Stora nordiska kriget
Från Rilpedia
| Stora nordiska kriget | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 250px Medurs uppifrån: Slaget vid Poltava; Sjöslaget vid Hangöudd; Slaget vid Narva; Slaget vid Gadebusch; Slaget vid Storkyro. |
|||||||||
|
|||||||||
| Stridande | |||||||||
 Sverige Holstein-Gottorp (1700-1719) Braunschweig-Lüneburg (1700).svg){kind=small} Osmanska riket (1710 - 1714) Polen-Litauen (1704 - 1709) Zaporizjzjska kosacker (1707-1709) Madagaskarpiraterna (1718) 1 |
Mall:Landsdata Ryssland Ryssland Mall:Landsdata Danmark Danmark (1700 och 1709-1719) Polen-Litauen (1700 - 1704 och 1709-) Sachsen (1700 - 1706 och 1710-).gif){kind=small} Preussen (från 1715)Hannover (från 1715) |
||||||||
| Befälhavare | |||||||||
| Karl XII † Fredrik av Hessen-Kassel Magnus Stenbock Arvid Horn Carl Gustaf Rehnskiöld Adam Ludwig Lewenhaupt Fredrik IV † Karl Fredrik Georg Vilhelm Ahmed III Stanisław Leszczyński Ivan Mazepa |
Mall:Landsdata Ryssland Peter den store Mall:Landsdata Danmark Frederik IV August den starke Fredrik Vilhelm IGeorg I |
||||||||
| Styrka | |||||||||
| 77 000 man när kriget startade, 135 000 år 1707 + Osmanska riket lade till 100 000 - 200 000 10 000 lüneburgare 1 400 pirater |
310 000 man i början av kriget | ||||||||
| Förluster | |||||||||
| Tros vara runt 200 000 svenskar[1] varav ca 25 000 dog i strid, okänt antal osmaner | 100 000 döda ryssar i strid 14 000 - 20 000 polacker och sachsare döda i de största slagen 8 000 danskar döda i de största slagen, 60 000 danskar döda totalt mellan 1709-1719 [2] Totala förluster för övriga nationer okänt. |
||||||||
| Madagaskarpiraterna var bara allierade med staten Sverige och dess flotta, de var aldrig i krig med någon av koallitionsländerna. | |||||||||
Reinbeck – Freden i Traventhal – Pühhajoggi pass – Narva – Düna – Rauge – Errafster – Kliszów – Peipus I – Hummelshof – Krakow – Nöteborg – Saladen – Pułtusk – Nyenskans – Systerbäck – Peipus II – Wesenberg – Dorpat – Jakobstadt - Poznań - Narva – Punitz - Gemäuerthof – Rakowitz – Freden i Warszawa – Grodno – Fraustadt – Kleczk – Freden i Altranstädt – Kalisch – Holowczyn – Malatitze – Rajovka – Lesna – Borgå – Veprik – Poltava – Perevolotjna – Helsingborg – Viborgs fästning – Riga – Köge bukt – Fladestrand – Mön – Gadebusch – Pälkäne – Kalabaliken i Bender – Helsingfors – Storkyro – Hangöudd – Femer bält – Rügen – Stresow – Kristiania – Gjellebekk – Dynekilen – Strömstad – Fredrikshald – Stäket – Freden i Frederiksborg – Ledsund – Selånger – Freden i Nystad
Stora nordiska kriget är en benämning på det krig som fördes i norra och östra Europa 1700-1721 mellan å ena sidan Sverige, Holstein-Gottorp och 1710-1713 även Osmanska riket och å andra sidan en koalition bestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland (från 1715 även Preussen och Hannover). Kriget avslutades med freden i Nystad 1721.
Innehåll |
Bakgrund
Kriget som hade sitt upphov i ett mot Sverige riktat anfallsförbund mellan Fredrik IV av Danmark, August II av Sachsen-Polen och Peter I av Ryssland. Den danska politiken gick ut på att krossa den med Sverige förbundna holstein-gottorpska makten samt att om möjligt återvinna de förlorade provinserna (Skåne med flera) på den skandinaviska halvön.
I sin strävan att härvid få allierade mötte Danmark kung Augusts planer på bildandet av ett stort östeuropeiskt välde, i vilka förutom försök att öka kungamakten i Polen även ingick idéer om stora landförvärv. Dessa erövringsplaner hade först varit riktade närmast mot Osmanska riket, men då den internationella situationen inte längre gav August hopp om framgång åt detta håll, kom han att vända sig mot Sverige. Ett tredje, mot Sverige fientligt moment var den mot den svenska kronan rebelliske livländaren Johann Patkuls försök att lösrycka Livland från det svenska väldet och därav bilda ett självständigt adelssamhälle. Patkul hade en viktig del i, att Augusts planer verkligen bragtes till utförande, och han spelade en ytterst betydelsefull roll i de underhandlingar, som ledde till förbundets avslutande.
