Europaparlamentet
Från Rilpedia
| Europaparlamentet | |
 |
Officiellt namn Europaparlamentet |
|---|---|
| Typ av organ | Underhus |
| Ledarskap | |
| Talman | Hans-Gert Pöttering (EPP) |
| Vice talmän | 14 |
| Struktur | |
| Består av | 785 ledamöter |
| Utskott |
20 (22)
|
| Funktion | • Lagstifta EU-rätt • Besluta om EU:s budget • Granska kommissionen |
| Säten | |
| 80px | Louise Weiss Strasbourg Plenarsammanträden |
 |
Espace Léopold Bryssel Utskottssammanträden |
| 80px | Robert Schuman Konrad Adenauer Luxemburg Sekretariatet |
| Webbplats | |
| www.europarl.europa.eu/ | |
Europaparlamentet eller EU-parlamentet är den enda direktvalda institutionen inom Europeiska unionen (EU). Tillsammans med Europeiska unionens råd ("rådet") utgör parlamentet unionens lagstiftande gren och har beskrivits som ett av de mäktigaste parlamenten i världen.[1] Parlamentet och rådet bildar det högsta lagstiftande organet inom unionen. Emellertid är deras maktmedel begränsade till de politikområden som ingår i Europeiska gemenskapen, som medlemsstaterna delvis har överfört sin makt till. Således har institutionerna mycket lite kontroll över de politikområden som ligger inom medlemsstaternas jurisdiktion liksom över de frågor som berörs av unionens andra respektive tredje pelare. Parlamentet består av 785 ledamöter som ingår i världens näst största demokratiska valmanskår (efter Indien) och världens största transnationella demokratiska valmanskår (342 miljoner röstberättigade i 2004 års val).[2][3][4]
Parlamentet har direktvalts med allmän rösträtt vart femte år sedan 1979. Även om Europaparlamentet har lagstiftande makt saknar det i motsats till de nationella parlamenten möjlighet till att initiera lagförslag, vilket istället är en av Europeiska kommissionens uppgifter. Rådet har dessutom större makt över lagstiftningen än parlamentet när inte medbeslut tillämpas. Parlamentet har dock sedan 1970-talet haft kontroll över unionens budget och har vetorätt vid utnämningen av Europeiska kommissionen.[5]
Europaparlamentet har två säten, i Strasbourg i Frankrike och i Bryssel i Belgien. Strasbourgsätet är det officiella och här hålls de formella plenarsammanträdena. I Bryssel förbereds mötena och kompletterande sammanträden äger rum. Kostnaden att behöva transportera samtliga parlamentariker och deras personal flera gånger per år från en ort till en annan har kritiserats. Dessutom har parlamentets sekretariat, det administrativa organet, sitt säte i Luxemburg.[6][7]
Den nuvarande talmannen för parlamentet är Hans-Gert Pöttering (EPP-ED), som valdes i januari 2007. De två största partigrupperna är Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna (EPP-ED) och Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (PES). Det senaste allmänna Europaparlamentsvalet ägde rum 2004. Emellertid har Bulgarien och Rumänien, som anslöt sig till unionen 2007, valt sina ledamöter under val som hölls 2007. Nästa val hålls den 4 juni till den 7 juni 2009.
Innehåll |
Historia
Parlamentet, precis som unionens andra institutioner, har utvecklats sedan dess första möte 10 september 1952. Det ursprungliga namnet var Europeiska kol- och stålgemenskapens gemensamma församling. Den utgjorde en rådgivande församling, utan rätt att stifta lag, om 78 ledamöter, vilka samtidigt var ledamöter i de nationella parlamenten.[8][9] Den kraftiga förändringen sedan parlamentets uppkomst till idag har uppmärksammats av bland annat professorn David Farrell:[1]
| ” | Under större delen av dess tid har Europaparlamentet kunnat beskrivas som en ’flerspråkig talkshow’. Detta är inte längre fallet: EP är nu en av världens mäktigaste lagstiftande församlingar i världen både vad gäller lagstiftande och verkställande tillsynsmakt. | ” |
Dess utveckling sedan skapandet av parlamentet är ett bevis på hur unionens struktur har utvecklats utan någon egentlig ursprungsplan. Tom Reid vid Washington Post kommenterade unionens utveckling med: ”Ingen skulle ha avsiktligt skapat en regering så komplex och överflödig som EU”.[10] Till och med parlamentets två säten, som har varierat ett flertal gånger, är ett resultat av flera överenskommelser.[8]
Rådgivande församling
Organet nämndes inte i den ursprungliga Schumandeklerationen, utan föreslogs istället av Jean Monnet under andra dagen då förhandlingar pågick om bildandet av en ny institution som skulle vara en motbalans till den verkställande makten och tillgodose den demokratiska legitimiteten.[8] Genom att använda formuleringen ”folkets representanter” i Parisfördraget markerade ledarna sin vilja att bilda mer än bara en rådgivande församling. Dess betydelse uppmärksammades när gemensamma församlingen fick i uppdrag att dra upp riktlinjerna för det fördrag som skulle upprätta en politisk gemenskap. En ”ad hoc-församling” bildades för detta syfte, men efter det att bland annat Frankrike motsatt sig utvecklandet av ett europeiskt försvarssamarbete nedlades detta projekt.[11]
Trots detta upprättades Europeiska ekonomiska gemenskapen och Euratom genom Romfördraget 1958. Den gemensamma församlingen delades av alla tre gemenskaperna (som hade separata verkställande makter) och den ändrade samtidigt namn till Europeiska parlamentsförsamlingen. 1962 ändrades namnet till det nuvarande Europaparlamentet och 1967 slogs de tre gemenskaperna samman till en enhetlig organisation.[8] 1970 erhöll parlamentet makt över gemenskapens budget, vilket utvidgades 1975 till att omfatta hela budgeten.[12]
