Svensk konst
Från Rilpedia
Med svensk konst menas här konst utförd i Sverige, av en svensk konstnär eller i en svensktypisk tradition. Artikeln försöker beskriva konsten och konstlivet i Sverige ur ett historiskt perspektiv med huvudsakligt fokus på bildkonsten samt ge en inblick i dagens konstliv i Sverige.
Svensk konst har självklart alltid varit influerad av omvärlden men influenserna har kommit från olika geografiska centra vid olika epoker. Den svenska konsten är en del av den svenska kulturen och den västerländska kulturtraditionen. Influenserna till den svenska konsten har främst kommit från det kontinentala Europa och i synnerhet Västeuropa: övriga Norden och länder som Frankrike, Tyskland och Italien. Efter andra världskriget har inflytandet från USA stärkts kraftigt och konsten är mycket internationell.
Den svenska samtidskonsten har en stor produktion per capita, delvis på grund av ovanligt generösa konstsubventioner i Sverige.
Innehåll |
Historia
- För internationell överblick, se Konstens historia.
Förhistorisk konst
När inlandsisen drog sig tillbaka började den skandinaviska halvön befolkas söderifrån av jägare och samlare. De bevarade konstuttryck som finns från denna stenålder är enkla och speglar tidens material. Endast de riktigt beständiga konstformerna har överlevt tidens tand: hällristningar är en sådan uttrycksform. De tidigaste hällristningarna i form av symboler, figurer och avbildningar är inhuggna i berghällar och på lösa klippblock. De började framställdes kanske redan 7000 år f.Kr. I Sverige finns en av världens största koncentrationer av hällristningar med ett lokalt centrum i Bohuslän.
En snarlik konstform i sten, men som dock utfördes flera tusen år senare, är runstenarna. Runstenar är en specifik konstform för det nordiska kulturområdet och Sverige är världens mest runstenstäta land med 2 800 inskrifter. Cirka 85 % av alla identifierade stenar har funnits i Sverige.[1] Runstenarna tillkom mellan omkring år 200 och 1130 med en storhetsperiod mellan 980-1100. Särskilt i Mälardalen var aktiviteten hög, och landskapet Uppland är Sveriges runstenstätaste med 1300 identifierade verk. Stenarna kombinerar text med ornamentik och stiliserade figurer och var urprungligen målade. De kan delas in i sju olika stilar.[2] Några av de första kända bildskaparna i Sverige är runristare, till exempel Balle den röde som verkade i slutet av 1000-talet.
Medeltiden
I och med kristendomens intåg följde också en ny ikonografi (bildvärld), som från början etablerdes i kyrkorna, bland annat i form av altarskåp, krucifix och stenhuggeri. Bildberättande tog fart i kyrkorna i Mellansverige mot slutet av 1400-talet med mästare som Albrekt Målare. Motiven under perioden var ofta religiösa eller mytiska. Albrekt Målares motiv med en schackspelande lieman i Täby kyrka gav inspiration till Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet nästan 600 år senare. Även skulpturen S:t Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm tillkommer vid tiden för Albrekt Målare.[3] Den utfördes av den tyskfödde målaren och skulptören Bernt Notke, en av senmedeltidens mest betydande nordeuropeiska konstnärer[4]. Notke, som periodvis bodde i Sverige, var mycket produktiv och fick stort inflytande med en expressionistisk och intensiv stil.[5]
Nya tiden
Vasatidens konst bestod till stor del av porträtt målade av utländska konstnärer verksamma i Sverige. Urban målare med sin Vädersoltavla från 1535, i Storkyrkan i Stockholm, är en av få svenska kända konstnärer under Vasatiden.[3]