Den tredje parten i alliansen blev tsar Peter, som dock i början inte visade någon synnerlig iver för saken, utan behövde utsättas för kraftig påverkan från August och från Danmark, vilket senare land mycket tidigt hade vänt sig till honom i saken. Från svensk sida företogs inget fientligt steg, som kunnat motivera alliansen; det kan dock påpekas, att Karl XII med fullföljande av sin far Karl XI:s traditionella politik kraftigt understödde huset Gottorp i dess tvister med Danmark.
Krigets gång
Krigsutbrottet och freden i Traventhal
För Sverige kom krigsutbrottet i allt väsentligt som en överraskning. Det var August som inledde kriget genom ett stormanfall mot Riga i (februari 1700), vilket dock misslyckades trots en förkrossande numerär överlägsenhet. I mars anfölls det nästintill försvarslösa Holstein-Gottorp av Danmark. Ryssland bröt freden först i augusti samma år och invaderade Ingermanland där man inledde en belägring av Narva.
De första avgörande händelserna framkallades genom Sveriges, Englands, Nederländernas och Hannovers ingripande - i egenskap av garanter för de rörande Danmarks och Gottorps inbördes förhållanden upprättade traktaterna - mot Danmark. Under det att en kombinerad härstyrka uppträdde i Holstein, visade sig svenska, engelska och holländska flottor i Öresund och möjliggjorde den svenska landstigningen på Själland; denna framtvingade freden i Traventhal, genom vilken Danmark tvangs att utgå ur alliansen, och Sverige kunde nu vända sig mot Östeuropa.
Karl XII och Polen
I november 1700 blev tsaren grundligt besegrad i slaget vid Narva, och i juli 1701 utdrevs sachsarna genom slaget vid Düna från svenskt område. Karl XII:s politik och krigföring gick därefter ut på att åstadkomma en grundlig omgestaltning av förhållandena i östra Europa. Under de följande åren arbetade han på
- att upplösa den för Sveriges maktställning farliga förbindelsen mellan Polen och den uppåtsträvande, över Sachsens betydande militära och finansiella hjälpmedel förfogande kung August,
- att ge Polen en inhemsk kung och
- att för framtiden i intim politisk allians förbinda det med Sverige, varpå de båda staternas samlade makt skulle föras mot Ryssland och krossa tsaren.
Ett lyckligt genomförande av dessa planer skulle varit liktydigt med en bestämd svensk hegemoni i östra Europa. Det är också ett utmärkande drag hos Karl, att han konsekvent strävade att rikta Sveriges politik och dess hela energi österut; han avvisade därför bestämt de förslag och försök, som gjordes att åstadkomma fred utan någon grundlig uppgörelse, så mycket mer som dessa freds- och medlingsförslag djupast hade till innebörd att rikta Sveriges politiska intresse åt väster i stället för åt öster.
Karls fälttåg i Polen hade till uppgift att krossa Augusts militära makt; samtidigt arbetade man på att få polackerna att avsätta honom. De geografiska och militära förhållandena i Polen och de egendomliga och invecklade anordningarna i det polska statslivet gjorde, att dessa mål inte kunde så hastigt uppnås.
De främsta händelserna i militärt avseende är
- den sachsiska arméns besegrande i slaget vid Kliszów (juli 1702),
- det sachsiska infanteriets krossande genom den betydelsefulla erövringen av Thorn (1703) och
- kampanjen 1704, genom vilken en ny av August uppsatt armé utdrevs ur Polen, sedan den vunnit en temporär framgång genom Karls sannolikt på grund av en väntad rysk framryckning förorsakade tåg till Galizien.
I politiskt avseende hade situationen karakteriserats genom bildande av konfederationer på ömse sidor, varvid det svenskvänliga partiet hade sin tyngdpunkt i Storpolen, Augusts avsättning, valet av Stanislav I Leszczynski till kung (juli 1704) och den med honom slutna fredstraktaten i Warszawa (november 1705), i vilken Karls idéer om en evigvarande, intim förbindelse mellan Sverige och Polen tydligt framträder.
