Postmodernism

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Postmodernismen)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Postmodernism är ett begrepp som syftar på en utveckling inom kritisk teori, filosofi, arkitektur, konst, litteratur och kultur som kan beskrivas som antingen sprungen ur eller en reaktion på modernism och modernitet. Postmodernismen har även definierats som trevandet efter något nytt efter det att luften gått ur modernismen.[1] Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.

Innehåll

Allmänt

Inom arkitektur, konst, musik och litteratur syftar postmodernism på ett flertal väsenskilda stilistiska trender som har sin utgångspunkt i modernismen eller på något väsentligt vis utgör motreaktioner till den. Den postmoderna konsten beskrivs ofta med ord som eklekticism, avvikelse, collage, pastisch och ironi. Popkonst, dekonstruktivism (i arkitektur), magisk realism (i litteratur), maximalism och nyromantik är några av de konstnärliga riktningar som betraktas som postmoderna. Postmoderna teoretiker beskriver ofta den postmoderna konsten som ett upphävande av relationen mellan väletablerade motsatspar som konstnär-publik, allvar-lek och finkultur-kitsch.

Inom sociologi betraktas postmodernism som en konsekvens av ekonomiska, kulturella och demografiska förändringar och karaktäriseras med begrepp som postindustrialism, senkapitalism och utomparlamentarism som i sin tur förklaras med uppkomsten av tjänstesamhället, massmedias ökade betydelse och integrationen av världsekonomin. Andra viktiga begrepp är informationssamhälle, globalisering, den globala byn och mediateori.

Som kulturell riktning är postmodernismen ett symptom av postmodernitet som med en bred definition kan sägas vara det västerländska samhället efter moderniteten. Enligt den franska filosofen och litteraturvetaren Jean-François Lyotard är postmoderinitetens viktigaste kännemärke "en skepsism mot metaberättelser", det vill säga, att människan i det postmoderna samhället har förkastat storslagna, universella förklaringsmodeller och paradigm som religion, (etablerad) filosofi, kapitalism och kön, som tidigare har använts för att förklara kultur och beteendemönster, för att istället organisera sitt liv kring flera mer lokalt förankrade subkulturella ideologier, myter och legender. Vidare innebär postmodernitet övertygelsen att sådana styrande metaberättelser bara utgör en stabil grund för samhället så länge de svarar på aktuella fenomen. Så fort paradigmet misslyckas med att hantera nya fenomen kan det ersättas av en bättre förklaringsmodell som senare kan gå samma öde till mötes. [2].

Hur begreppet "postmodernism" bör användas, vilken betydelse begreppet har och dess roll i debatten är föremål för en kontinuerlig debatt. Trots att postmodernister skyr enkla definitioner kan begreppet ändå i allmänhet sägas kännetecknas av:

  • En reaktion mot modernismens strävan efter framsteg, objektivitet och förnuft (se nihilism)
  • Accepterandet av ett massmediadominerat samhälle, där det inte finns någon originalitet, bara kopior, och där parodi, satir, självreferens blir naturliga uttryckssätt

Postmodern filosofi

Inom filosofi används begreppet postmodernitet ofta för riktningar och arbeten som utgår från poststrukturalism, dekonstruktivism, mångkulturalism, genusstudier och litteraturteori. Inom filosofi uppstod postmodernismen i början av 1950-talet som en kritik av positivismen genom att betona vikten av maktrelationer, personlig identitet och diskurs i konstruktionen av sanning och världsbilder. I denna betydelse betraktas postmodernitet av många kritiska teoretiker som en grundläggande brytning med en konstnärlig och filosofisk tradition som sedan upplysningen strävat efter ett ständigt mer storslaget och universellt system för att hantera estetik, etik och kunskap. Den postmoderna filosofin använder sig av flera metoder för att kritisera nedärvda västerländska tankegångar, bland annat historicism och psykolanalytisk teori.

Arkitektur

Konst

Huvudartikel: Postmodernism (konst)
Exempel på postmodern konst. Jeff Koons PuppyDocumenta i Bilbao 1992

Postmodernismen inom konsten stammade bland annat ur kritik som exempelvis situationisterna hade uppmärksammat; som exempelvis konstens värde och existensberättigande. I och med att tidigare konstbegrepp som exempelvis Kants idé att estetiken var Guds verktyg för att göra den intelligenta människan god, och den goda människan intelligentare, inte längre gällde konstens samlade begrepp att finna nya vägar.

Många av de konstyttringar som blev resultatet av postmodernismen hade redan existerat under det tidiga 1900-talet, men det var i och med postmodernismen som dessa uttryck formulerades och många av de konstnärer som arbetade inom det postmoderna fältet var också aktiva med att plocka fram och visa upp tidigare konstnärer som arbetat med liknade problemställningar.

Några av de viktigare inslagen inom postmodernismen var kritiken mot äkthetsbegreppet, genibegreppet och kvalitetsbegreppet. Kritiken mot dessa begrepp innebar att man friskt började låna ur konsthistorien och konstnärer började också arbeta med kulturyttringar som tidigare setts som att de hade ett lägre kulturellt värde som exempelvis kitsch, pornografi och mode.

En av huvudkrafterna bakom modernismen hade varit att pröva gränserna för konstbegreppet. Postmodernismen gick ett steg längre och kom många gånger att utmana än mer grundläggande värderingar.

Litteratur och litteraturkritik

Den postmoderna epoken inom litteraturen kan sägas ha sin början någonstans i mitten av 1900-talet med författare som Vladimir Nabokov (Lolita 1955). Till skillnad från de modernistiska författarna som ser fragmenteringen av individen som problematisk hyllar den postmoderna litteraturen dessa drag hos individen. New York-trilogin (1987) av den amerikanska författaren Paul Auster kombinerar en postmodernistisk litterär stil med inslag från postmodernistisk filosofi.

Ett flertal av de mer namnkunniga postmoderna teoretikerna har också ägnat sig åt litteraturkritik. Några exempel är: Roland Barthes, Jean Baudrillard, Judith Butler, Pierre Bourdieu, Guy Debord, Gilles Deleuze, Jacques Derrida, Michel Foucault, Gerard Genette, Donna Haraway, Julia Kristeva, Jacques Lacan, Jean-François Lyotard och Lev Manovich

Musik

Vetenskapsteori

Kritik

Begreppet "postmodernism" används också som en bred, nedsättande benämning på attityder och ställningstaganden som anses vara en del av en allmän trend, ibland utmärkande för kritisk teori i synnerhet, som uppfattas som relativistiska, nihilistiska, negativt inställda till upplysningen eller antimoderna, särskilt som kritiker av rationalism, universalism och vetenskap. Föreningen Vetenskap och folkbildning har vänt sig mot postmodernismen. [1] Begreppet används också som samlingsbeteckning på sociala förändringar som uppfattas som antitetiska till traditionella moralsystem, i synnerhet av evangeliska kristna.

Postmodernismens inflytande inom vetenskapen anses av kritiker inneburit alltför långtgående relativism och i längden berett väg för pseudovetenskap. Se exempelvis artikeln om Alan Sokal.

Se även

Referenser

Fotnoter

  1. Staffan Bergsten & Lars Elleström: Litteraturhistoriens grundbegrepp, Studentlitteratur, Lund 2004, Andra upplagan, sid. 77. ISBN 91-44-04255-8. 
  2. (Ett resonemang som Lyotard utvecklar i La Condition postmoderne: Rapport sur le savoir (1979) och La Differend (1983))

Externa länkar


Personliga verktyg