Stormaktstiden under 1600-talet och 1700-talets första decennier var främst arkitekturens tid, med en rad slott, herrgårdar och kyrkor, exempelvis Stockholms slott, vilket även nu innebar att konstnärer kallades från utlandet. Dessa lärde upp nya generationer svenska konstnärer. I form av krigsbyten kom flera betydande konstsamlingar och viktiga enskilda konstverk till Sverige. Två stora svenska namn var David Klöcker Ehrenstrahl, porträtt- och allegorimålare, samt Erik Dahlbergh, fältherre, arkitekt och konstnär. Stilmässigt omfattar epoken renässansen och barocken.[3]
Frihetstiden och den gustavianska tiden innebar ett stort kulturellt uppsving. Stilen var rokoko, senare efterträdd av nyklassicismen - i Sverige kallad gustavianska stilen. Framstående namn var Johan Pasch, Per Krafft d.ä., Alexander Roslin, Peter Adolf Hall och, kanske framförallt, Johan Tobias Sergel.[3]
Efter Gustav III:s död inträdde en stagnationsperiod i den svenska konsten. Däremot blomstrade allmogemåleriet i bland annat Dalarna och Hälsingland med kurbitsmålning och dalahästar under denna tid. Allmogemåleriet kom att bli en stor inspiration för 1800-tals konstnären Carl Larsson. Göticismen och Nyklassicism präglade sedan konsten under flera decennier, med namn som skulptören Bengt Fogelberg.[3] Fogelberg, som inspirerades av den danske skulptören Bertel Thorvaldsen utförde kraftfulla statyer av nordiska gudagestalter och historiska personer.
1800-talet
Från mitten av 1800-talet och några decennier framåt dominerade naturmålarna, med Marcus Larsson i spetsen. Konstnärer som pekade mot något nytt var Egron Lundgren och Carl Fredrik Hill. Hill räknas till en av de främsta svenska landsskapsmålarna med vyer som speglade hans person och ofta uttrycker förtvivlan eller mörker. Egron Lundberg utvecklade akvarellkonsten, han reste mycket i Europa och Asien och målade i reportageform. Även historiemåleri förekom i stor omfattning under perioden, med namn som Carl Gustav Hellquist och Gustaf Cederström.[3] En annan målare var August Malmström som skapade historiska och naturromantiska verk och illustrerade många sagor.
Ur ett internationellt perspektiv förde den svenskproducerade konsten, trots en stark utveckling, en tynande tillvaro tills det senare 1800-talet. Då började dock ett antal svenska konstnärer uppmärksammas utanför Sveriges gränser. Särskilt 1880-talet och de två följande decennierna var storhetsperioder i svenskt konstskapande. De kanske mest konstnären av dessa är målaren, etsaren och skulptören Anders Zorn som senare bland annat tilldelades första medalj på världsutställningen i Paris 1889. Zorn var en oerhört skicklig oljemålare med en mycket precis men ledig stil där varje penseldrag ofta betyder mycket för helheten. Anders Zorn målade gärna landskap och människor och är känd för sina nakenstudier av kullor från Dalarna. Zorn räknades som en av de främsta målarna i Europa under det sena 1800-talet och utförde många porträtt av samtidens berömdheter.[6] Några kända verk är Kärleksnymf (1883), En premiär (1888), Midsommardans (1897), Grover Cleveland (1899) och Badande kullor (1906). Zorn finns idag representerad vid bland annat Musee D'Orsay i Paris och Vita Huset i USA och hans verk tillhör de högst värderade av alla svenska konstnärer.
Ett annat stort namn ur denna generation är Carl Larsson. Larsson, liksom Zorn, verkade i Dalarna och är en av de mest folkkära svenska konstnärerna. Larsson målade främst i akvarell och hans motiv återfanns i vardagen: han porträtterade ofta sin egen familj och deras hem i Sundborn. Hans stil är luftig, mycket ljus och präglas av ett skickligt samspel mellan ytor och linjer. Larsson utförde även fresker och väggmålningar, till exempel Midvinterblot och flera andra fresker i Nationalmusem i Stockholm. Larsson blev mycket berömd i Tyskland i samband med en konstbok som gavs ut där. En annan målare som uppnådde stor folklig popularitet var Bruno Liljefors med mycket exakta målningar av natur och djur i rörelse.
