Nordens historia
Från Rilpedia
Nordens historia är de nordiska ländernas historia; historien för Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige.
Innehåll |
Förhistorisk tid
Människor har bott i Norden under flera hundra tusen år. Från ett fåtal mycket gamla fynd (300 000 år) vet man att Norden var befolkat även före den senaste istiden, Weichsel. Inlandsisen täckte nästan hela Norden men efter att den senaste istiden började lida mot sitt slut för 14 000 år sedan, kunde människor åter ta Norden i besittning. Som en följd av lägre befolkningstäthet än övriga Europa finns det förhållandevis mycket arkeologiskt material att finna som berättar om Nordens förhistoria. Från stenålder, bronsålder och järnålder finns verktyg av sten, brons och järn, juveler, vapen och ornament, gravplatser och husgrunder som vittnar om hur livet i det kalla norden tog sig ut. En
Stenåldern
Övre paleolitikum
Allt eftersom inlandsisen drog sig tillbaka betade renhjordar på slätterna i Danmark och Sverige längst i söder. Sydsverige och Danmark satt ihop i en landtunga, och mot norr befann sig en issjö bildad av isens smältvatten. Detta var Ahrensburgkulturens land. Dessa var stammar som jagade över territorier med över 100 000 km² i storlek och bodde i hyddor på tundran. På denna tundra fanns inte mycket skog utöver fjällbjörk och rowan, men taigan växte upp allt eftersom.
Mesolitikum
Under 6000-talet före Kristus, när renarna och deras jägare sedan länge hade förflyttat sig till nordligaste Skandinavien, hade skogen etablerats i landen. En kultur som kallades Maglemosekulturen levde i Danmark och södra Sverige, och norr om dessa, i Norge och i det mesta av södra Sverige, befann sig Fosna-Hensbackakulturen. De senare bodde främst i den växande skogens utkanter. Genom att använda eld, båtar och stenverktyg kunde dessa stenåldersmänniskor överleva i norra Europa. De nordliga jägar/samlarna följde hjordarna och laxvandringarna. De flyttade söderut om vintrarna och tillbaka mot norr på sommaren. Dessa tidiga invånare följde kulturella traditioner som liknar de som utövas i andra regioner allra lngst i norr.
Under det sjätte årtusendet före Kristus, var södra Skandinavien täckt av djup lövträdsskog och blandskog. I dessa skogar strövade sjur som aurochs, visent, älg och hjort. Vid denna tid levde de stammar som vi kallar för Kongemosekulturen av dessa djur. Likt deras förfäder jagade de även säl och fiskade i de rika vattnen. Norr om Kongemosekulturen,inom södra Norge och Sverige, levde andra jägar-samlare som kallas för Nøstvet and Lihultskulturerna. Dessa kulturer jagade ännu, medan Kongemosekulturen längst i söder övergick i Erteböllekulturen.
Neolitikum
Vid tiden för det femte årtusendet före Kristus, lärde sig Erteböllemänniskorna att framställa keramik från närliggande stammar som bodde i söder, vilka även hade börjat bruka jorden och hålla djur. Snart började även Erteböllgrupperna med jordbruk och ca 4 000 f.Kr. blev de en del av den megalitiska Trattbägarkulturen. Dessa trattbägargrupper expanderade upp genom Sverige upp till Uppland under 3000-talet före Kristus. Nøstvet och Lihultsstammarna lärde sig nya tekniker från de expanderande bönderna, dock inte jordbruk, och övergick omkring 3 200 f.Kr. i den Gropkeramiska kulturen. Dessa gropkeramiska grupper trängde tillbaka bondepopulationerna söderut till sydvästra Sverige. Vissa forskare menar dock att bönderna inte jagades bort utan assimilerades in i den gropkeramiska kulturen och uppgick i denna. Åtminstone en bosättning tycks ha varit blandad, Alvasta.
Det är inte känt vilket språk dessa tidiga nordbor talade. Mot slutet av 2000-talet trängdes de delvis ut av nya stammar som många tror talade proto-indo-europeiska och vilka kallas för stridsyxekulturen. Dessa grupper avancerade norrut till Uppland och Oslofjorden och medförde sannolikt det germanska språk som var föregångaren till de moderna nordiska språken. De nya kulturerna var individualistiska och tydligt patriarkala och använde stridsyxan som en manlighetssymbol. De var boskapsskötare och med dem inträdde den neolitiska perioden i största delen av södra Skandinavien. Snart skulle dock en ny uppfinning anlända, som skulle leda till en period av starkt kulturellt framåtskridande i Norden: Bronsåldern.
