Europaparlamentsvalet 1979
Från Rilpedia
| Europaparlamentsvalet 1979 | |
 |
|
| Område | Mall:Landsdata EU EG-9 |
|---|---|
| Valdagar | 7 juni - 10 juni 1979 |
| Mandat | 410 |
| Valmanskår | 192 miljoner |
| Valdeltagande | 63,0 % |
| Valsystem | Proportionellt, majoritärt |
| Nästa | 1981 |
Europaparlamentsvalet 1979 hölls mellan den 7 juni 1979 och 10 juni 1979 i Europeiska gemenskapernas (EG) samtliga 9 medlemsstater, med varierande valdagar på grund av olika lokala sedvanor. Rösterna räknades när vallokalerna hade stängts, men resultatet offentliggjordes inte förrän den 10 juni så att resultatet från ett land inte skulle påverka väljarna i ett annat land där valet fortfarande pågick.
Valet var det första till Europaparlamentet och också det första internationella valet i historien. Medborgarna i medlemsländerna valde totalt 410 ledamöter till parlamentet.
Parlamentets mandat fördelades till länderna, som i vissa fall var uppdelade i valkretsar, efter invånarantal, men ledamöterna satt efter valet efter politisk grupp och inte efter nationalitet.
Valdeltagandet var 63,0 %, men varierade mellan länderna från runt 90 % i Belgien och Luxemburg till runt 32 % i Storbritannien. Den främsta effekten av valet var att parlamentets legitimitet förstärktes, i och med att församlingen gick från att vara icke-folkvald till folkvald. Innan valet hade de nationella parlamenten utsett ledamöterna. Antalet politiska partigrupper ökade dessutom på grund av att ett bredare spektrum av politiker hade valts in, än vad som hade suttit i parlamentet tidigare. Efter valet blev den franske liberalen Simone Veil parlamentets första kvinnliga talman.
Innehåll |
Bakgrund
Romfördraget, som upprättade Europeiska gemenskaperna, fastslog att Europaparlamentet måste väljas med allmän rösträtt och ett gemensamt röstsystem. Europeiska unionens råd var ansvarig för att upprätta valen men hade skjutit upp dem. Under en övergångsperiod utsågs parlamentarikerna i Europaparlamentet därför av deras egna nationella parlament, i likhet med hur ledamöterna utsågs i den gemensamma församlingen, Europaparlamentets föregångare.[1]
Parlamentet var missnöjt med detta och hotade med att dra rådet inför EG-domstolen. Rådet kom till slut överens om valen, och det första Europaparlamentsvalet hölls under 1979 efter förslag som hade lagts fram under mitten av 1970-talet.[1][2] Frågan om ett gemensamt valsystem lämnades orörd, och än idag varierar valmetoderna från medlemsstat till medlemsstat, även om alla måste använda någon typ av proportionell representation sedan 1999.
Valrörelsen
Kampanjerna varierade från medlemsstat till medlemsstat. Den före detta socialdemokraten Willy Brandt från Tyskland genomförde en internationell kampanj i Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna för att förbättra socialistgruppens chanser. På motsatta sida, använde den före detta franska premiärministern Jacques Chirac valet för att öka sin popularitet gentemot den dåvarande franska presidenten Valéry Giscard d'Estaing, inför presidentvalet i Frankrike 1981.[3]
I valet ställde politiker som representerade en stor mångfald upp i valet; allt från kommunister på vänsterkanten till högerextremister på högerkanten valdes in i parlamentet.
Valet
Valdeltagandet
I juli 1979, valdes de 410 ledamöterna genom allmän rösträtt. Vid denna tidpunkt fanns det inga regler för vilket valsystem som skulle användas. Storbritannien använde majoritetsval i enmansvalkretsar med många, små valkretsar i England, Wales och Scotland, medan övriga medlemsstater använde proportionell representation med färre, större valkretsar (vanligtvis var medlemsstaten själv en enda valkrets), dock med olika metoder för mandatfördelningen.