Två målare med stor stilistisk förmåga var Eugène Jansson och Ernst Josephson. Janssons målningar, som tar stilmässig inspiration från van Gogh, är ofta geometriskt enkla storformer, stillsamma Stockholmsmotiv liksom kraftfulla mansgestalter. Josephsson är mer varierad och känd för mästerliga oljeporträtt. Han blev en inspiratör för den senare modernismen. Porträttmåleriet utvecklades också av Richard Bergh liksom av Nils Kreuger. En betydelsefull utveckling kom 1885 med konstnärsgruppen Opponenterna som ville förnya det svenska måleriet och som samlade många av de nämnda namnen. Några år senare, på 1890-talet, grundade Bergh och Kreuger även den så kallade Varbergsskolan tillsammans med Karl Nordström. Dessa reagerade mot den realistiska landskapsstilen och tog sin inspiration från Paul Gauguin. Särskilt Nordström inspirerades av de franska impressionisterna. En nära vän till Nordström var författaren och universalgeniet August Strindberg. Även denne är en betydelsefull svensk målare från perioden. Nu börjar även kvinnliga konstnärer uppmärksammas, exempelvis Eva Bonnier och Hanna Pauli som bland annat tog intryck av Rembrant.[3]
1900-talet
Modernismen börjar komma in i svensk konst i och med 1909 års män, vilken var en grupp yngre manliga konstnärer från i huvudsak Konstnärsförbundets skola. Mer abstrakta former representerades av Hilma af Klint, Nils von Dardel och Gösta Adrian Nilsson (GAN).[3]
Från mitten av 1920-talet och ett par decennier framåt karaktäriserades dels av surrealismen, med exempelvis Halmstadgruppen, dels av expressionismen, som omfattar Göteborgskoloristerna, Sven Erixson och Bror Hjorth och en striktare formalistisk, abstrakt minimalism med konstnärer som exempelvis Olle Bærtling.[3] Bland skulptörer från perioden återfinns Carl Eldh och Carl Milles. Båda dessa har fått stort inflytande och den senare är kanske den mest kände svenske skulptören genom tiderna.
Efter andra världskriget hade den svenska konsten något av en högkonjunktur och en mängd konstnärer etablerade sig. Med den nya demokratiska idén om konst för alla grundades 1947 Folkrörelsernas konstfrämjande och under samma period startades likaså en mängd konstföreningar över hela landet. Samma år som konstfrämjandet grundades introducerades även konkretismen i Sverige genom 1947 års män med bland andra Lennart Rodhe och Olle Bonniér. 1950-talet rymde också expressionister som Torsten Renqvist och mer informella målare som Rune Jansson och Eddie Figge.[3]
I början av 1960-talet vitaliserades den svenska grafiken med konstnärer som Philip von Schantz och Nils G. Stenqvist.[3]
Svensk samtidskonst
Begreppet samtidskonst refererar antingen till konst som görs i vår samtid, eller utvidgat, konst från sent 1960-tal och framåt. Under 1960-talet etablerade det sig en mängd konstnärer, vissa influerade av exempelvis 1930-talets Dadarörelse, som vände sig ifrån modernismens grunder. Man började söka sig till andra uttryck som film, performance, happenings, readings, ljudkonst och liknande. Konstbegreppet förändrades och de uppdelade genrerna löstes upp mer och mer. Politiska ställningstaganden blev viktiga. I centrum för denna utveckling i Sverige och även internationellt fanns Moderna museet med dess dåvarande överintendent Pontus Hultén. Museet producerade många banbrytande utställningar under denna period som exempelvis Rörelse i konsten, med bland andra Jean Tinguelys och Per Olov Ultvedts rörliga skulpturer, och utställningen 4 amerikanare från 1962 med amerikansk popkonst där verk av konstnärer som Robert Rauschenberg och Jasper Johns visades upp för svensk publik innan konstnärerna ens slagit igenom i USA. Viktiga svenska konstnärer under denna period var exempelvis Öyvind Fahlström och Carl Fredrik Reuterswärd.
