Stridsyxekulturen

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Stridsyxekulturen, även känt som båtyxkulturen i litteraturen, betecknar en arkeologisk kultur främst från ett område i Sydnorge och södra Sverige, till och med Uppland. Den är en regional variant av så kallad Snörkeramisk kultur (Corded Ware culture) som förekommer i Nord- och Centraleuropa under tredje årtusendet före Kristus. C14-dateringar av gravar daterar fenomenet till ca 2950-2300 f.Kr., men i vissa regioner på kontinenten försvinner den tidigare. Det finns än så länge mycket få dateringar från Sverige, men de äldsta hamnar runt 2900-2800 f.Kr.

Även i Finland kallas denna kultur ibland för stridsyxekultur, men en del arkeologer föredrar snörkeramisk kultur och andra båtyxkultur. Det finska materialet är mycket likt det svenska, medan det danska (enkeltgravskultur) är mer olikt det svensk-norska både i utseende och gravskick, och liknar mer det tyska och polska.

Innehåll

Stridsyxorna

Båtyxa från Tutaryd socken i Småland

I sitt äldsta stadium förekommer i alla snörkeramiska grupper i Europa en typ av stridsyxa, snarlik den svensk-norska undergruppens äldsta yxtyp. I senare stadier finns det få stridsyxor i de centraleuropeiska områdena, emedan de är talrika i de norra och östra områdena. Stridsyxorna har troligen inte använts som vapen, utan haft en mer symbolisk funktion, till exempel som statussymbol. Namnet båtyxkultur kommer av att de svensk-norsk-finska stridsyxorna efterhand kom att likna båtar/kanoter om de lades upp och ned - det har inget att göra med tillverkning av båtar.

Keramiken

Stridsyxekeramik från Skåne

Det europeiska namnet snörkeramisk kultur återspeglar den centrala roll keramiken spelat hos dessa grupper. Så även i Sverige. I en majoritet av gravarna, både för män och kvinnor, har ett eller ett par små skålformade bägare inkluderats. Skärvor av dessa kärl återfinns också på boplatserna. De representerar en helt ny keramisk tradition med tunna kärlväggar uppbyggda med tumning och leran är magrad med "chamotte", dvs. krossad bränd lera/keramik. De tidiga kärlen är främst snörornerade, men längre fram i perioden blir det vanligast med tandad kamstämpel som trycks in för att skapa vinkellinjer och vinkelband.

Gravskick

Gravarna är enmans eller dubbelgravar, i Sverige uteslutande under flat mark, med eller utan stenpackning, men i övriga Europa är det vanligt att de täcks av låga högar. Den döde ligger alltid i sovställning med uppdragna knän och på sidan, s.k. hocker. I Sverige är de allra flesta gravarna orienterade längs en ungefärlig nord-sydaxel. De döda ligger antingen på vänster sida med huvudet i norr, eller på höger sida med huvudet i syd. På så sätt ligger alla döda med ansiktet vänt mot öst/sydöst. Det verkar troligast att de flesta som låg med huvudet i norr var män, medan de som hade huvudet i syd var kvinnor. Avvikelser finns dock, särskilt i dubbelgravarna där de två döda, vare sig de är två män eller två kvinnor, alltid ligger fot mot fot med huvudet i olika väderstreck.

Vanligaste gravgåvorna är: arbetsyxa i flinta eller annan bergart, flintspånskniv, 1-2 kärl keramik, stridsyxa (bara män, men inte alla män), bärnstenspärlor, benpärlor. Med undantag för stridsyxan förekommer de flesta vanliga gravgåvor hos både män och kvinnor, men i olika omfattning.

Ekonomi

Stridsyxekulturens ekonomi är svår att utreda, eftersom få välbevarade boplatser hittats och ben sällan har bevarats i gravar eller på boplatser om de inte varit brända. De var troligen småskaliga bönder, vilket sädeskornsavtryck i keramiken och pollenanalyser visar. De hade också viss boskap, och möjligen var fåren nu viktigare än nötkreaturen, vilket är en förändring mot förhållandet inom den tidigare trattbägarkulturen. Men de var även jägare av hjort, rådjur och fågel vilket vissa gravar med välbevarat material visar.

Se även

Personliga verktyg