Tsar Peter i Baltikum
Under tiden hade emellertid tsaren kunnat göra betydande framsteg i östersjöprovinserna; 1702 framträngde han till havet och började vid Nevas mynning anlägga S:t Petersburg och där skapa en sjömakt. Därpå erövrades Ingermanland och 1704 föll Dorpat och Narva i ryssarnas händer liksom största delen av Estland och Livland. Tsarens fortsatta anfall mot Kurland slogs tillbaka av den svenska styrkan under Adam Ludvig Lewenhaupt. Under och genom krigets ansträngningar utvecklades tsarens härskarpersonlighet allt mer, och de väldiga krav kriget uppställde tvingade honom till brutala ingrepp i det ryska stats- och samhällslivet, vilka slutligen ledde till ett våldsamt omdanande, "europeiserande", av detta. Efter 1704 förlägges även för den ryska krigföringen tyngdpunkten till Polen, vartill inte minst den i rysk tjänst inträdde Patkul rått; tsaren förstod att det huvudsakliga avgörandet vore att vänta på denna krigsskådeplats.
Freden i Altranstädt
Vid början av 1706 hotades den svenska ställningen i Polen av ett kombineradt rysk-sachsiskt anfall från två sidor. Detta avvärjdes dels genom Karl XII:s operationer mot Grodno, vilka medförde att den ryska hären illa tilltygad gick tillbaka och med knapp nöd kom undan till Kiev, dels genom Carl Gustaf Rehnskiölds seger i slaget vid Fraustadt 3 februari 1706, där en nyorganiserad sachsisk armé fullständigt upprevs. På hösten samma år inföll Karl XII i Sachsen; han hade förut inte funnit situationen, företrädesvis ur diplomatisk synpunkt, lämplig för ett sådant företag. I freden i Altranstädt 1707 avsade sig August den polska kronan, och ett nytt skede av kriget inträdde nu. Under den tid Karl ännu stod kvar i Sachsen gjordes förgäves försök att förmå honom att inblanda sig i Spanska tronföljdskriget. En viktig episod inträffade dock därigenom att Karl XII med konsekvent hävdande av Sveriges ställning som protestantisk stormakt tvingade Österrike att bevilja religionsfrihet åt Schlesiens protestanter.
Karl XII:s ryska fälttåg
På hösten 1707 bröt Karl XII upp ur Sachsen, och vad som nu avsågs var ett avgörande svensk-polskt anfall mot Ryssland, riktat mot själva Moskva. På grund av att Polen ännu inte i sin helhet underkastat sig Stanislav blev dock dennes stridskrafter upptagna av hemlandets angelägenheter, och den svenska hären fick ensam utföra anfallet mot Ryssland. Genom kringgående rörelser tvang Karl XII ryssarna att utrymma Polen, vilket de efter hans infall i Sachsen besatt; därpå trängde has fram mot Dnjepr och vann därvid segern i slaget vid Holowczyn, vilken öppnade honom vägen till denna flodlinje. Efter ett försök att framtränga genom Severien slog han in i riktningen mot Ukraina, vars hetman Ivan Mazepa övergick till honom. Motgångar hade redan drabbat honom, främst genom att den svenska här, som under Adam Ludwig Lewenhaupt från Livland kommit med förstärkning och förråd, blivit i högsta grad försvagad genom slaget vid Lesna 29 september 1708 och genom att ryssarna förstörde Mazepas huvudstad Baturin och därigenom försvagade kosackernas möjligheter att bispringa Karl XII. Karl XII:s försök att från Ukraina tränga fram i riktning mot Moskva misslyckades, huvudsakligen på grund av hård köld och andra ogynnsamma klimatiska förhållanden. Den svåra vintern 1708-1709 försvagade de svenska trupperna. Man inledde 1709 års fälttåg med att storma Veprik i januari, de svenska trupperna intog staden men med stora förluster. I juni 1709 vågade emellertid Karl XII angripa den ryska armén. Utan direkt ledning av den strax förut sårade kungen blev slaget vid Poltava den 28 juni ett svårt nederlag för svenskarna. Spillrorna av hären fördes i riktning mot den turkiska gränsen till floden Dnjepr. Då det visade sig omöjligt för armén ta sig över den breda och strida floden kapitulerade den vid Perevolotjna den 1 juli. Karl XII själv med ett par tusen följeslagare lyckades komma över till flodens andra strand och undkomma in på turkiskt område.
