Ålands historia
Från Rilpedia
Den här artikeln behandlar Ålands historia.
Förhistoria
De högsta delarna av Åland, Orrdalsklint och Långbergen i Saltvik, började stiga ur Yoldiahavet för cirka 10 000 år sedan. De första människorna kom till öarna för cirka 6000 år sedan och tillhörde den kamkeramiska kulturen. Den gropkeramiska kulturkretsen utbredde sig till Åland för cirka 4500 år sedan. För cirka 3800 år sedan, under slutet av stenåldern, ersätts gropkeramiken [1] av Kiukaiskulturen .
Forn- och medeltid
.png)
Åland har sedan lång tid huvudsakligen haft en svensktalande befolkning. Vissa tecken, som införandet av ledung, tyder på att svenskt styre tidigt rått på ön.
Likaså delar den kristna kyrkan på Åland särdrag med den svenska, och ön kan i äldre tider ha tillhört Uppsala stift. När Åbo stift bildades fördes emellertid Åland dit. På Åland fanns åtta socknar vilka bildade ett eget prosteri.
Rättsligt hade Åland en relativt självständig ställning och redan 1322 omnämns ett åländskt landsting samt ett sigill för Åland. 1435 fördes Åland till Norrfinne domsaga som upprättades då. Förutom Åland ingick norra delen av Egentliga Finland, Satakunda samt "övre och nedre Norrbotten" i denna domsaga. Åland var dessutom ett fögderi under en kunglig fogde. När Kastelholms slott uppfördes i slutet av 1300-talet fick det en slottsbefälhavare, och Åland blev ett särskilt slottslän. Under vissa tider hade det åländska förvaltningsområdet anknytning till Åbo slottslän. Dess länsherre kontrollerade tidvis ett flertal av Sveriges östra provinser.
I juridiskt och administrativt hänseende indelades Åland i "tredingar". De hade sina egna ting, "tredingsting", under särskilda domare. "Landsdomaren" intog en särställning på Åland. Namnet antyder att han var knuten till "landstingets" verksamhet. Den svenska ledungsorganisationen blev som påpekats genomförd på Åland. I skattehänseende var landskapet indelat i "marklag", och som hemmans- och jordmått fanns "bol", "markskatt", "markaköpt jord", "markland" och så vidare.
Ålands historia från medeltiden fram till 1808
I början av Gustav Vasas regeringstid var Åland under en följd av år (1524-1537) förlänat till riksrådet Ivar Fleming, men indrogs därefter till kronan. År 1556 införlivades Åland i det hertigdöme som då upprättades åt hertig Johan. Några år efter att detta hertigdöme upplösts förlänades ön till änkedrottning Katarina Stenbock. Under första halvan av 1600-talet bildade Åland ett eget ståthållardöme under Hans Johansson till Ålekvarn, Jöran Wulfstorp och Stellan Mörner. 1634 års regeringsform omstrukturerade Finland, och då fördes Åland samman med Egentliga Finland till ett landshövdingdöme, vilket fanns kvar ända till 1808.
Häxprocessen på Åland
Mellan 1665 och 1668 utspelade sig en av de största och mest kända häxprocesserna i Finland på Åland. Målet mot Karin Persdotter år 1665 blev banbrytande eftersom det anses vara första gången trolldom sattes i samband med Satansförbund. Häxprocessen på Åland är också viktig för den svenska historien, då den utspelade sig i dåvarande Sverige som den första stora häxprocessen strax före den stora häxjaktens utbrott 1668-76.
Stora ofreden
Under Stora nordiska kriget drabbas Åland av striderna. Slaget vid Föglöfjärden den 27 juli 1720 är det största krigshändelsen på Åland under kriget.
Finska kriget
Under det finska kriget 1808-1809 utsattes Ålands befolkning för hårda prövningar. I februari 1808 anföll Ryssland utan krigsförklaring med 24 000 man och ockuperade södra Finland. Den 22 mars ryckte de första ryska trupperna in i Åbo och i slutet av mars ockuperades Åland.
