Östersjödivisionen
Från Rilpedia
Östersjödivisionen var ett tyskt krigsförband som under ledning av generalmajor greve Rüdiger von der Goltz företog en expedition till Finland.
Truppen landsteg i Hangö den 3 mars 1918 i ryggen på de röda striskrafterna, framryckte snabbt inåt landet och intog Helsingfors. Ostseedivision bidrog därigenom till en snabb seger för de vita i finska inbördeskriget. Ostseedivision sattes ihop av arméförband som dittills kämpat på östfronten i Ryssland och bestod till en början av omkring 12000 man: 12. Lantvärnsdivisionens stab, 3 jägarbataljoner (No 2, 3 och 11) 3 kavalleriskytteregementen (bl.a. de bägge Livgardeshusarerregementena), 5 cykelskyttekompanier, 2 bergskulsprutebataljoner, 2 tunga haubitsbatterier, 1 bayersk bergsartilleribataljon, 1 pionjärkompani, 1 ryttarskvadron samt divisionstrupper. Senare tillkom även ytterligare 2 jägarbataljoner (No 2 och 14). No 14. var avsedd för operationer på Åland där landstigningen genomfördes den 5 mars 1918. På Åland fanns vid den tidpunkten svenska trupper från den så kallande Ålandsexpeditionen 1918. Svenskarna hade förhandlat fram ett fredsfördrag mellan de röda och de vita på Åland. Enligt avtalet skulle Åland utrymmas av både de ryska och de finska trupperna och då Östersjödivisionen anlände övertog de uppgiften att avhysa de ryska soldaterna.
von der Goltz beskrev betydelsen för Tyskland av denna division.
| ” | Det var första gången i världshistorien, som en tysk flotta, som en tysk här seglade ut från tysk hamn över Östersjön, för att föra krig på andra sidan havet. Men det var även första gången Tyskland från andra sidan havet kallades att skydda den hotade kulturen. | ” |
|
— von der Goltz 1920, s. 88 |
||
Landstigningsstyrkan Otto von Brandenstein underställdes också men opererade inledningsvis självständigt med bas i Reval (Tallin). Den bestod av 255. reservinfanteriregementet (3 bataljoner), 1 cykelskyttebataljon, 1 ryttarskvadron och 2 kanonbatterier. De flesta f.d. svenska officerare i tyska armén anslöts till Östersjödivisionen och alla svensktalande tyska officerare. En av dem var greve Gilbert Hamilton. Slutligen ingick även den finska frivilligbataljonen "Theslef". Chefen för Ostseedivision hade en självständig ställning i den tyska krigföringen som "Deutcher General in Finnland" och kom efter inbördeskrigets slut inleda organiseringen av den finska armén. Härvid uppstod en politisk konflikt mellan marskalk Gustaf Mannerheim och den finska regeringen. Mannerheim, som avsåg själv leda organisationsarbetet med svenska officerare, lämnade därför omedelbart Finland. Den finska armén präglas än idag av von der Goltz arbete och det var med detta arbete som grund som den finska armén vidmakthöll landets frihet under det andra världskriget i striderna med Sovjetunionen.
Se även
Referenser
- von der Goltz, Rüdiger, Krigsminnen från Finland och Baltikum, I. Sv. övers. (ty. uppl. 1920). Söderström & co: Helsingfors 1920
- Hamilton, Gilbert:, I fält. Albert Bonniers förlag: Stockholm 1919