Genom romfördragen skulle parlamentet bli direkt folkvalt. Emellertid var rådet först tvunget att godkänna ett röstsystem, vilket man misslyckades med. Parlamentet hotade med att dra rådet inför Europadomstolen, vilket resulterade i en kompromiss, som innebar att rådet godkände valen men att frågan om röstsystemen skulle beslutas vid ett senare datum.[13]
Folkvalt parlament
År 1979 valdes för första gången parlamentets ledamöter direkt genom allmänna val. Detta skiljer sig från hur ledamöter i andra internationella parlament utses.[8][14][15] Efter det första valet höll parlamentet sitt första sammanträde 11 juli 1979 och valde Simone Veil som talman. Veil var också den första kvinnliga talmannen för parlamentet sedan dess skapades som den gemensamma församlingen.[16]
Parlamentet började snabbt dra nytta av sin legitimitet. 1984 lade parlamentet fram ett utkast till ett fördrag som skulle upprätta en europeisk union, till stor del insprirerat av parlamentets tidigare arbete med en politisk gemenskap. Utkastet antogs dock inte men flera av dess idéer implementerades senare genom andra fördrag.[17] Dessutom började parlamentet från 1980-talet att hålla omröstningar vid tillsättandet av kommissionerna, långt innan församlingen formellt fick vetorätt.[18] Sedan det första valet har Europaparlamentets storlek successivt utökats när nya stater har anslutit sig. På grund av detta bestämdes ett maximum på 750 ledamöter i Nicefördraget.[8]
Precis som med unionens andra institutioner var parlamentets säte först inte bestämt. Tillfälliga överenskommelser placerade parlamentet i Strasbourg, medan kommissionen och rådet hade sina säten i Bryssel. År 1985, efter det att parlamentet önskat ett tätare samarbete med dessa institutioner, byggdes en andra plenisal i Bryssel och en del av parlamentets arbete flyttades dit trots protester från vissa medlemsstater. En slutgiltlig överenskommelse nåddes i Europeiska rådet 1992. Beslutet innebar att parlamentet skulle fortsätta att ha sitt säte i Strasbourg men att det också måste hålla en del sammanträden i Bryssel. Denna överenskommelse bestreds av parlamentet men behölls i Amsterdamfördraget. Än idag är parlamentets säten en kontroversiell fråga.[19]
Modern historia
Parlamentet har successivt fått allt mer makt genom fördragen, i huvudsak genom utökandet av medbeslutandeförfaranden,[20] och 1999 tvingade parlamentet kommissionen Santer att avgå.[21] Parlamentet hade vägrat att godkänna gemenskapens budget efter anklagelser om bedrägeri och misskötsel i kommissionen. De två största partigrupperna tog under krisen ställning mot kommissionen för första gången, vilket slutade med att kommissionen för första gången också avsattes.[22]
Trots att Europeiska rådet 2004, efter historiens största transnationella val (det var det första Europaparlamentsval som anordnades samtidigt i alla medlemsländer), föreslog en ordförande från parlamentets största partigrupp EPP-ED utövade man ännu en gång stort tryck på kommissionen. Under parlamentets förhör med de föreslagna kommissionärerna framkom det att Rocco Buttiglione, som var föreslagen kommissionär med ansvar för rättvisa, frihet och säkerhet, starkt motsatte sig homosexualitet. Detta blev första gången som parlamentet röstade nej till ett kommissionsförslag och trots Barrosos stöd till Buttiglione tvingade parlamentet Buttiglione att lämna sin post. Även ett flertal andra kommissionärer tvingades att bytas ut innan parlamentet tillät kommissionen Barroso att tillträda.[23]
Förutom utökandet av medbeslutandeförfaranden har parlamentets demokratiska mandat givit det större kontroll över lagstiftningen mot andra institutioner. År 2006 röstade parlamentet med en klar majoritet för en justering av Bolkesteindirektivet, vilket ändrade direktivets fundamentala princip. Financial Times beskrev det med följande ord:[24]
| ” | Europaparlamentet har plötsligt förverkligat sig självt. Det markerar ytterligare en förändring i maktförhållandet mellan EU:s tre huvudinstitutioner. Förra veckans omröstning antyder att de direktvalda Europaparlamentarikerna, trots deras breda ideologiska mångfald och olika nationella och historiska lojalitet, har börjat förena sig till att bli en trovärdig och effektiv EU-institution, precis som utvidgningen har försvårat förhandlingarna inom både rådet och kommissionen. | ” |
Under 2007 inkluderades parlamentet för första gången i utvecklandet av SIS II trots att parlamentarikerna egentligen bara skulle vara konsulterande. Efter det experimentet meddelade kommissionären med ansvar för rättvisa, Franco Frattini, att han önskade inkludera parlamentet i samtliga rättvise- och brottsfrågor, vilket kommer formellt att vara nödvändigt först när Lissabonfördraget ratificerats.[25]
Europarl-TV
Den 17 september 2008 invigde parlamentet en egen TV-kanal på Internet, som kallas för Europarl-TV.[26] TV-kanalen består egentligen av tre olika kanaler, som riktar sig till varsin specifik målgrupp.