Upproret på Åland
I mars 1808 utgick en befallning från Åbo landshövdingämbete till kronobefallningsmannen på Åland att den åländska allmogen skulle samla spannmål för den ryska arméns behov. Landshövdingens order väckte starkt motstånd på Åland. Den 19 mars 1808 hölls ett upprört sammanträde i Jomala sockenstuga. Bönderna vägrade göra några som helst leveranser till den ryska armén. De betygade enhälligt sin orubbliga trohet mot Sveriges kung och fosterland. Fyra män skyndade genast över till Sverige för att rapportera till regeringen vad som inträffat. De meddelade att det åländska folket var villigt "att med all möjlig makt möta ett fientligt anfall, om nödiga medel därtill och i synnerhet behörigt befäl och ammunition dem meddeltes". En folkresning under ledning av länsmannen Erik Arén och prästen Henrik Johan Gummérus förde en väpnad kamp mot ockupationsstyrkorna, understödd av en mindre svensk styrka. Revolten spred sig snabbt över Åland och kulminerade i Kumlingeslaget den 9 maj 1808. Några hundra åländska bönder besegrade och tillfångatog den ryska truppen vid Kumlinge prästgård.
Skärgårdskriget
I juni 1808 gick den svenska skärgårdsflottan ut för att skydda Åland. Flottan samlades vid Korpo öster om Åland och den 19 juni gjordes en landstigning vid Lemo. Den svenska landstigningen misslyckades och under sommaren och hösten förflyttades sjöstriderna till den åboländska skärgården.
Åland ockuperas
Under vårvintern 1809 beordrade tsar Alexander I av Ryssland ett anfall mot det egentliga Sverige. Syftet var att tvinga fram en fred vars huvudvillkor skulle bli att Finland tillföll Ryssland. Anfallet skulle ske på tre fronter; en styrka skulle gå över Kemi älv in i Västerbotten, en skulle gå över isen från Vasa till Umeå och en styrka skulle gå från Åbo över isen mot Åland. Anfallet mot Åland inleddes den 10 mars. General Pjotr Ivanovitj Bagration ledde 17 000 man över isen. Den 14 mars nådde ryssarna åter Kumlinge som de förlorat våren 1808. På Åland fanns ca 5 000 man från Västgöta-Dals regemente under befäl av Georg Carl von Döbeln. Samtidigt som ryssarna kom fram till Åland fick von Döbeln beskedet att den svenska kungen Gustav IV Adolf avsatts i en statskupp den 13 mars. Von Döbeln beslutade sig för att förhandla med ryssarna för att försena den ryska framryckningen och ge sina trupper tid att rädda sig tillbaka till den svenska fastlandet. Förhandlingarna lyckades och den 17 mars marscherade regementet över isen till Sverige. En mindre rysk styrka under Jakov Petrovitj Kulnevs befäl följde efter svenskarna och den 19 mars kom den över isen till Grisslehamn. Von Döbeln förhandlade återigen med ryssarna och föreslog att man skulle sluta ett lokalt stillestånd. Stilleståndet som kom att kallas Konventionen på Åland undertecknades den 21 mars 1809. Den slog fast att ryska trupper inte fick beträda svensk jord och att ryssarna skulle lämna Åland. I gengäld lovade von Döbeln att man från svensk sida inte skulle återbesätta ögruppen. Överbefälhavaren för de ryska styrkorna i Finland, general Bogdan von Knorring, ville inte utsätta sin armé för den risk som det innebar att gå in i Sverige och accepterade erbjudandet. Den 25 mars lämnade ryssarna Åland men von Knorrings beslut gillades inte av tsaren. Vid ankomsten till Finland avskedades von Knorring och ersattes av Barclay de Tolly som rysk överbefälhavare i Finland.
Freden i Fredrikshamn
Konventionen på Åland gjorde att Åland inte blev skådeplats för fler strider under 1809. Den 17 september undertecknades Freden i Fredrikshamn. Efter förhandlingarna tvingades Sverige avträda Finland, östra Norrland och Åland. Åland blev därmed en del av Storfurstendömet Finland.