1970- och 80-talen
Den konst som vände sig från modernismens mer formella karaktär var grunden för den rörelse som mot slutet av 1970-talet och början av 1980-talet kom att kallas för postmodernismen. Malmö Under 1970- och 80-talet framträdde en mängd svenska konstnärer som främst ägnade sig åt måleri. 1980-talets överhettade konstmarknad resulterade i att ett antal konstnärer mer eller mindre sålde allt de producerade. Viktiga namn under denna era var Cecilia Edefalk, Ola Billgren och Max Book.
1990- och 00-talen
Samtidskonsten i dagens Sverige är starkt involverad och påverkad av den internationella samtidskonsten. Viktiga riktmärken är de större konstbiennalerna runt om i världen som exempelvis biennalen i Venedig och Documenta i Kassel. Sedan början av 1990-talet har det renodlade måleriet fått träda tillbaka för andra former såsom installationer, video, fotografi, performance, datorgenererade animationer, interaktiva rumsgestaltningar, ljud och performance. Ofta är konstverket idébaserat, och ofta problematiseras konstbegreppet i sig. Under 1990-talet var konstnärer som Dan Wolgers, Annika von Hausswollf och Ernst Billgren tidstypiska och viktiga namn. Andra konstnärer som etablerat sig internationellt sedan 1990-talet är exempelvis Ann-Sofi Sidén, Henrik Håkansson, Johanna Billing, Nathalie Djurberg, Annika Larsson, Carl Michael von Hausswolff, Annika Eriksson, J. Tobias Anderson, Miriam Bäckström, Jonas Dahlberg, Magnus Wallin, Matts Leiderstam, Tobias Bernstrup, Maria Friberg, Karin Mamma Andersson, Cecilia Lundqvist, Anneé Olofsson, Felix Gmelin, Annica Karlsson Rixon och Jockum Nordström.
Konstnären och professorn Lars Vilks har nått stor uppmärksamhet med olika verk som kommenterar samhällsdebatten. Till exempel verket Nimis som uppfördes utan myndigheternas tillstånd liksom en serie teckningar föreställande Muhammed som rondellhund.
Konstutbildning i Sverige
Högre konstutbildning finns i Stockholm på (Konstfack och Mejan), i Göteborg vid (Valand och Högskolan för fotografi), i Umeå (Konsthögskolan i Umeå) samt i Malmö (Konsthögskolan i Malmö). Förberedande studier brukar ske vid folkhögskolor och ett antal privata eller halvprivata eftergymnasiala konstutbildningar som Göteborgs konstskola (tidigare Hovedskous) i Göteborg, Idun Lovén i Stockholm, Konstskolan Basis i Stockholm, Grafikskolan i Stockholm eller Nyckelviksskolan på Lidingö.
Konsttidskrifter, konstkritik och -debatt
Under 1900-talet första hälft dominerade konstdebatten kring en sorts demokratisk tanke om att sprida den "goda" konsten till en större massa. De större dagstidningarna gav stort utrymme till utställningsrecensioner och konstartiklar. Under 1960-talet ökade antalet utställningar dramatiskt och dagstidningsbevakningen blev mer sporadisk. Istället växte det fram ett antal konsttidskrifter som exempelvis Paletten, som startade redan 1940, Konstrevy som bland andra hade Olle Granath som chefredaktör, och Ord & Bild. 1949 startade Folket i Bild sin konstklubb som gav ut tidskriften Konstvännen fram till 1967. Från 1970 var Ord & Bilds konstklubb sedan med att utge tidskriften Synpunkt tillsammans med Riksutställningar och Konstfrämjandet.
Efterkrigstidens stora konstdebatt handlade till stora delar om den informella konst, med rötter i Dadarörelsen, som växte fram och blev allt starkare under 1960-talet. En av huvudpersonerna i denna debatt var Ulf Linde som med sin bok Spejaren från 1960 konkretiserade begreppen kring den nya konsten och hur nu ansvaret för konstupplevelsen överlåtits till betraktaren istället för att tillskriva konstverket eviga värden och egenskaper.
