Från Rilpedia

Plenum har från latinets plenus (full) en generell betydelse av något, t ex ett medium som fullständigt utfyller en scen, men används i alldagligt språkbruk numera nästan uteslutande om ett sammanträde där alla berörda deltar; i övrigt används ordet som musikalisk fackterm för att beteckna en orgelregistrering, vilken återger instrumentets fulla klang.

• Exempel på det första är riksdagens och andra offentliga organs plena (pluralis av plenum), plenar- eller plenisammanträden, där alla riksdagsledamöter har möjlighet att delta. Mötet hålls då i plenisalen. Vid riksdagen hålls ju även andra sammanträden till exempel i utskott.
• I andra fallet har den exakta betydelsen varierat något för olika epoker och länder. Under den nordtyska barocken avses med organo pleno en orgelregistrering som omfattar ett verks principalkör inklusive tillhörande alikvoter och mixturer. I pedalverket inkluderades ofta också tungstämmor. Under romantiken gled betydelsen över till att avse orgelns samtliga stämmor, oftast benämnt "tutti". I nutida språkbruk skiljer vi åter på "plenum" och "tutti".

Litteratur & källor

• Poul-Gerhard Andersen: Orgelbogen - Klangteknik, atkitektur og historie, Munksgaard, København (1955)
• Jan Håkan Åberg: En liten orgelbok, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm (1958)
• Sohlmans musiklexikon, Sohlmans förlag, Stockholm (1979), ISBN 91-7198-025-3
• Hans Hellsten: Instrumentens drottning, Natur och kultur, Gehrmans musikförlag, Stockholm (2002), ISBN 91-27-09354-9