Bomarsundstiden
Efter Freden i Fredrikshamn 1809 blev Åland en del av Storfurstendömet Finland och därmed Tsarrysslands mest västliga utpost. Eckerö Post och Tullhus uppfördes 1828 som gränsstation mot Sverige. Åland ligger nära inloppet till finska viken och Bottenhavet och nära det svenska fastlandet och Stockholm, så ögruppen var strategiskt viktig för kontrollen av Östersjön. För att bevaka detta strategiska intresse hade Tsarryssland en stark militär närvaro på Åland. Detta påverkade kraftigt det åländska samhället tills Parisfreden (1856) gjorde ön demilitariserad. Den ryska närvaron kulminerade när Bomarsunds fästning byggdes. Arbetet påbörjades 1832 och var Ålands största byggprojekt genom tiderna. Runt byggplatsen växte Ålands första stadsliknande samhälle upp i Skarpans. Vid denna tid utgjorde de ryska militärerna och byggnadsarbetarna en betydande andel av den åländska befolkningen. Befästningen medförde att Åland drogs in i krigshändelserna under Krimkriget. En fransk-brittisk flottstyrka anföll befästningen vid Slaget vid Bomarsund 1854 för att blockera den ryska importen. Skarpans brändes ner och fästningen intogs i augusti 1854. Efter erövringen erbjöds Sverige ta över fästningen men av fruktan för den ryska reaktionen valde man att avstå. Istället beslöt fransmännen och engelsmännen att spränga fästningen, som blev totalförstörd. Vid Parisfreden (1856) skapades Ålandsservitutet. Det innebar att Ryssland inte fick befästa Åland i framtiden. Servitutet var besvärligt för Ryssland. Den ryska regeringen försökte få bestämmelserna uppluckrade, men utan resultat. Det märks till exempel när Nord- och Östersjötraktaterna avslutas 1908. Servitutet innebar att Ålands tid som militär utpost var över och slutet på Bomarsundstiden i Ålands historia.
Storfurstendömet
Efter Parisfreden (1856) minskade den ryska militära närvaron på Åland och förhållandena blev mer lika resten av Storfurstendömet Finland. Åland förvaltades som ett härad inom Åbo och Björneborgs län. Genom en resolution år 1846 hade de åländska bönderna fått rätt att importera stål och bygga egna fartyg vilket blev grunden till Åland som sjöfartsnation. Den så kallade bondeseglationen gav Åland tillträde till den internationella handeln och innebar en förändring av den åländska ekonomin och ett ökat kulturellt utbyte. I Bomarsund hade en del handelsmän framgångsrikt etablerat sig och efter Skarpans förstörelse uppstod behovet av en ny stad på Åland. Generalguvernören över Finland Friedrich Wilhelm Rembert von Berg gav den svenska arkitekten Georg Theodor von Chiewitz i uppdrag att utarbeta en stadsplan. Den fastställdes av den ryske kejsaren och storfursten av Finland Alexander II. Tsarens fru Maria Alexandrovna gav sitt namn åt den nya staden Mariehamn som grundades 1861.
Den nya staden växte långsamt och ända in på 20-talet hade Degerby som centralort för den åländska skärgården större befolkning än Mariehamn. Stadens djupa hamn gjorde att den åländska sjöfarten kunde utvecklas. Många framgångsrika redare bosatte sig i staden. Se Storsjöseglarna.
Under senare hälften av 1800-talets ekonomiska uppsving blomstrade även den åländska ekonomin men den ökade handeln till trots var Åland vid denna tid en jordbrukarbygd, med fisket som den andra huvudnäringen. Haraldsby med sitt sågverk, tegelbruk och skeppsvarv var Ålands enda industriort. Lemströms kanal förstorades och försågs med stenkanter 1882. Det förkortade ångbåtsrutten mellan Åbo och Stockholm, med stopp i Degerby och Mariehamn. 1889 inleddes den så kallade Badhusepoken i Mariehamns historia i och med att Mariehamns badanstalt öppnade. Anstalten bestod av ett kurhotell med badhus och tillhörande byggnader. Den besöktes under sommarmånaderna av Sankt Petersburgs välbärgade invånare. Badanstalten kan sägas vara Ålands första turistanläggning. Den förde med sig ny arkitektur och påverkade i hög grad det lilla samhället fram till Första världskriget då turismen upphörde och hotellet brann ner 1916.