I slutet av 1960-talet växte det fram en debatt kring vad man skulle få finansiera med offentliga medel. Kritiken kom nu ifrån politiska skribenter och politiker. En symbol för denna debatt blev utställningen Underground på Lunds Konsthall 1968. Sture Johannessons affisch till utställningen föreställandes en haschrökande naken flicka fick styrelsen att censurera utställningen och som en protest mot detta beslut avgick överintendent Folke Edwards.
Museer, gallerier och konstfrämjande institutioner
Museer
Den äldre konsten visas på museer där ett flertal är statliga, som Nationalmuseum. Andra är kommunala såsom Göteborgs konstmuseum eller i privat regi som exempelvis Bonniers porträttsamling. För samtidskonsten finns större institutioner som Moderna museet, Liljevalchs,Bonniers konsthall och Tensta Konsthall i Stockholm, Malmö konsthall, Göteborgs konsthall, Index och Baltic Art Center.
Gallerier
Galleriverksamheten i Sverige drivs på med mycket olika premisser. Ett stort antal gallerier är vinstinriktade och fokuserar på konst som vilken vara som helst. Andra gallerier fungerar delvis vinstinriktat men även som en viktig plattform för samtida konstnärer. Dessa gallerier, som till största delen ligger i Stockholm, har ofta ett stall med konstnärer som de stöttar ekonomiskt och marknadsför både i Sverige och internationellt. Exempel på sådana gallerier är Galleri Andrén-Schiptjenko, Galleri Lars Bohman och Angelika Knäpper Gallery. En stor del av de viktigare gallerierna i Sverige är konstnärsdrivna eller eldsjälsdrivna, och syftar inte till att ge vinst. Exempel på sådana gallerier är exempelvis Galleri 54 i Göteborg, Galleri 21 i Malmö eller Galleri Anna Nordlander i Skellefteå.
Mässor och främjande aktörer
En annan viktig utställningsverksamhet inom samtidskonsten är de stora mässorna som Stockholm Art Fair och biennalerna som Göteborgs Internationella Konstbiennal. Andra institutioner som anordnar utställningar och dylikt är Riksutställningar, Konstfrämjandet och alla Sveriges konstföreningar där Sveriges Allmänna Konstförening (SAK) är den största.
Det finns även ett antal större aktörer som arbetar för att främja svensk konst i Sverige och internationellt. Exempel är konstnärsnämnden som är ett statligt verk som sorterar under Kulturdepartementet. Det har till uppgift att besluta om statliga bidrag och ersättningar till konstnärer. Ett organ som i sin tur sorterar under konstnärsnämnden är Iaspis (International Artists Studio Program in Sweden) vars uppgift är att skapa dialog mellan bild- och formkonstnärer i Sverige och inom internationell samtidskonst.
Se även
Referenser
Noter
- ↑ http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm
- ↑ Gräslund, Anne-Sofie (2006). Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds, Runes and their secrets: studies in runology. ISBN 978-87-635-0627-4
- ↑ 3,00 3,01 3,02 3,03 3,04 3,05 3,06 3,07 3,08 3,09 3,10 Hillman, 1993
- ↑ Nationalencyklopedin: Bernt Notke
- ↑ Encyklopedia Britannica: Bernt Notke
- ↑ Safran-Arts.com:Anders Leonard Zorn
Källor
- Hillman, Göran: Vem är vem i svensk konst, Rabén & Sjögren, Stockholm 1993. ISBN 91-29-61718-9.
- Lindgren, Mereth: Svensk konsthistoria, Signum, Lund 2002. ISBN 91-87896-52-4.
- Sven Sandström (red.): Konsten i Sverige I&II, Norstedt, Stockholm 1991. ISBN 91-1-913692-7 (del 1) ISBN 91-1-913702-8 (del 2).
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Svensk konst
|
|||||