Den första kanalen, Ditt Parlament, riktar sig till den som redan är intresserad av EU-politik. Din Röst, den andra kanalen, riktar sig istället till den breda allmänheten, medan den tredje kanalen, De Ungas Europa, riktar sig till barn och ungdomar.[26] Därutöver finns det en fjärde kanal, Parlamentet Live, som visar sändningar direkt från parlamentets sammanträden i Bryssel och Strasbourg. Denna kanal riktar sig dels till den breda allmänheten och dels till journalister.
Syftet med TV-kanalerna är att demokratisera och öppna upp parlamentets arbete för allmänheten, och att öka intresset för EU-politik bland allmänheten. Kritiker menar dock, att kanalen istället riskerar att bli ett sätt för EU:s ledare att föra ut propaganda om unionen.[27]
Sammansättning
Europaparlamentet representerar omkring 496 miljoner EU-medborgare. Dess ledamöter kallas för Europaparlamentariker. Sedan 1 januari 2007 finns det 785 parlamentariker, i och med att Rumänien och Bulgarien blev medlemmar i unionen. Efter 2009, då det är Europaparlamentsval och Lissabonfördraget går igenom, kommer dock antalet mandat att reduceras till 751 (750 ledamöter + 1 talman) och varje medlemsstat kommer då att ha minst sex och maximalt 96 mandat i parlamentet.[28]
I parlamentet är ledamöterna indelade i olika partigrupper. Partigrupperna är till för att effektivisera arbetet i parlamentet och för att de nationella partierna ska bilda större enheter. Detta underlättar arbetet vid förhandlingar. Parlamentet utser också en talman, som ansvarar för ordningen i plenisalen, representerar parlamentet i andra sammanhang samt efter valet 2009 om Lissabonfördraget går igenom får rösträtt.
Europaparlamentsval
Val till parlamentet sker vart femte år genom direkta och allmänna val. Själva valet är inte enhetligt, utan det är upp till varje medlemsland att besluta hur landets mandat i parlamentet ska fördelas. Det finns dock tre grundläggande krav som måste följas av samtliga medlemsstater:
- Mandatfördelningen måste vara proportionerligt representativt, antingen genom val med partisedlar eller genom så kallad enkel överförbar röst.
- En valkrets måste delas upp i fler valkretsar så länge det inte anses påverka det proportionerliga valresultatet.
- Ingen spärrgräns på nationell nivå får överskrida fem procent.
Mandatfördelningen för varje medlemsland är baserad på degressiv proportionalitet, vilket betyder att ett land med en liten befolkning får fler mandat i relation till sin befolkning än vad ett stort land får i relation till sin befolkning. Mandatfördelningen är framförhandlad mellan medlemsstaterna och således finns det ingen speciell matematisk formel bakom fördelningen.
Det senaste valet till Europaparlamentet var 2004 års val, som hölls i juni 2004. Det var det största transnationella valet någonsin som skett vid en och samma tidpunkt. Totalt representerar Europaparlamentet omkring 492 miljoner medborgare.[29]
Europaparlamentsvalet kan i stora drag beskrivas som en framgång för den konservativa partigruppen EPP-ED och den liberala partigruppen ALDE, medan samtliga andra partigrupper backade i procentandel. Eftersom antalet mandat utökades vid utvidgningen 2004 så fick ingen partigrupp färre mandat i parlamentet efter valet än innan utvidgningen.
Observatörer
Det är konventionellt att kandidatländer som är på väg att ansluta till unionen skickar ett antal observatörer till parlamentet för auskultation. Antalet observatörer och hur de utses bestäms i landets anslutningsfördrag. Det är dock vanligast att observatörerna utses av landets nationella parlament.
Observatörerna kan närvara vid sammanträden och även beviljas yttranderätt, men de saknar rösträtt och får inte delta i andra officiella uppdrag. När observatörernas hemland väl har blivit fullständig medlem, blir observatörerna automatiskt interimsparlamentariker tills nästa val till parlamentet hålls.
På så sätt kan det maximala antalet ledamöter (750) överskridas temporärt. Till exempel var antalet ledamöter temporärt 788 under 2004 från det att de tio nya medlemsstaterna hade anslutit sig 1 maj tills valet hölls under juni samma år. Antalet ledamöter reducerade därefter till 732, men översteg maximum när Rumänien och Bulgarien anslöt sig 1 januari 2007.
Från 26 september 2005 till 31 december 2006 hade Bulgarien 18 observatörer och Rumänien 35. Dessa utsågs av respektive lands regeringar och oppositionspartier enligt en överenskommelse i ländernas nationella parlament. Den 1 januari 2007 blev observatörerna fullvärdiga parlamentariker.
Talmannen
| Namn |
Partigrupp |
Period |
||
|---|---|---|---|---|
| Mall:Landsdata Frankrike | Simone Veil | LD | 1979–1982 | |
| Mall:Landsdata Nederländerna | Piet Dankert | SOC | 1982–1984 | |
| Mall:Landsdata Frankrike | Pierre Pflimlin | EPP | 1984–1987 | |
| Mall:Landsdata Storbritannien | Charles Henry Plumb | ED | 1987–1989 | |
| Mall:Landsdata Spanien | Enrique Barón Crespo | SOC | 1989–1992 | |
| Mall:Landsdata Tyskland | Egon Klepsch | EPP | 1992–1994 | |
| Mall:Landsdata Tyskland | Klaus Hänsch | PES | 1994–1997 | |
| Mall:Landsdata Spanien | José Maria Gil-Robles | EPP | 1997–1999 | |
| Mall:Landsdata Frankrike | Nicole Fontaine | EPP-ED | 1999–2002 | |
| Mall:Landsdata Irland | Pat Cox | ELDR | 2002–2004 | |
| Mall:Landsdata Spanien | Josep Borrell Fontelles | PES | 2004–2007 | |
| Mall:Landsdata Tyskland | Hans-Gert Pöttering | EPP-ED | 2007–2009 |
Europaparlamentet utser en talman som ska leda arbetet i kammaren. Talmannen fyller flera olika funktioner, däribland att upprätthålla ordningen i parlamentet, formellt godkänna beslut så som EU:s budget och representera parlamentet i olika sammanhang, exempelvis i Europeiska rådet. Talmannen väljs för två och ett halvt år (en halv mandatperiod) i taget och kan väljas om, även om detta aldrig har skett.