Efter svenskarnas nederlag vid Poltava
Medan Karl XII under flera år uppehöll sig i Turkiet och till följd av nederlaget vid Poltava angrep Sveriges fiender de svenska besittningarna. Traventhal- och Altranstädtfrederna bröts och August kunde fördriva Stanislav ur Polen. Danmark erövrade Bremen. Stettin och Pommern söder om Peene kom i Preussens besittning 1713 efter åtskilliga diplomatiska intriger. Preussen hade då inte formellt anslutits till Sveriges fiender men slöt 1714 förbund med tsar Peter. Kurfursten av Hannover besatte 1712 Verden för att "skydda" detta område åt svenskarna
Danske kungen Fredrik IV tog tillfället i akt att försöka återerövra de skånska landskapen och sände redan i slutet av 1709 en armé till Skåne. De svenska trupperna under Magnus Stenbock slog tillbaka danskarna och kunde genom segern i slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710 driva den danska hären tillbaka till Själland.
Ryske tsaren sände sina trupper mot östersjöprovinserna och Riga föll 1710 i ryssarnas händer efter en åtta månaders belägring. Ryssarna erövrade fram till 1715 dessutom Pernau, Reval, Keksholm och Viborg varigenom inte bara östersjöprovinserna utan även Karelen förlorades till Ryssland. De ryska trupperna drog härjande genom Finland som försvarades av en armé under Carl Gustaf Armfeldt. Trots duglig krigföring besegrades han i slaget vid Storkyro i februari 1714 vilket ledde till att den svenska armén lämnade Finland. Sveriges effektivaste motdrag under dessa år var blockad med hjälp av kapare mot de numera ryska östersjöprovinserna.
För att på Karl XII:s order ingripa mot Polen förde Magnus Stenbock på hösten 1712 en svensk armé till Pommern. Företaget misslyckades då den danska flottan lyckades förinta den svenska transport- och förrådseskadern vid Rügen. Utan förråd till härens underhåll kunde Stenbock inte fortsätta mot Polen utan försökte undsätta det hårt trängda Pommern och slog den danska armén vid Gadebusch i december 1712. Därefter ryckte han in i södra Jylland där han sökte skydd i den holstein-gottorpska fästningen Tönning. Där måste han ge sig fången med sin här i maj 1713.
Karl XII återvänder till Sverige
Karl XII:s vistelse i Bender i Osmanska riket varade ända till slutet av 1714 då slutligen Sveriges både yttre och inre bekymmersamma ställning förmådde honom att återvända. Den 11 november anlände han överraskande till Stralsund där han stannade ett år. Mot en kombinerad preussisk-dansk-sachsisk styrka förlorade Karl träffningen vid byn Stresow på ön Rügens sydkust i november 1715 vilket innebar förlusten av Rügen och i december 1715 föll Stralsund. Kvällen före stadens fall undkom kungen över havet till Skåne och tog sitt högkvarter i Lund. Med Wismars fall i april 1716 var alla Sveriges tyska besittningar förlorade.
Händelserna 1716-1718
Fortsättningen av det stora nordiska kriget gällde härefter det egentliga Sverige. En rysk här överfördes till Själland för att deltaga i ett anfall på Skåne. Karl hade strax förut sökt att genom ett anfall mot Norge februari-juli 1716 på avgörande sätt försvaga Danmark men anfallet misslyckades på grund av norrmännens kraftiga motstånd samt bristen på försörjning av livsmedel till den svenska hären.
Angreppet från Själland skulle satts i gång under medverkan av en engelsk eskader men inställdes hösten 1716 på grund av tsarens misstro till sina allierade och även hans respekt för Karl XII:s krigföring. Härefter var sammanhållningen mellan Sveriges fiender slut. Den engelsk-hannoveranske kungens ängslan över att de ryska trupperna skulle stanna kvar i Tyskland gjorde honom till Peters fiende och en gruppering England-Danmark mot Ryssland-Preussen framträder. Ryssland förbinder sig närmare med Preussen genom traktaten i Havelberg 1716. August intar en mera obestämd ställning närmast lutande åt den ryska sidan.
Det är denna situation, som Goertz, Karls förnämste rådgivare i utrikespolitiken, söker utnyttja till att helt spränga alliansen, spela ut den ena gruppen mot den andra och därigenom genom underhandlingar skaffa Sverige en tillfredsställande fred. Goertz hade knutit förbindelser med tsaren och i maj 1718 började i den åländska skärgården underhandlingar som var avsedda att åstadkomma fred och möjligen till och med. förbund mellan Sverige och Ryssland. Dessa förhandlingar ur vilka tidvis framskymtade tanken på en sammanslutning Sverige-Ryssland-Preussen-Frankrike-Spanien följdes med största spänning i hela Europa. I augusti 1718 avvisade Karl ryska fredsförslag som föreföll alltför hårda, men det är möjligt att detta avvisande var avsett att vinna tid till dess det avsedda krigsföretaget, Norges erövring, fullbordats, varefter Danmark skulle varit förlamat och Sverige i ett annat och förmånligare läge. Goertz hade samtidigt hållit hemliga förhandlingar i gång med Georg I av England varigenom utvägar åt olika håll hölls öppna. Karl XII hade under tiden genom nyuppsättning eller utrustning av trupper organiserat en stor armé och inföll i Norge där försvaret var jämförelsevis svagt. Den började nya svenska offensiven avbröts tvärt genom hans död den 30 november 1718.
