet 1 juli 1999 utsågs Anna-Greta Leijon till styrelseordförande, en post hon fortfarande innehar.[2] Under den tid David Elliot var museichef fungerade Anna-Greta Leijon även som myndighetschef för Moderna museet, eftersom David Elliot inte var svensk medborgare.

Sedan 2006 har hon ingått i fackboksjuryn för Augustpriset, och är för närvarande (2007) dess ordförande.[3][4]

Kuriosa

  • Anna-Greta Leijon, hennes sambo 1964-70,[5] Anders Leion samt dottern Britta Lejon stavar alla sitt efternamn på olika sätt.[6]
  • Författaren och politiske journalisten Anders Isaksson har spekulerat i att Anna-Greta Leijon kunde ha blivit socialdemokraternas första kvinnliga ordförande om inte Ebbe Carlsson-affären hade kommit emellan.[7] Förre partisekreteraren Sten Andersson har också hävdat att Anna-Greta Leijon var hans favorit att efterträda Ingvar Carlsson som partiordförande och statsminister.[8]

Befattningar

Referenser

Noter

  1. ↑ Eva-Karin Gyllenberg (29 juli 2007). ”Leijon på Skansen snart ett minne blott”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=444225. Läst 10 maj 2009. 
  2. ↑ Pontus Bonnier (1999). ”Kö till moderna”. Moderna museets vänner, nr 4/1999. Moderna museet. http://www.modernamuseet.se/mmv/m/4-99-ko.html. Läst 9 maj 2009. 
  3. ↑ PM (6 april 2006). ”Leijon och Dahlberg i Augustjuryn”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=535209. Läst 10 maj 2009. 
  4. ↑ Kjell Bohlund. ”Om Augustpriset”. augustpriset.info. Augustpriset. http://www.augustpriset.info/135. Läst 9 maj 2009. 
  5. ↑ Elisabeth Gafvelin: Vem är det : Svensk biografisk handbok 1999, Kunskapsförlaget P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1998, sid. 645. ISBN 91-1-300536-7 ISSN 0347-3341. 
  6. ↑ Maria Crofts (7 oktober 1998). ”Nya ministern – visst är hon lik sin mamma”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/9810/07/lejon.html. Läst 10 maj 2009. 
  7. ↑ Jan Eklund (29 april 2007). ”Ebbe var maktens medietorped”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=644599. Läst 10 maj 2009. 
  8. ↑ Olof Brundin (18 april 1998). ””Leijon skulle bli statsminister””. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/9804/18/sten.html. Läst 10 maj 2009. 

Tryckta källor

  • Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 176
  • Anna-Greta Leijon: Alla rosor ska inte tuktas, Tidens förlag, Stockholm 1991. ISBN 91-550-3788-7. 

Litteratur

  • Leijons självbiografi Alla rosor ska inte tuktas (1991) handlar om hennes liv fram till 1990.
  • Händelseförloppet kring ambassaddramat och Operation Leo skildras utförligt i Kommando Holger Meins: dramat på västtyska ambassaden och Operation Leo av Jens Nordqvist och Dan Hansén (2006).
  • Detaljerna i Ebbe Carlsson-affären skildras i flera böcker, exempelvis Ingvar Carlssons självbiografi Så tänkte jag (2003).

Se även


Företrädare:
Camilla Odhnoff		 Sveriges bitr. arbetsmarknadsminister
invandrarminister
1973–1976		 Efterträdare:
Per Ahlmark
Företrädare:
Ingemar Eliasson		 Sveriges arbetsmarknadsminister
1982–1987		 Efterträdare:
Ingela Thalén
Företrädare:
Sten Wickbom		 Sveriges justitieminister
1987–1988		 Efterträdare:
Thage G. Peterson
Företrädare:
Arne Gadd		 Finansutskottets ordförande
1988-1990		 Efterträdare:
Hans Gustafsson
Företrädare:
Hans Alfredson		 Chef för Skansen
1995–2005		 Efterträdare:
John Brattmyhr


Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Anna-Greta_Leijon"
Personliga verktyg