Hans Scharoun

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Berliner Philharmonie av Scharoun.

Ett av Scharouns tidiga verk i Wroclaw.

Bostäder i Siemensstadt 1929-1931.

Ett av Scharouns sena verk: Wolfsburgs teater som öppnade 1973.

Bernhard Hans Henry Scharoun, född 20 september 1893 i Bremen, död 25 november 1972 i Berlin, var en tysk arkitekt. Han tillhör de främsta företrädarna för den organiska arkitekturen. Han har spelat en stor roll i skapandet av det moderna Berlins arkitektur.

Biografi

Hans Scharoun tog studenten i Bremerhaven 1912. Scharoun läste sedan vid Technische Hochschule Berlin fram till 1914; han avslutade aldrig sina studier. Han utnämndes till hedersdoktor vid universitetet 1954. Hans stora intresse för arkitektur visade sig tidigt då han som sextonåring skapade skisser och som artonåring deltog i en arkitekttävling om hur man kunde modernisera en kyrka i Bremerhaven. Han deltog som frivillig i första världskriget från 1914. Efter kriget började han arbeta med återuppbyggnadsprogrammet för Östpreussen, ett projekt han fick via sin mentor Paul Kruchen. År 1919 tog han över en byrå som självständig arkitekt i Breslau. Han skapade ett antal projekt och organiserade konstutställningar i Breslau och Insterburg, bland annat den första utställningen med Die Brücke i Östpreussen.

År 1925 övertog Scharoun en professur vid Staatliche Akademie für Kunst und Kunstgewerbe Breslau och undervisade där fram till skolan stängdes 1932. År 1919 hade även även anslutit till Gläserne Kette, en expressionstisk arkitekturgrupp ledd av Bruno Taut. År 1926 gick han med i gruppen Der Ring. Under mellankrigstiden skapade Scharoun Siemensstadts funkishus. År 1927 deltog han i skapandet av Weißenhofsiedlung i Stuttgart, ett av funktionalismens stora projekt. Efter nazisternas maktövertagande stannade Scharoun i Tyskland när många kollegor flyttade utomlands. Hans arbete inskränktes av regimen och han gjorde inga stora projekt.

Efter andra världskriget inledde Scharoun sin karriär som stadsplanerare och arkitekt i Västberlin där han skapade Kulturforum med byggnader som Berliner Philharmonie. Han utsågs som stadsbyggnadsråd till att leda avdelningen för byggande- och boende i Berlin efter kriget. Scharoun planerade för Berlins återuppbyggnad men stadens delning kom att skrinlägga många av hans planer. År 1946 blev han även professor vid arkitekturfakulteten vid Technische Hochschule Berlin.

Under efterkrigstiden kunde Scharoun förverkliga många av de idéer han haft under många år. Hans storverk anses av många vara Berliner Philharmonie. Hans enda verk utanför Tyskland är Tysklands ambassad i Brasília. Flera av hans byggnader kom att färdigställas efter hans död: Deutsches Schiffahrtsmuseum i Bremerhaven, Wolfsburgs stadsteater och Staatsbibliothek zu Berlin. Hans kollega Edgar Wisniewski kom att ansvara för utbyggnader av Scharouns verk, han kom även att ta äver Schaoruns arkitekturkontor. Under 1980-talet kom bland annat fasaden på Philharmonie att bekläs med guldfärgade aluminiumplattor. Scharoun hade haft en liknande lösning men detta hade strykits av kostnadsskäl. I samband med Berlins återförening och det nya Potsdamer Platz kom de planer som Schaorun skapat däremot inte att användas som en utbyggnad av Kulturforum.

Verk

Byggnader (urval)

• Bostadshus på Kaiserdamm, Charlottenburg i Berlin, (1928/29)
• Apartmenthaus på Hohenzollerndamm, Wilmersdorf i Berlin, (1929/30)
• Haus Schminke i Löbau (1930-33)
• Bostadshus i Siemensstadt, Berlin, (1929–31)
• Berliner Philharmonie, Tiergarten i Berlin, (1957–63)
• Technische Universität Berlins institut för den arkitektoniska fakulteten, (1962–70)
• Förbundsrepbuliken Tysklands ambassad i Brasília i Brasilien, (1964–71)
• Wolfsburg stadsteater, (1965–73)
• Staatsbibliothek zu Berlin, Tiergarten, (1964–78)

Källa

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Hans Scharoun
  Bilder & media