Ryska härjningar i Sverige
Under de sista krigsåren härjade ryska flottan längs svenska ostkusten. 1719 hade de så kallade rysshärjningarna till mål att plundra och bränna i Stockholms skärgård för att tvinga svenskarna att återuppta fredsförhandlingarna. Under de två följande åren återkom ryssarna och fortsatte nu sina skövlingar längs norrlandskusten. Tidigt på året 1720 brändes åter Umeå som förstörts redan 1714 och på våren 1721 lades städerna Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand och Piteå i aska liksom för tredje gången Umeå och en mängd bruk längs kusten.
Frederna
De makthavande i Sverige sökte efter kungens död endast att få fred och fullföljde inte med vederbörlig energi och skicklighet de uppslag som getts i Karls sista tid. Sedan Englands kung lyckats få över Preussen på sin sida slöts freden i Stockholm med Hannover 9 november 1719, då Bremen-Verden avträddes mot 1 miljon riksdaler, och freden i Stockholm med Preussen 20 januari 1720, då Pommern söder om Peene samt Usedom och Wollin avträddes mot 2 miljoner riksdaler.
Med England hade Sverige trätt i förbindelse för att av detta land, vars regering ur politisk och merkantil synpunkt hyste fruktan för tsarens makt, få hjälp mot Ryssland. England medlade fred med Danmark och vid freden i Frederiksborg 3 juli 1720 avstod Sverige från förbindelsen med Gottorp, som därefter definitivt miste sin del av Schleswig, avstod friheten från öresundstullen och betalade 600 000 riksdaler.
Förhoppningen att av England få effektiv hjälp mot Ryssland gick inte i uppfyllelse. De försök England gjorde att åstadkomma en stor europeisk sammanslutning mot Ryssland nådde inte till något resultat, särskilt då Preussen inte vågade gå för långt gentemot tsaren. De ryska härjningarna på Sveriges kust framtvingade slutligen fullständigt eftergivande på svensk sida, och i freden i Nystad 30 augusti 1721 måste Sverige avträda Livland, Estland, Ingermanland och Viborgs län, men erhöll 2 miljoner riksdaler.
Kriget hade åstadkommit stor utmattning inte bara i Sverige, utan i hög grad även i Ryssland, Danmark och Polen. Dess följder i stort var bland annat den svenska östersjömaktens fall och bildandet av en rysk maktställning vid Östersjön; den preussiska maktens stadgande genom besittningen av Stettin med Odermynningen, Polens ytterligare försvagande genom att Ryssland i stället för Sverige lyckats göra sig till dess protektor; avslutandet av den gamla striden mellan Sverige och Danmark om Öresunds och Kattegatts stränder och uppgörandet av den därmed sammanhängande gottorpsk-schleswigska frågan.
För att se fredssluten med Sachsen-Polen se deklarationen med Sachsen respektive deklarationen med Polen.
Slag under stora nordiska kriget
Källor
- Nordisk familjebok (1904–1926)
- Ingvar Andersson, Sveriges historia (1950)
- ↑ Ericson, Lars: Svenska knektar, Historiska media, Lund 2004, sid. 92. ISBN 91-89442-52-0.
- ↑ Lindegren, Jan, Det danska och svenska resurssystemet i komparation (1995) Umeå : Björkås : Mitthögsk
Litteratur
- Ericson, Lars, I skuggan av Narva och Poltava (1997) Populär historia. (nr. 4).sid. 20-23.
Se även
- Karl XII
- August den starke
- Peter den store
- Karl XII:s anfall mot Danmark 1700
- Karl XII:s polska fälttåg
- Karl XII:s ryska fälttåg
- Pesten i Sverige 1710-1713
- Karl XII:s norska fälttåg
- Katastrofen på Öjfjället
- Freden i Nystad
- Carl von Roland
- Ulrika Eleonora Stålhammar
- Margareta Elisabeth Roos
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Stora nordiska kriget
- Summering av det Stora Nordiska Kriget 1700 - 1721
- Stora nordiska kriget
- Det stora nordiska kriget (1700-1721)
- Great Northern War Timeline
- Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks summering av Stora Nordiska Kriget