Valmanskåren var föga intresserad av valet,[3] men valdeltagandet var 63 %. Lägsta valdeltagande var det i Storbritannien med 32,2 %; alla andra medlemsstater utom Danmark hade ett valdeltagande på över 50 %. Högst valdeltagande var det i de länder som tillämpade obligatoriskt valdeltagande, däribland Belgien och Luxemburg.[4]
| Mall:Landsdata Belgien BE | Mall:Landsdata Danmark DK | Mall:Landsdata Frankrike FR | Mall:Landsdata Irland IE | Mall:Landsdata Italien IT | Mall:Landsdata Luxemburg LU | Mall:Landsdata Nederländerna NL | Mall:Landsdata Storbritannien GB | Mall:Landsdata Västtyskland DE | Mall:Landsdata EU EG | ||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 91,4 % | 47,8 % | 60,7 % | 63,6 % | 84,9 % | 88,9 % | 57,8 % | 32,2 % | 65,7 % | 63,0 % |
Valresultatet
| Stat |
EPP |
SOC |
LD |
CDI |
COM |
EPD |
ED |
NI |
Mandat |
 |
|
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Mall:Landsdata Belgien | Belgien | 10 3+7 |
7 3+4 |
4 2+2 |
1 1 |
0 - |
0 - |
0 - |
2 1+1 |
24 5,9 % |
91,4 % |
| Mall:Landsdata Danmark | Danmark | 0 - |
4 4 |
3 3 |
4 4 |
1 1 |
1 1 |
3 1+2 |
0 - |
16 3,9 % |
47,8 % |
| Mall:Landsdata Frankrike | Frankrike | 8 8 |
22 22 |
17 17 |
0 - |
19 19 |
15 15 |
0 - |
0 - |
81 19,8 % |
60,7 % |
| Mall:Landsdata Irland | Irland | 4 4 |
4 4 |
1 1 |
1 1 |
0 - |
5 5 |
0 - |
0 - |
15 3,7 % |
63,6 % |
| Mall:Landsdata Italien | Italien | 30 29+1 |
13 4+9 |
5 3+2 |
5 3+1+1 |
24 24 |
0 - |
0 - |
4 4 |
81 19,8 % |
84,9 % |
| Mall:Landsdata Luxemburg | Luxemburg | 3 3 |
1 1 |
2 2 |
0 - |
0 - |
0 - |
0 - |
0 - |
6 1,5 % |
88,9 % |
| Mall:Landsdata Nederländerna | Nederländerna | 10 10 |
9 9 |
4 4 |
0 - |
0 - |
0 - |
0 - |
2 2 |
25 6,1 % |
57,8 % |
| Mall:Landsdata Storbritannien | Storbritannien | 0 - |
18 17+1 |
0 - |
0 - |
0 - |
1 1 |
61 60+1 |
1 1 |
81 19,8 % |
32,2 % |
| Mall:Landsdata Västtyskland | Västtyskland | 42 34+8 |
35 35 |
4 4 |
0 - |
0 - |
0 - |
0 - |
0 - |
81 19,8 % |
65,7 % |
| Mall:Landsdata EU | EG | 107 (26,1 %) |
113 (27,7 %) |
40 (9,8 %) |
11 (2,7 %) |
44 (10,7 %) |
22 (5,4 %) |
64 (15,6 %) |
9 (2,2 %) |
410 100,0 % |
63,0 % |
Efterspel
Louise Weiss, som då var 86 år, var parlamentets äldsta ledamot och fick därför vara ordförande för kammaren till dess att valet av en talman hade ägt rum i juli 1979. Innan det kunde ske var hon emellertid tvungen att ta itu med en protest från Ian Paisley, som hävdade att den brittiska flaggan utanför byggnaden hängde upp och ned. Weiss tog tag i klagomålet omedelbart för att hindra Paisley från att vinna allt för mycket uppmärksamhet. Konfrontationen ansågs vara en av Weiss bästa insatser men själv ansåg hon att hon enbart hade tagit itu med "uppstudsiga ungdomar".
Det fanns fem kandidater till posten som talman för Europaparlamentet: Giorgio Amendola, italiensk kommunist, Emma Bonino, italiensk teknisk oberoende, Christian de La Malène, fransk framgångsdemokrat, Simone Veil, fransk liberal, och Mario Zagari, italiensk socialist.[5]
Under den första omröstningen säkrade Veil 183 av 380 röster - åtta röster saknades för att nå den nödvändiga absoluta majoriteten. Den kandidat som fick näst flest röster var Zagari med 118 röster, därefter Amendola med 44, de la Malène med 26 och Bonino med 9. Bonino och de la Malène hoppade av och Veile säkrade en absolut majoritet i den andra omröstningen med 192 röster av 377 (Zagari fick 128 och Amendola 47). Veil valdes som första talman till det folkvalda parlamentet, och första kvinnliga talmannen för Europaparlamentet sedan dess grundande 1952.[5] Följande valdes till vice-talmän: Danielle De March, Basil de Ferranti, Bruno Friedrich, Guido Gonella, Gérard Jacquet, Hans Katzer, Poul Møller, Pierre Pflimlin, Bríd Rodgers, Marcel Albert Vandewiele, Anne Vondeling och Mario Zagari.[5]
Tidigare hade parlamentet varit en svag konsulterande församling. Med valen blev parlamentarikernas organisation förbättrad, mer energisk och mer varierad. Så fort parlamentet samlades försökte parlamentarikerna från de gamla, större partigrupperna i Europaparlamentet att höja kraven för att få bilda en partigrupp (statusen ger ekonomiskt stöd och bättre representation i kommittéerna). Detta försök till att minska de nya partigruppernas makt blockerades snabbt av just dessa grupper, som tillsammans arbetade för att hindra förslaget. Samarbetet vid den här tidpunkten lade grunden för bildandet av regnbågsgruppen, en allians mellan vänsterkanten och de gröna partierna, som senare blev Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.
Se även
Källor
- ↑ 1,0 1,1 Hoskyns, Catherine; Michael Newman (2000). Democratizing the European Union: Issues for the twenty-first Century (Perspectives on Democratization). Manchesters universitetspress. ISBN 978-0719056666.
- ↑ ”Patijn Report” (PDF). Europeiska unionens råd. http://aei.pitt.edu/1922/01/EP_election_decision.pdf. Läst 2008-08-17.
- ↑ 3,0 3,1 ”Electing a New Parliament”. Time Magazine. 1979-06-11. http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,946309,00.html. Läst 2008-08-17.
- ↑ ”Rates of participation in European elections (1979-2004)”. European NAvigator. http://www.ena.lu?lang=2&doc=5487. Läst 2008-08-17.
- ↑ 5,0 5,1 5,2 ”Election of the President of the European Parliament”. Europaparlamentet. 2007-02-21. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?language=EN&type=IM-PRESS&reference=20070109BKG01804. Läst 2008-08-17.
Externa länkar
|
||||||||||
 |
EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia. |