Ålands historia under första världskriget
Första världskriget innebar stora förändringar för det åländska samhället. Efter krigets utbrott fick Tsarryssland Parisfredens signatärmakter Frankrike och Englands tillstånd att bryta mot Ålandsservitutet. Åland blev en del av den befästningslinje som skulle skydda Sankt Petersburg. De första trupperna anlände på långfredagen 1915 och bestod av 300 kustartillerister. 1916 utökades denna styrka med tre bataljoner (3000 man) ur Officersskarpskytteskolans skytteregemente och en artilleribrigad med två fältbatterier om 6 kanoner var. Ryska artilleribatterier anlades i Saggö och Boxö i norr, Sålis, Frebbenby och Mellantorp i väster och Kungsö, Korsö, Herrö, Storklobb och Kökar i söder. Förutom de fasta batterierna fanns även 2 större flyghamnar, i Eckerö och Granboda på Föglö. Fältbefästningarna bestod av skyddsrum, skytte- och kulsprutevärn skyddade med spanska ryttare och sammanlagt 24.000 m taggtrådshinder. Ryska soldater inkvarterades i många gårdar men inga större motsättningar fanns mellan soldaterna och lokalbefolkningen. Den ryska garnisonen inklusive trossen och obeväpnat manskap uppgick till runt 8.000 man när den var som störst under åren 1916 och 1917. Ålänningarna själva uppgick 1916 till runt 24.700 personer. Att Åland blev ett befästningsområde ökade dock dess isolering då pass krävdes för att besöka ögruppen och haven minerades och övervakades av patrullbåtar. Före Finska inbördeskriget 1918 utspelade sig inte några större krigshändelser på Åland. Den allvarligaste händelsen var då en tysk zeppelinare bombade den ryska ubåtsflottiljen i Västerhamn och 7 matroser dödades den 26 juli 1916. Totalt omkom 106 man ur den ryska garnisonen under kriget, en del av dessa var militära förluster i strider men majoriteten dog på grund av olyckor och sjukdomar. Ungefär hälften omkom tillsammans med 22 civila på Rödhamnsfjärden den 14 december 1916 på S/S Skiftet gick på en sjömina.
Finlands självständighet
Under kriget sattes händelser i rörelse som skulle komma att leda till Finlands självständighet och Ålands självstyrelse. Februarirevolutionen 1917 upplevdes på Åland ungefär på samma sätt som på fastlandet, stort jubel i de ryska soldaternas kaserner och glädje också bland civilbefolkningen. Den 18 mars demonstrerade soldaterna i Mariehamn och den 19 mars hölls ett stort medborgarmöte i Mariehamns rådhus med tal av Julius Sundblom. Den 29 mars anordnades en åminnelse- och frihetsfest till de stupade ryska revolutionshjältarnas minne.
Den 20 mars föreslog garnisonens chef, överste G. Davidoff att ett speciellt organ kallat den Åländska garnisonens deputerades råd skulle bildas för att sprida upplysning om revolutionens syften. Garnisonsrådet tog på sig uppgiften att upprätthålla disciplinen. Den urholkades när soldaterna efter revolutionen tog sig allehanda dittills förbjudna friheter. Garnisonens officerare fick finna sig i att bli behandlade som soldater och några särskilt illa omtyckta officerare misshandlades av soldaterna. Det gick dock tämligen lugnt till på Åland och den enda allvarliga incidenten var då lotsen Johan Österman i Flaka blev illa misshandlad av två matroser då han vägrade låna ut sin häst. Under sommaren lämnade Davidoff garnisonsrådet och soldaternas ställning stärktes ytterligare. Under hösten förkom inbrott i källare och stölder av får, potatis och äpplen. Även i Pålsböle andelshandel gjordes inbrott. Många av ålänningarna beväpnade sig för att avskräcka soldaterna vilket fungerade i de flesta fall. Den 3 oktober blev dock tullvaktmästaren Elis Eriksson i Ytternäs skjuten av ryska soldater som han tidigare samma kväll hade kört bort från sin trädgård, när de höll på att plundra hans potatisland. I oktober började Ålandsgarnisonen radikaliseras på allvar som resultat av agitation från fastlandet. Garnisonsrådet omorganiserades till ett soldatråd och efter mönster från fastlandet tillsattes inom detta ett topporgan den så kallade Revolutionära verkställande kommittén. Kommittén ansåg att spriten var orsaken till den allt mer utbredda anarkin bland soldater, matroser och officerare och samarbetade med den åländska ordningsmakten för att ställa spritsmugglare inför rätta. I garnisonen etablerades soldatkommittéer som skulle ha till uppgift att upprätthålla ordningen men istället utbröt fejder om bytet mellan smugglarna och bevakningsmanskapet. Storstrejken i november gick tämligen spårlöst förbi Åland även om ett par husundersökningar genomfördes efter mönstret på fastlandet. Den 24 november publicerade den nya stadskommendanten N. von Naswetevitsch ett tillkännagivande i tidningen Åland där det framgår att en organisation som representerade de finska arbetarna ansökt hos soldatrådet om dess stöd för sina strävanden. Den 6 december 1917 förklarade Finlands riksdag landet självständigt.