Efter en informell överenskommelse mellan de två största partigrupperna i Europaparlamentet, EPP-ED och PES, utsågs socialisten Josep Borrell Fontelles från PES till talman efter parlamentsvalet 2004. I januari 2007, då halva mandatperioden gått och det var dags att utse en ny talman, utsågs, enligt överenskommelsen, den konservative Hans-Gert Pöttering från EPP-ED.
Överenskommelsen har dock fått kritik från andra partigrupper, som hävdar att EPP-ED och PES utåt sett försöker framstå som två vitt skilda partialternativ, men att de i själva verket samarbetar för att få styra i parlamentet. De andra partigrupperna menar att detta resulterar i att det saknas en riktig opposition.
Om Lissabonfördraget ratificeras av samtliga medlemsstater kommer talmannen inte längre att räknas in bland parlamentets 750 ledamöter. I praktiken kommer därför parlamentet att ha 751 parlamentariker.
Partigrupper
| Partigrupp i Europaparlamentet |
# |
|
|---|---|---|
| Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater (EPP-ED) | 288 | |
| Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (PES) | 217 | |
| Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) | 100 | |
| De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA) | 43 | |
| Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL) | 41 | |
| Unionen för nationernas Europa (UEN) | 44 | |
| Oberoende/Demokrati (IND/DEM) | 22 | |
| Grupplösa (NI) | 30 | |
| Totalt | 785 |
De flesta Europaparlamentarikerna är anslutna till en partigrupp.[30] Partigrupperna är till för att ledamöter med samma åsikter och ideologi gemensamt ska kunna bedriva en starkare politik men också för att effektivisera parlamentets arbete. Utan partigrupperna skulle parlamentets ledamöter få det svårt att förhandla fram något beslut eftersom det finns många intressen och parter som spelar in. Att tillhöra en partigrupp är inget måste, och därför förekommer det parlamentariker som inte tillhör någon grupp.[30][31] Partigrupperna består av europeiska partier, som i sin tur består av nationella partier. Nationella partier och enskilda parlamentariker kan vara separat anslutna till en partigrupp. Nya partigrupper kan även nybildas eller ombildas under en mandatperiod, vilket kan ge upphov till en förändrad mandatfördelning.
För att en partigrupp ska bildas krävs det att gruppen kan samla ihop minst tjugo ledamöter från minst en femtedel av medlemsstaterna.[31] Som ledamot i en partigrupp är man formellt aldrig tvingad till att rösta enligt gruppens gemensamma åsikt.[31]
Utskott och delegationer
Parlamentet har tjugo permanenta utskott som består av mellan 28 och 86 parlamentariker var (som ska återspegla parlamentets politiska sammansättning) inklusive en ordförande, ett presidium och ett sekretariat.[32] De möts två gånger per månad för att utarbeta och justera lagstiftningsförslag och rapporter, som presenteras vid nästkommande plenarsammanträde.[33] Rapportörerna från ett utskott har som syfte att presentera utskottets beslut, även om detta inte alltid har varit fallet. I samband med de händelser som fick kommissionen Santer att avgå gick rapportören emot budgetkontrollutskottets beslut om att inte godkänna budgeten.[22]
Utskotten kan också bilda underutskott eller tillfälliga utskott som ansvarar för en specifik fråga, exempelvis 2008 vid inrättandet av ett tillfälligt utskott för klimatförändringar. Ordförandena för utskotten koordinerar sitt arbete genom utskottsordförandekonferensen.[33][34] När medbeslutandet introducerades ökade det parlamentets makt inom ett antal hanterade. Tidigare hade detta utskott betraktats av parlamentarikerna som ”Askungenutskottet” (så att säga styvmoderligt behandlat), men när den nu erhöll mer makt blev den samtidigt mer professionell och striktare, vilket ökade uppmärksamheten för dess arbete.[13]
Parlamentets delegationer fungerar på ett liknande sätt men är ansvariga för relationen med parlament utanför EU. Det finns 34 delegationer som var och en består av 15 parlamentariker. Deras sammanträden äger vanligtvis rum två gånger per år.[35] I likhet med utskottsordförandekonferensen koordinerar delegationernas ordförandena sitt arbete i delegationsordförandekonferensen.[36] Interparlamentariska delegationer ansvarar relationerna med parlament utanför EU medan de gemensamma parlamentarikerkommittéerna ansvarar för upprätthållandet av relationerna med parlamenten i de stater som erhållit kandidatstatus eller är associcerade med EU.