Nordisk bronsålder
Även om Norden övergick i europeisk bronsålder relativt sent genom handel, uppvisar skandinaviska fyndplatser rika och välbevarade artefakter av ull och trä liksom av importerat centraleuropeiskt brons och guld. Under denna period uppstod den första högkulturen i området. Nordborna införde många symboler från Centraleuropa och Medelhavet samtidigt som de skapade nya stilar och objekt. Mycenska Grekland, Villanova-kulturen, Fenicien och antika Egypten har alla identifierats som möjliga källor för konstnärliga influenser i Norden under denna period. Det utländska inflytandet tros bero på bärnstenshandeln; bärnsten som har återfunnits i Mycenska gravar från perioden har sitt ursprung i Östersjön. Flera hällristningar avbildar skepp och stora stenformationer - stenskepp - indikerar att skeppsfart spelade en viktig roll i samhällslivet. Vissa hällristningar avbildar skepp som kan vara från Medelhavet.
Från denna period återfinns många gravhögar och hällristningar, men deras symboliska betydelse har sedan länge gått förlorad. Det finns också åtskilliga artefakter av brons och guld. Hällristningarnas grova utseende i förhållande till bronsarbetena har gett upphov till teorin att dessa skapades av olika kulturer eller socialgrupper. Inget skriftspråk existerade i Norden under bronsåldern. Bronsåldern präglades av ett varmt klimat som kan jämföras med Medelhavets klimat idag. Det varma klimatet tillät en relativt hög befolkningstäthet, men perioden slutade med en klimatförändring som gav ett kallare och våtare klimat.
Förromersk järnålder
Efter klimatförsämringen inträder den förromerska järnåldern, en period som är känd för sina relativa sparsamhet i arkeologiska fynd. Det är även under denna period som germanska stammar blev kända i medelhavsvärlden och för romarna.
Till en början var järnet mycket värdefullt och användes dekorationer. De äldsta artefakterna är nålar, men svärd och skäror återfinns också. Brons fortsatte att användas under perioden, men mer och mer för dekorationer. De kulturella traditionerna utvecklades från bronsålderstraditionerna men det förekom starka influenser från Hallstatt-kulturen i Centraleuropa. En bronsåldersedvänja som dessa behöll var kremering och urnsättning av döda. Under de yngsta seklerna spreds influenser från Centraleuropa (La Tène-kulturen) till Norden från nordvästra Tyskland och åtföljande fynd från denna period återfinns i alla delar av södra Skandinavien. Från denna tid har arkeologer återfunnit järnartefakter i form av svärd, sköldar, spjuthuvuden, saxar, skäror, pincetter, knivar, nålar, spännen och grytor - liksom många andra liknande föremål. För bland annat kannor användes även brons med en stil som byggde vidare på bronsåldersstilen. Ett av de mest intressanta fynden är Dejbjerg-vagnen från Jylland: en fyrhjulig vagn av trä med delar av brons.
Romersk järnålder
Medan många germanska stammar uppehöll regelbunden kulturell och militär kontakt med det Romerska riket, så befann sig stora delar av Norden vid den latinska världens yttersta gränser. Med undantag för enstaka referenser till svear (suioner) och götar (gautoi) med flera, så förblir stora delar av Norden oomnämnd i de romerska författarnas bevarade skrifter.
Till Norden importerades samtidigt stora mängder varor från söder, till exempel mynt, behållare, bronsbilder, glas, emaljerade spännen liksom vapen med mera. Stilen på många metallobjekt och lerkärn under perioden är markerat romersk.
Under 200 och 300-tal införs runorna baserat på tecken från germanska stammar bosatta norr om Svarta havet. Det har också återfunnits många mosslik från denna tid i Danmark, Slesvig och i södra Sverige. Tillsammans med dessa ofta välbevarade kroppar fanns vapen, hushållsartiklar och kläder av ylle. Stora skepp som drevs med roddare har hittats i Nydams mosse i Slesvig; dessa har daterats till 300-talet e. Kr. Under de första århundradena begravs många individer utan att brännas men kremeringen av de döda återfann sin popularitet.
Genom 400- och 500-talen blir guld och silver vanligare. Under denna tid plundrades det Romerska imperiet av germanska stammar, och därifrån återvände många nordmän med guld och silver. En ny järnålder hade börjat i Norra Europa; den germanska järnåldern.