Åland under Finska inbördeskriget
| Antal döda på Åland under inbördeskriget | |||||
|---|---|---|---|---|---|
| Dödsorsak | Röda | Vita | Tyska | Svenska | Finska reguljära |
| Militära förluster | 10 | 3 | 6 | 1 | 1 |
| Källa: Ålandstidningen 11 november 2008 | |||||
När de röda den 28 januari 1918 övertog makten i södra Finland sökte sig många borgerliga bort från området. I Nystad samlades en grupp på 600 man bestående av Åbo skyddskår, Åbos högre borgarskap, bondpojkar och andra som av patriotisk iver anslutigt sig. Kåren hade samlat in pengar och köpt in en kulspruta och 120 gevär som transporterades till Nystad. Under första veckan i februari organiserades gruppen till ett truppförband med det officiella namnet Sydvästra Finlands Skyddskår men som oftast kallas Nystadskåren. Kåren hade för avsikt att ansluta sig till de vita styrkorna i Österbotten men beslutade sig för att först bege sig över isen till Åland. Nystadskåren intog de ryska artilleribatterierna på Saggö och Boxö. Efter överdrivna rykten om allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen på Åland beslutade den svenska regeringen att skicka Ålandsexpeditionen 1918 till Åland. Den 13 februari anlände HMS Thor och två andra fartyg till Eckerö. Efter att även ett rött garde anlänt till Åland på isbrytaren Murana kulminerade striderna mellan de röda och de vita i Godbyslaget den 17 och 19 februari. Slaget kan sägas ha slutat oavgjort. Svenskarna medlade mellan de stridande parterna och den 21 februari slöts i Mariehamn ett fredsfördrag mellan Revolutionära verkställande kommittén för ryska garnisonen på Åland och Sydvästra Finlands Skyddskår. Enligt avtalet skulle Åland utrymmas av både de ryska och de finska trupperna. Nystadskåren avväpnades och lämnade Åland den 24 februari för vidare transport till norra Finland. Den 25 februari förstärktes den svenska militära närvaron då en truppstyrka landsteg i Eckerö. De svenska trupperna besköts av ryska batterier och utrymningen av de ryska soldaterna gick långsamt. Sedan den vita regeringen anhållit om hjälp från Tyskland anlände den 5 mars även tyska trupper ur Östersjödivisionen till Åland. Uppgiften att avhysa de ryska soldaterna (som förutom ryssar även bestod av polacker, ukrainare, ester och letter) övertogs av de tyska trupperna och den 15 mars var Åland utrymt. Även de svenska trupperna började då lämna Åland och de sista svenska soldaterna lämnade Åland i mitten av maj. De tyska soldaterna ersattes i början av september 1918 av reguljära finska soldater som fanns kvar på Åland tills slutet av januari 1922.
Ålandsrörelsens födelse
Den 20 augusti 1917 samlades ombud för Ålands kommuner på Ålands folkhögskola i Finström, för att diskutera Ålands återförening med Sverige. Mötet beslöt att skicka en deputation till svenska regeringen där ålänningarnas vilja att återförenas med moderlandet klargjordes. På grund av kriget kom dock inte budet iväg till Sverige. Efter Finlands självständighet anordnades en folkomröstning på Åland där en överväldigande majoritet av ålänningarna uttalade sig för återförening med Sverige. För att framföra budskapet skickades ytterligare en delegation till Sverige i början av 1918. I svaret den 2 februari förklarade den svenska kungen att en lösning på frågan skulle nås i samförstånd med Finland.
Ålandsfrågan
Efter Finlands självständighet bildades en inofficiell Ålands-kommitté i Finland för att hitta en kompromisslösning i Ålandsfrågan. Från finskt håll ville man behålla Åland genom att ge ögruppen en viss grad av självstyre inom Finlands gränser. Den 13 juni 1918 beslöt Finlands senat att skilja Åland från Åbo och Björneborgs län och därmed skapades Ålands län. Hjalmar von Bondsdorff blev Ålands förste landshövding. Bondsdorff gjorde sig snabbt impopulär på Åland bland annat genom att försöka styra vad som skulle skrivas i tidningarna. Ålänningarna svarade med att bilda en egen lagstiftande församling, ett illegalt landsting. Det illegala landstinget bedrev en kraftig agitation, framför allt i utlandet. Ålands krav på nationell självbestämmanderätt framfördes till olika makters regeringar och till fredskongressen. Under 1919 anordnades dessutom en ny folkomröstning, där 9 735 av Ålands 10 196 röstberättigade män och kvinnor uttalat sig för återförening med Sverige. De styrande i Finland beslutade istället om en lösning där Åland fick regionalt självstyre inom Finlands gränser. För att reglera självstyret skapades självstyrelselagen som antogs i Finlands riksdag den 6 maj 1920. Ålänningarna vägrade godta lösningen och Ålandsrörelsen ledd av redaktör Julius Sundblom, vice häradshövding Carl Björkman samt bonden Johannes Eriksson fortsatte att kämpa för återförening med Sverige. Julius Sundblom och Carl Björkman anklagades för högförräderi och dömdes till tukthus men benådades av presidenten. Finlands statsminister Rafael Erich kom till Åland för att tala allvar med öborna som inte ville ha självstyrelse.