Dessutom finns det en gemensam parlamentarisk AVS-EU-församling och en delegation till den parlamentariska församlingen för EU:s samarbete med Medelhavsländerna.[33] Parlamentariker deltar också i andra internationella aktiviteter så som transatlantiska dialogen och vid valobservationer.[35]
Parlamentets makt och funktion
Parlamentet och rådet kan i grunden ses som två kamrar i en bikameral lagstiftande församling, med den lagstiftande makten officiellt fördelad lika mellan de båda kamrarna. Emellertid finns det vissa skillnander mellan EU:s lagstiftande gren och lagstiftningsorganen på nationell nivå; till exempel har varken parlamentet eller rådet möjlighet att initiera lagförslag. I frågor som ligger inom Europeiska gemenskapen är initiativrätten förbehållen Europeiska kommissionen, som fungerar som verkställande makt. Detta innebär att parlamentet kan ändra eller avslå lagförslag medan det krävs kommissionens medgivande för att lagförslag ska läggas fram.[37]
Parlamentet utövar också ett stort indirekt inflytande genom icke-bindande resolutioner och utskottsförhör. Det finns också en indirekt påverkan på utrikespolitiken; parlamentet måste godkänna alla utvecklingsanslag, inklusive utomeuropeiska. Till exempel måste parlamentet godkänna stödet för uppbyggnaden av Irak eller incitamenten för att hindra Iran att utveckla kärnvapen. Parlamentets godkännande krävdes också för avtalet med USA om transatlantisk passagerardata.[38]
Lagstiftningsförfarande
Efter varje nytt fördrag har parlamentets makt utökats. Dess makt har i huvudsak definierats genom unionen lagstiftningsförfaranden. Medbeslutandeförfarandet, som innebär att parlamentet och rådet utövar lika makt, har successivt blivit det mest dominerande sättet (ungefär tre fjärdedelar av alla politikområden) att anta lagförslag.[39] Förfarandet inleds med att kommissionen föreslår ett lagförslag till parlamentet och rådet. Därefter skickar parlamentet förslag till justeringar av lagförslaget till rådet, som antingen kan godkänna texten med justeringarna eller skicka tillbaka en ”gemensam ståndpunkt”. Detta förslag blir antingen antaget eller så lägger parlamentet till ytterligare ändringar. Om rådet inte godkänner dessa ändringar bildas en förlikningskommitté. Kommittén består av lika många ledamöter från både rådet och parlamentet, med syfte att finna ett gemensamt förslag. När väl ett förslag har utarbetats måste detta godkännas av rådet och parlamentet, fortfarande genom absolut majoritet.[40][39] Förutom medbeslutandeförfaranden har parlamentets mandat som enda direktvalda institution gett det större kontroll över lagstiftningen än andra institutioner, som exempel när det ändrade Bolkesteindirektivet 2006.[24]
Andra förfaranden inkluderar
- samarbetsförfaranden, vilket innebär att rådet, om det är enhälligt, kan förbise parlamentets ändringar,
- samrådsförfarande, då parlamentet endast agerar rådgivande i förhållande till rådet och
- samtyckesförfaranden, varvid parlamentet har veto men inte kan göra några justeringar.
- Kommissionen och rådet, eller enbart kommissionen, kan också agera helt oavhängigt av parlamentet, men användandet av sådana förfaranden är mycket begränsade.
Beroende på vilket typ av beslut som det handlar om varierar förfarandetypen.[39] Den starkaste typen av beslut är förordningar, ett beslut eller lag som har direkt verkan på hela unionen. Det finns också direktiv som binder medlemsstaterna till att uppfylla vissa mål inom en viss tid. Målen uppnår medlemsstaterna genom att själva lagstifta och på så sätt har de möjlighet att anpassa lagstiftningen på lämpligt sätt. Ett beslut är en rättsakt som fokuserar på en särskilt person eller grupp och har direkt verkan. Institutionerna kan också utfärda rekommendationer och yttranden som är icke-bindande rättsakter.[41]
Budgetbefogenhet
Den lagstiftande grenen inom EU besitter officiellt EU:s budgetbefogenhet, som den erhållit genom budgetfördragen under 1970-talet. EU:s budget är uppdelad i obligatoriska respektive icke-obligatoriska utgiftsområden. Obligatoriska utgiftsområden är resultat av EU:s olika fördrag och internationella avtal, resterande är icke-obligatoriska utgiftsområden. Medan råden har sista ordet när det gäller obligatoriska utgiftsområden har parlamentet det sista ordet inom icke-obligatoriska utgiftsområden.[42][43] Institutionerna tar fram budgetberäkningar och kommissionen sammanför dem till ett utkast. Både rådet och parlamentet kan justera budgeten, men båda måste godkänna den innan den blir lag. Budgeten kräver talmannens underskrift innan den kan träda i kraft.[42][43]
Parlamentet är också ansvarigt för granskningen av implementeringen av föregående budgetar, med hjälp av Europeiska revisionsrättens årliga rapport. Parlamentet har vägrat att godkänna bugeten endast vid två tillfällen, 1984 respektive 1998; vid det sistnämnda tillfället ledde det till att kommissionen Santer avgick.[44][13]
Kontroll av den verkställande makten
Europeiska kommissionens ordförande är föreslagen av rådet (i praktiken av Europeiska rådet) och det förslaget måste godkännas av parlamentet (genom enkel majoritet) vilket ger parlamentet vetorätt, men inte rätt att självt föreslå den verkställande maktens ordförande. Efter det att kommissionens ordförande är godkänd föreslås kommissionens övriga ledamöter av ordförande efter samtal med medlemsstaterna. Varje kommissionär förhörs av parlamentet om deras föreslagna ansvarsområden. Därefter beslutar parlamentet om kommissionen i sin helhet ska godkännas eller avslås.[45][46] I praktiken har parlamentet aldrig avslagit förslaget till ordförande eller kommission, men vid tillsättandet av kommissionen Barroso verkade det i förstone bli så. Parlamentet pressade Barroso till att dra tillbaka sitt förslag och ändra det, innan parlamentet ville bifalla det.[47] Detta sågs som ett viktigt steg för parlamentet i att visa sin förmåga till att agera självständigt. Vidare röstar Europaparlamentarikerna oftare efter sina partilinjer än efter sina nationella intressen när det gäller kommissionen. Trots detta har valdeltagandet minskat successivt; i det senaste var det blott ungefär 45 procent av de röstberättigade som röstade.[48]