Germansk järnålder
Denna period som efterträder det romerska imperiets fall är känd som den germanska järnåldern, och den delas in i äldre och yngre delperioder. Den yngre perioden är känd i Sverige som vendeltid (550-800) och från perioden har rika gravsättningar återfunnits från Mälardalen. Den äldre germanska järnåldern är den tid då danskarna (danerna) träder fram i historien och enligt Jordanes var de ett folk som var besläktat med svenskarna (svearna: suehans). Under det romerska imperiets fall flödade guld in i Norden och flera utsökta guldarbeten har återfunnits från perioden. Guld användes för att skapa bland annat hölsterdetaljer och brakteat och ett märkbart exempel är Gallehushornen.
Efter det romerska rikets fall blev guld sällsynt och nordborna började skapa dekorativa föremål i förgylld brons, med djurornamentik i nordisk stil. De äldre dekorationerna visar djur som är relativt anatomiskt korrekta. Under den yngre delperioden utvecklas dessa till de intrikata former med sammanvävda extremiteter och kurvor som blivit en välkänd hantverksstil från vikingatiden.
Vikingatiden
Vikingatiden är namnet på perioden från 793 e. Kr. till 1066 i Norden. Under denna period uppträdde vikingarna; nordiska sjöburna krigare och handelsmän. Vikingarna utforskade, plundrade, koloniserade och handlade med stora delar av Europa. Deras resor förde dem som längst till Mellanöstern och Nordafrika och de nådde även Nordamerika, där deras lämningar har återfunnits på Newfoundland.
Vikingatiden inleds vanligtvis år 793, det första år då norska vikingar nådde England och plundrade det viktiga klostret Lindisfarne. Periodens slut markeras av Harald Hårdrådes misslyckade invasion av England samt av Englands erövring av normanderna.
Utvandringstiden
Utvandringstiden började omkring år 800. Vikingarna invaderade och bosatte sig slutligen i delar av Skottland, England, Irland, på Grönland, Island, Färöarna, Shetlandsöarna, i Normandiet, Livland och platser i Ryssland. Svenska bosättare hamnade främst i Ryssland och Livland medan de norska och danska koncenterades till västra och norra Europa. De vikingar som for i österled blev kända som varjager och bidrog till att grunda Kievriket, en större statsbildning centrerad i dagens Ukraina. De vikingar som for i västerled blev kända under namnet vikingar och efterlämnade omfattande kulturella spår i franska Normandiet, i England och på Irland. Bland annat grundades staden Dublin av vikingar på erövringståg. Vikingarna koloniserade även Island med början under 800-talet.
Kristnandet
Vikingatida religiösa idéer var starkt kopplade till nordisk mytologi. Vikingarnas religiösa ideal värderade strid och ära högt och fokuserade på föreställningen om Valhalla, ett mytiskt liv efter döden för fallna krigare.
Kristnandet av Norden inträffade senare än de flesta delar av Europa. I Danmark kristnade Harald Blåtand landet omkring år 980. Kristnandet i Norge började under Olaf Tryggvasons och Olaf Haraldssons regeringstider. Olaf och Olaf II hade låtit sig döpas frivilligt utanför Norge. Olaf II förde med sig engelska kyrkomän till Norge. Norges kristnande var till största delen resultatet av engelska missionärer och deras verksamhet.
Det isländska riket införde kristendomen omkring år 1000 efter påtryckningar från Norge. Gode-hövdingen Þorgeirr Ljósvetningagoði var en central person i denna process.
Sverige krävde lite mer tid för att konverteras till kristendomen och den inhemska asatron var fortfarande vanlig lokalt ända mot slutet av 1000-talet. Ett kortvarigt inbördeskrig ägde rum år 1066 och speglade i huvudsak en uppdelning mellan utövare av urspungsreligionen och kristendomens förespråkare. Vid mitten av 1100-talet tycks den kristna fraktionen ha triumferat. Som en sannolik styrkedemonstration gjordes Uppsala - högsätet för asatron och rikets centralbygd - till ärkebiskopsdöme år 1164. Kristnandet av Norden inträffade nästan samtidigt med vikingatidens avslutande. Införandet av kristendom tros ha underlättat de vikingatida samhällenas kulturella och religiösa närmande till det kontinentala Europa.
1100 - 1600
Kalmarunionen
| Unioner i Norden |
|
| Norden |
|
|
Kalmarunionen var en serie av personalunioner mellan 1397 och 1520 som förenade de tre kungarikena Danmark, Norge och Sverige under en kungamakt. Länderna gav upp sin suveränitet, men inte sin självständighet. Motstridiga intressen skapade konflikter som från 1430-talet handikappade unionen. Svenskt missnöje med framför allt dansk och holsteinsk dominans resulterade i unionens upplösning år 1523.
Reformationen
| Gränsförändringar i Norden |
|
| Norden |
|
|
Reformationen kom till Norden under 1530-talet. Norden blev snart ett av lutheranismens kärnområden.
