Nordisk djurornamentik
Från Rilpedia
Den nordiska djurornamentiken präglade den skandinaviska konsten under tiden 400-1200 e.Kr., under folkvandringstiden, vendeltiden, vikingatiden och tidiga medeltiden. Banbrytande forskare på området var Bernhard Salin, Haakon Shetelig och Sune Lindqvist som etablerade den terminologi som följer. Före år 1000 finns den nordiska djurornamentiken nästan uteslutande bevarad i form av småkonst i metall: smycken, vapendetaljer och rembeslag. Den är i regel extremt intrikat och omöjlig att förstå om man inte har tillfälle att titta noga på föremålen och lära sig formspråket.
Med början i nydamstilen ca 375 försågs metallföremål med stiliserade kantdjur efter provinsialromersk förebild. Omkring 450 formulerade man Salins Stil I där djuren kröp in på föremålens ytor och formade täta mattor av sönderstyckade bitar.
Vid vendeltidens början omkring 540 kom Salins Stil II (C-D) där djuren åter blev förenade till hela kroppar och flätades in i varandra till flätbandsornamentik, entrelac. Detta stildrag levde sedan kvar till djurornamentikens slutfas under 1100-talet.
Medan Stil I och II fick stort genomslag på kontinenten var Salins Stil III/E under 700-talet endast en skandinavisk angelägenhet. Den kännetecknas av fågelfigurer och långa vegetativa flikar. Omkring år 800 hade en skandinavisk version av den kontinentala Tassilokalkstilen en kort blomstring och kallas Stil F.
Med vikingatidens början ca 790 kom ett banbrytande nytillskott till konsttraditionen under påverkan av karolingisk missionärskonst: nu täcktes föremålen av gripdjursstilen, mattor av små gubbar eller katter som klänger fast i varandra med alla fyra tassarna, exempelvis på Osebergsskeppet. Mot sena 800-talet kombinerades gripdjuren med snörmakeriornamentik i borrestilen, som karakteriserar smyckena från Birka. Den förblev populär in mot 900-talets mitt då den avlöstes av de mera flätbandsinriktade danska hovstilarna mammenstilen och jellingestilen.
1000-talets ledande skandinaviska konst tillkom främst i kristnade miljöer och präglas först av ringerikestilen med rika flätade flikar och efter 1050 av urnesstilen, som också kallas "runstensstilen" eftersom den är vanlig på sena runstenar exempelvis i Uppland. Den präglas av långa ormlika drakar med profilsedda huvuden, nosflik och mandelformade ögon. När urnesstilen föll ur modet under sena 1100-talet övergav nordborna i stort sett sin inhemska konsttradition till förmån för kontinental romansk konst, en stilpåverkan som syns redan på de sista runstenarna. Den nordiska djurornamentiken blommade sedan åter upp för en tid under nationalromantiken.
Källor
- Lennart Karlsson, Nordisk form: om djurornamentik. Statens Historiska Museer. Stockholm 1983.
- Michael Neiß: Fenrisulv och Midgårdsorm. Två grundmotiv i vendeltidens djurornanmentik. (Kontinuitetsfrågor i germansk djurornamentik I.).Mit deutscher Zusammenfassung. In: Fornvännen 99. Stockholm 2004.http://fornvannen.se/pdf/2000talet/2004_009.pdf
- Michael Neiß: The ornamental Echoe of Oðinn’s Cult.(Kontinuitetsfrågor i germansk djurornamentik II) In: ”Ulf Fransson (red.). Cultural Contacts between East and West. Stockholm 2007 http://michaelneiss.hardell.net/Festschrift/index.pdf