Parlamentet har också möjlighet att närsomhelst fälla kommissionen i misstroendeomröstning om två tredjedelar av parlamentarikerna röstar för i en sådan, vilket medför att kommissionen måste avgå. Detta förfarande har aldrig använts men hot om det har förekommit, vilket medförde att kommissionen Santer avgick självmant. Det finns ett antal andra kontrollfunktioner, bland andra kravet på att kommissionen ska lämna in rapporter till parlamentet och besvara frågor från parlamentarikerna, kravet på att ordförandelandets ledare för Europeiska rådet ska presentera sitt program vid ordförandeskapets början, parlamentarikernas rätt att kräva att kommissionen och rådet lägger fram ett förslag till lag eller rekommendation inom ett visst område och parlamentarikernas rätt att utfråga dessa institutioners ledamöter (det vill säga kommissionens frågestund varje tisdag).[45][18]
Kontrollerande funktion
Parlamentet har också funktionen som generell granskare, i huvudsak genom Maastrichtfördraget.[49] Parlamentet har möjligheten att skapa utredningsutskott, som till exempel vid galna-ko-sjuke-epidemin eller CIA:s interneringar i Europa. Parlamentet kan också utfråga andra institutioner och dra dessa inför EG-domstolen, om de bryter mot EU:s lagar eller fördrag.[50] Vidare har det inflytande över utnämningen av Europeiska revisionsrättens ledamöter,[51] Europeiska centralbankens ordförande och verkställande direktion. Centralbankens ordförande är dessutom tvingad till att årligen presentera en rapport för parlamentet.[50]
Europeiska ombudsmannen, som ansvarar för klagomål som inkommer mot samtliga av EU:s institutioner, utses också av parlamentet.[50] Dessutom kan EU-medborgare göra framställningar till parlamentet inom områden som rör EU:s verksamhet och som direkt berör framställaren. Utskottet för framställningar ansvarar för de inkomna framställningarna, ungefär 1 500 varje år, och ibland bjuds medborgarna själva in till parlamentet för diskussion. Parlamentet tar ibland hjälp av lagstiftning för att lösa de problem som inkommer.[52]
| Verkställande | Lagstiftande | Lagstiftande | Dömande |
| Europeiska kommissionen | Europeiska unionens råd | Europaparlamentet | EG-domstolen |
 |
 |
|
|
|
|
|
|
Säte
Parlamentet finns i tre olika städer med ett antal olika byggnader. Ett protokoll bifogat till Amsterdamfördraget fordrar att tolv plenarsammanträden ska hållas i Strasbourg (inget i augusti men två i september), som är parlamentets officiella säte, medan urtima sammanträden liksom utskottsmötena skall hållas i Bryssel. Luxemburg är säte för parlamentets sekretariat.[6]
Strasbourg ses som en symbol för försoningen mellan Frankrike och Tyskland (genom historien har de två länderna flera gånger stridit om staden). Emellertid har parlamentets delade säte ifrågasatts på grund av den kostnad som det medför. Medan Strasbourg är parlamentets officiella sätet är Bryssel säte för EU:s övriga huvudinstitutioner, inklusive majoriteten av parlamentets arbete. Därför är sätet i Strasbourg, trots att det är det officiella sätet, det mest ifrågasatta, samtidigt som vissa menar att Strasbourg borde vara det enda sätet.[53]
Kritiker har beskrivit de två sätena som en ”flyttcirkus”,[54] och det finns en stark rörelse för att Bryssel ska bli det enda sätet. Detta beror på att de andra politiska institutionerna (kommissionen, rådet och Europeiska rådet) finns där och således behandlas Bryssel som om det vore EU:s huvudstad. Denna rörelse har fått stöd från ett antal viktiga personer, inklusive kommissionens förste vice ordförande som konstaterade att ”något som en gång var en mycket positiv symbol för det EU som enat Frankrike och Tyskland har nu blivit en negativ symbol för bortkastade pengar, byråkrati och galenskapen bland Bryssels institutioner”.[7] Europeiska gröna partiet har dessutom noterat miljökostnaden i en studie ledd av parlamentarikerna Jean Lambert och Caroline Lucas; förutom kostnaden på 200 miljoner euro varje år släpps det ut mer än 20 268 ton koldioxid, vilket enligt Europeiska gröna partiet underminerar institutionernas miljöarbete.[54] Kampanjen är dessutom stödd av en namninsamling, som över enmiljon EU-medborgare har skrivit under och som startades av parlamentarikern Cecilia Malmström.[55] En undersökning bland Europaparlamentarikerna visade att 89 procent stödde ett säte och att 81 procent föredrog Bryssel.[56] En annan, mer akademisk, undersökning visade på 68 procents stöd.[1] Emellertid har parlamentet, som enda församling i världen med mer än ett säte, inte rätten att bestämma sitt eget säte, eftersom detta är en fråga som kräver enhällighet i rådet.[57] I synnerhet Frankrike, som inte har blivit påverkat av någon kampanj, har meddelat att parlamentets säten är en "icke-förhandlingsbar fråga".[58]
Se även
Källor
- ↑ 1,0 1,1 1,2 ”Professor Farrell: "The EP is now one of the most powerful legislatures in the world"”. Europaparlamentet. 2007-06-18. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?language=EN&type=IM-PRESS&reference=20070615IPR07837. Läst 2007-07-05.