Den brittiska regeringen uppmanade Nationernas förbund att behandla Ålandsfrågan. En internationell juristkommission kom fram till att demilitariseringsavtalet från 1856 fortfarande gällde och att Nationernas förbund var behörigt att besluta i frågan. Nationernas förbund beslutade den 24 juni 1921 att Åland skulle tillhöra Finland men med visst självstyre. Sverige accepterade beslutet under protest. 1856 års konvention ersattes den 20 oktober 1921 av en internationell överenskommelse om Åland neutralitet, som undertecknades av Sverige, Finland, Estland, Lettland, Polen, Tyskland, Danmark, Storbritannien, Frankrike och Italien.
Beslutet i Nationernas förbunds råd
I konventionen lovade Finland att inte befästa öarna eller uppföra militära anläggningar. En demilitäriserad zon upprättades. I krigstid skulle denna zon vara neutral och som skydd mineras av Finland. Vid en konflikt skulle Nationernas förbunds råd besluta om åtgärder och meddela förbundets medlemmar. Finland fick dock försvara Åland vid ett plötsligt anfall. Sovjetunionen protesterade mot överenskommelsen, och betonade i att Sovjetunionen inte erkände konventionens bestämmelser. Konventionen trädde ändå i kraft den 6 april 1922. Sveriges statsminister Hjalmar Branting protesterade men förklarade att Sverige inte skulle agera militärt i frågan.
Ålands självstyrelse
Sedan Nationernas förbunds råd beslutat att Åland skulle tillhöra Finland men att Finland måste garantera ålänningarnas svenska språk och kultur accepterade ålänningarna det självstyre som Finland erbjudit Åland. Den 9 juni 1922 sammanträdde Ålands första lagliga landsting till sitt första plenum. Julius Sundblom blev Ålands landstings första talman och Carl Björkman Ålands första lantråd. Därmed övertog landstinget lagstiftnings- och förvaltningsbehörigheten från finska staten och Ålands län. Landstinget som numera benämns Ålands lagting tog aldrig till sig benämningen Ålands län utan använder istället termen landskap för att beskriva sitt behörighetsområde.
Ålandsplanen
1938 protesterade ålänningarna kraftigt mot Finlands och Sveriges planer på att befästa Åland enligt Stockholmsplanen. Planerna stoppades på grund av Sovjetunionens motstånd.
Åland under andra världskriget
Åland skonades i huvudsak från krigshandlingarna under andra världskriget. En tysk invasion av Åland planeras under namnet Operation Tanne West. Invasionen var planerad att sammanfalla med med anfallet mot ön Hogland i september 1944 men genomfördes aldrig. Under två skilda perioder uppfördes befästningsanläggningar på flera ställen i landskapet, men dessa demolerades omedelbart efter krigsslutet.
Passagerarfärjorna
1959 inleddes en ny era i den åländska sjöfarten då färjetrafiken mellan Mariehamn och Sverige startade. Trafiken blev lönsam genom försäljning av skattefria varor. De första åren förekom en omfattande gränshandel som dock i stort sett upphörde då den svenska kronan devalverades.
Åland får utökat självstyre
1951 och 1993 totalrevideras Självstyrelselagen och självstyrelsen utökas. 1954 erkänns Ålands flagga och 1970 blir Åland medlem i Nordiska rådet. 1984 gavs de första åländska frimärkena ut och sedan 1 januari 1993 är Posten på Åland ett självständigt postverk. Efter att den åländska befolkningen röstat ja i en egen folkomröstning gick Åland 1995 med i Europeiska unionen.
Åland under 2000-talet
2002 ersatte euron den finska marken som valuta i Finland och på Åland.
Noter
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
|
|||||||||||