1600-talet
Trettioåriga kriget
Sverige som stormakt
1700-talet
Stora nordiska kriget
1800-talet
Napoleonkrigen
Norden var splittrat under Napoleonkrigen. Danmark-Norge försökte att förbli neutrala, men drogs in i konflikten efter brittiska krav på att ge upp sina flottor. Därefter angrep Storbritannien den danska flottan vid Slaget vid Köpenhamn (1801) samt bombarderade staden under det senare Slaget vid Köpenhamn (1807). Den danska flottan förstördes år 1801 men återuppbyggdes bara för att förstöras eller beslagtas igen år 1807. Bombardemanget av Köpenhamn ledde till en allians med Frankrike och öppet krig med Storbritannien, vars flotta blockerade Danmark-Norge och saboterade kommunikationen mellan de två kungadömena. Norge drabbades av hungersnöd. Sverige, som vid tillfället var allierat med Storbritannien, tog tillfället i akt att invadera Norge år 1807 men drevs tillbaka. Kriget mellan Danmark och Storbritannien fördes till havs i er serie sjöslag under de följande åren. Danskarna försökte bryta den brittiska blockaden med resterna av flottan i vad som kom att kallas Kanonbåtskriget. Efter kriget tvingades Danmark att ge upp Heligoland till Storbritannien.
Sverige gick med i den tredje koalitionen mot Napoleon år 1805, men koalitionen föll sönder efter Freden i Tilsit 1807, vilket tvingade Ryssland att bli allierat med Frankrike. Ryssland invaderade Finland år 1808 och tvingade Sverige att ge upp den provinsen vid Freden i Fredrikshamn år 1809. Den inkompetenta regeringen under kung Gustav IV Adolf ledde till kungens avsättande och bannlysning. En ny konstitution introducerades, och hans farbror Karl XIII besteg tronen. Dock var den senare barnlös och Sverige valde till hans efterträdare överbefälhavaren av den norska armen, prins Kristian August av Augustenborg. Kristians plötsliga död år 1810 tvingade dock Sverige att välja en ny kandidat och ännu en gång valde de fiendeofficer. Jean-Baptiste Bernadotte, fältmarskalk av Frankrike skulle bli Sveriges nästa kung. Karl Otto Mörner, en framstående svensk baron, var den som först utsträckte erbjudandet om den svenska tronen till den unge soldaten. Bernadotte var från början en av Napoleons arton marskalkar.
Sverige beslöt sig för att gå med i alliansen mot Frankrike år 1813, och utlovades Norge som en belöning. Efter Slaget vid Leipzig i oktober 1813, övergav Bernadotte jakten på Napoleon och marscherade mot Danmark, där han tvingade Danmark-Norge att gå med på Freden i Kiel. Norge underställdes nu den svenska kronan men Danmark behöll Norges översjöiska atlant-territorier; [[]Färöarna]], Island och Grönland. Dock skulle traktatet från Kiel aldrig komma att gälla. Norge förklarade sig självständigt och valde prins Kristian VIII av Danmark till kung. Efter ett kort krig med Sverige, tvingades Norge att gå med på en personalunion med Sverige vid Konventionen i Moss. Den nye norske kungen abdikerade och återvände till Danmark och det norska Stortinget valde Sveriges kung till kung i Norge, efter att grundlagen ändrats för att göra det möjligt.
Unionstiden
Finska kriget
Industrialisering
Utvandring
Myntunion
1900-talet
Första världskriget
Välfärdsstatens utveckling
Andra världskriget
Efterkrigstiden
Europeisk integration
Tabell över statsbildningar
1/ Nybyggarna på Färöarna och Island var av norskt och keltiskt ursprung.
Se även
Referenser
- Derry, T.K. A History of Norden: Norge, Sverige, Danmark, Finland, Iceland. Minneapolis: University of Minnesota Press, 1979. ISBN 0-8166-3799-7.
- Dregni, Eric. "In Cod We Trust: Living the Norwegian Dream" (University of Minnesota Press, 2008). A vivid portrayal of modern Norge through the eyes of a fourth-generation Norwegian American from Minnesota. http://www.upress.umn.edu/Books/D/dregni_cod.html
- ”Ukrainian Net”. The Outcomes Of Establishment Of Roman Catholic Church Structures And Church Power In Norge And Norden. http://www.personal.ceu.hu/students/97/Roman_Zakharii/Norge-church.htm. Läst June 28 2005.
- ”Decision to Invade Norge and Danmark”. The German Decision to Invade Norge and Danmark. http://www.army.mil/cmh-pg/books/70-7_02.htm. Läst July 2 2005.
- BYU History of Norden
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