- ↑ ”Europe-topics in Europe’s media - The debate about the European public sphere: a meta-analysis of media content analyses”. Mannheims universitet. http://www.mzes.uni-mannheim.de/projekte/typo3/site/fileadmin/research%20groups/3/Amsterdam%20conference/Amsterdam_Machill_Beiler_Fischer.pdf. Läst 2008-02-26.
- ↑ ”European Union elections: Voting Systems - IVU”. IVU Traffic Technologies AG. http://www.ivu.de/index.cfm?articleid=420&year=2004. Läst 2008-02-26.
- ↑ ”European federalists launch appeal to the European citizens: go vote and take part in the shaping of the future of Europe”. Unionen för europeiska federalister. http://www.federaleurope.org/index.php?id=3510. Läst 2008-02-26.
- ↑ ”Parlamentets befogenheter och förfaranden”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do;jsessionid=4480198913B27F52F150606207911909.node2?id=46&language=SV. Läst 2007-06-12.
- ↑ 6,0 6,1 ”Consolidated versions of the treaty on European Union and of the treaty establishing the European Community” (PDF). Eur-lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/site/en/oj/2006/ce321/ce32120061229en00010331.pdf. Läst 2007-06-12.
- ↑ 7,0 7,1 Wallström, Margot (2006-05-24). ”My blog: Denmark, Latvia, Strasbourg”. Europeiska kommissionen. http://blogs.ec.europa.eu/wallstrom/denmark_latvia_strasbourg/. Läst 2007-06-12.
- ↑ 8,0 8,1 8,2 8,3 8,4 8,5 ”European Parliament”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3998. Läst 2007-06-12.
- ↑ ”EPP-ED Chronology—1951–1960”. Europeiska folkpartiet. http://www.epp-ed.eu/group/en/chronology02.asp. Läst 2007-07-05.
- ↑ Reid, Tom (2004). The United States of Europe. London: Penguin Books, 272. ISBN 0-141-02317-1.
- ↑ ”Composition of the European Parliament”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=3999. Läst 2007-06-12.
- ↑ ”Power of the purse of the European Parliament”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=4009. Läst 2007-10-11.
- ↑ 13,0 13,1 13,2 Hoskyns, Catherine (2000). Democratizing the European Union: Issues for the twenty-first Century (Perspectives on Democratization. Manchesters universitetspress. ISBN 978-0719056666.
- ↑ ”Framework”. Europarådet. http://assembly.coe.int/Main.asp?Link=/AboutUs/APCE_framework.htm. Läst 2007-07-05.
- ↑ ”Overview of the Pan-African Parliament”. Panafrikanska parlamentet. http://www.pan-africanparliament.org/AboutPAP_Overview.aspx. Läst 2007-07-05.
- ↑ ”The history of the European Parliament”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/eplive/expert/shotlist_page/20070314SHL04223/default_sv.htm. Läst 2007-07-05.
- ↑ ”The European Parliament's proposals”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=6536. Läst 2007-10-11.
- ↑ 18,0 18,1 Europaparlamentets webbsida. ”Oversight over the Commission and Council”. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+PRESS+BI-20041022-1+0+DOC+XML+V0//EN. Läst 2007-07-01.
- ↑ ”The seats of the institutions of the European Union”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=20822. Läst 2007-07-18.
- ↑ ”Power to legislate of the European Parliament”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=4008. Läst 2007-10-11.
- ↑ Topan, Angelina (2002-09-30). ”The resignation of the Santer-Commission: the impact of 'trust' and 'reputation'” (PDF). European Integration Online Papers. http://eiop.or.at/eiop/pdf/2002-014.pdf. Läst 2007-06-12.
- ↑ 22,0 22,1 Ringer, Nils F. (Februari 2003). ”The Santer Commission Resignation Crisis” (PDF). Pittburghs universitet. http://aei.pitt.edu/2919/01/156.pdf. Läst 2007-10-07.
- ↑ Tobais, Troll (2004-11-02). ”“We have to democratise procedures””. Café Babel. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=T&Id=2620. Läst 2007-06-12.
- ↑ 24,0 24,1 ”How the European parliament got serious”. Financial Times. 2006-02-23. http://www.ft.com/cms/s/0/56b6d760-a412-11da-83cc-0000779e2340.html. Läst 2007-06-12.
- ↑ Beunderman, Mark (2007-11-09). ”Frattini seeks to apply new EU treaty rules before 2009”. EU Observer. http://euobserver.com/9/25117. Läst 2007-11-09.
- ↑ 26,0 26,1 ”EuroparlTV är här!”. Europaparlamentet. 2008-09-18. http://www.europarl.europa.eu/news/public/story_page/039-37237-350-12-51-906-20080911STO36948-2008-15-12-2008/default_sv.htm. Läst 200-09-19.
- ↑ ”EU startar tv-kanal”. Dagens Nyheter. 2008-09-18. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=829919. Läst 200-09-19.
- ↑ ”Distribution of EP seats: Constitutional Affairs Committee approves proposal”. Europaparlamentet. 2 oktober 2007. http://www.europarl.europa.eu/news/expert/infopress_page/001-11037-274-10-40-901-20071001IPR11035-01-10-2007-2007-false/default_sv.htm. Läst 2008-02-15.
- ↑ ”Europaparlamentet - en översikt”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public.do;jsessionid=B68B251E08D30DACE48A238F77F2E9F0.node2?id=146&language=SV. Läst 2007-08-02.
- ↑ 30,0 30,1 ”Ledamöter ordnade efter politisk grupp och land/sjätte valperioden”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/members/expert.do?language=SV. Läst 2008-03-03.
- ↑ 31,0 31,1 31,2 ”De politiska grupperna”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?id=45&pageRank=4&language=SV.
- ↑ ”Parlamentsutskott”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/expert/staticDisplay.do?id=53&pageRank=7&language=SV. Läst 2008-03-22.
- ↑ 33,0 33,1 33,2 ”Parlamentets organisation”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?id=45&language=SV. Läst 2007-06-12.
- ↑ ”Utskottsordförandekonferensen”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/expert/staticDisplay.do?id=53&pageRank=9&language=SV. Läst 2008-03-22.
- ↑ 35,0 35,1 ”Delegationer”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/expert/staticDisplay.do?language=SV&id=59. Läst 2008-03-22.
- ↑ ”Delegationsordförandekonferensen”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/activities/delegations/cpd.do?language=SV. Läst 2008-03-22.
- ↑ ”Faktablad 1.3.8 Kommissionen”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/factsheets/1_3_8_sv.htm. Läst 2007-06-14.
- ↑ Schnabel, Rockwell; Francis Rocca (2005). The Next Superpower?: the Rise of Europe and its Challenge to the United States. Oxford: Rowman & Littlefield Publishers, 111. ISBN 978-0742545489.
- ↑ 39,0 39,1 39,2 ”Parliament's powers and procedures”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?language=EN&id=46. Läst 2007-06-12.
- ↑ ”Decision-making in the European Union”. Europa (webbportal). http://www.europa.eu/institutions/decision-making/index_en.htm. Läst 2007-09-18.
- ↑ ”EU-rättsakter”. Europa (webbportal). http://europa.eu/scadplus/glossary/community_legal_instruments_sv.htm. Läst 2007-09-18.
- ↑ 42,0 42,1 ”Budgetbefogenheterna”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do;jsessionid=C5E2495F00AA016FF56AFC5CB37E4D95.node1?id=46&pageRank=5&language=SV. Läst 2007-06-12.
- ↑ 43,0 43,1 ”How is the budget decided?”. Europaparlamentet. http://ec.europa.eu/budget/budget_glance/how_decided_en.htm. Läst 2007-06-12.
- ↑ ”Budgetary control: 1996 discharge raises issue of confidence in the Commission”. Europa (webbportal). 1999. http://www.europarl.europa.eu/election/bilan/en/pf1901en.htm. Läst 2007-10-15.
- ↑ 45,0 45,1 ”Kontroll över kommissionen och rådet”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?id=46&pageRank=9&language=SV. Läst 2007-06-12.
- ↑ ”Background Information: Election of the European Commission”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+PRESS+BI-20041022-1+0+DOC+XML+V0//EN. Läst 2007-07-01.
- ↑ Bowley, Graham (2004-10-18). ”Buttiglione affair highlights evolving role of Parliament : Questions arise on democracy at the EU”. International Herald Tribune. http://www.iht.com/articles/2004/10/18/brussels_ed3_.php. Läst 2007-07-01.
- ↑ Murray, Alasdair (2004). ”Three cheers for EU democracy”. Centrum för europeisk reformation. http://www.cer.org.uk/articles/39_murray.html. Läst 2007-07-07.
- ↑ ”Maastrichtfördraget: 15 år av växande makt för Europaparlamentet”. Europaparlamentet. 2007-02-07. http://www.europarl.europa.eu/news/public/story_page/008-2784-036-02-06-901-20070206STO02783-2007-05-02-2007/default_sv.htm. Läst 2007-07-06.
- ↑ 50,0 50,1 50,2 ”Kontrollbefogenheter”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/parliament/public/staticDisplay.do?id=46&pageRank=8&language=SV. Läst 2007-06-12.
- ↑ ”Europaparlamentets arbetsordning. Artikel 101: Utnämning av revisionsrättens ledamöter”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+RULES-EP+20070101+RULE-101+DOC+XML+V0//SV&navigationBar=YES. Läst 2007-07-07.
- ↑ Rickards, Mark (2007-11-03). ”MEPs get taste of people power”. BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/7075573.stm. Läst 2007-11-03.
- ↑ Wheatly, Paul (2006-10-02). ”The two-seat parliament farce must end”. Café Babel. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=A&Id=2047. Läst 2007-06-12.
- ↑ 54,0 54,1 ”Greens condemn EU parliament's 'traveling circus'”. 4ecotips. 2007-04-26. http://www.4ecotips.com/eco/article_show.php?aid=1222&id=280. Läst 2007-07-05.
- ↑ Malmström, Cecilia. ”OneSeat.eu”. http://www.oneseat.eu/. Läst 2007-06-12.
- ↑ ”Euro MPs want to scrap Strasbourg base: poll”. EU Business. 2007-06-13. http://www.eubusiness.com/news_live/1181757615.41. Läst 2007-06-22.
- ↑ Alvaro, Alexander (2006-07-06). ”Europe's strangest migrants”. Café Babel. http://www.cafebabel.com/en/article.asp?T=A&Id=1906. Läst 2007-11-01.
- ↑ Banks, Martin (2007-05-24). ”Sarkozy slated over Strasbourg seat”. EU Politix: The Parliament. http://www.eupolitix.com/EN/News/200705/8216d9d5-0c44-46e2-a6d8-6166c30e812f.htm. Läst 2007-06-22.
Externa länkar
- Europaparlamentets informationskontor i Sverige
- Europaparlamentets officiella valsajt 2009
- Europaparlamentets officiella webbplats
- EuroparlTV
|
||||||||||||||
|
||||||||||
 |
EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
