Slaget vid Holowczyn
Från Rilpedia
| Slaget vid Holowczyn | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av stora nordiska kriget | |||||||
 Krigsplan över slaget. |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
 Ryssland |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Karl XII Carl Gustaf Rehnskiöld |
Boris Sjeremetiev Aleksandr Mensjikov Anikita Repnin |
||||||
| Styrka | |||||||
| 12 500 man | 39 000 man | ||||||
| Förluster | |||||||
| 265 döda 1 028 sårade |
4 500 döda och sårade [1] | ||||||
Reinbeck – Freden i Traventhal – Pühhajoggi pass – Narva – Düna – Rauge – Errafster – Kliszów – Peipus I – Hummelshof – Krakow – Nöteborg – Saladen – Pułtusk – Nyenskans – Systerbäck – Peipus II – Wesenberg – Dorpat – Jakobstadt - Poznań - Narva – Punitz - Gemäuerthof – Rakowitz – Freden i Warszawa – Grodno – Fraustadt – Kleczk – Freden i Altranstädt – Kalisch – Holowczyn – Malatitze – Rajovka – Lesna – Borgå – Veprik – Poltava – Perevolotjna – Helsingborg – Viborgs fästning – Riga – Köge bukt – Fladestrand – Mön – Gadebusch – Pälkäne – Kalabaliken i Bender – Helsingfors – Storkyro – Hangöudd – Femer bält – Rügen – Stresow – Kristiania – Gjellebekk – Dynekilen – Strömstad – Fredrikshald – Stäket – Freden i Frederiksborg – Ledsund – Selånger – Freden i Nystad
Slaget vid Holowczyn utkämpades den 4 juli 1708, och Sverige segerade över Ryssland.
Bakgrund
Under Karl XII:s marsch mot Moskva nådde han den 30 juni, tillsammans med ett avantgarde bestående av ett par kompanier av Livgardet och Valackerna, den regnöversvämmade ån Vabitj. På andra sidan ån hindrades vägen av en större rysk styrka under Sjeremetiev och Mensjikov. Storleken på styrkan varierar enligt källorna mellan 25 000 och över 40 000, enligt Frans G. Bengtsson i hans biografi Karl XII:s Levnad uppgick styrkan till 38 000 (då är två avdelningar som stod under Hallart och Pflug norrut borträknade då de ej kunde påverka striden).
Slaget
Tidigt på morgonen den 4 juli inledde det svenska artilleriet eld mot ryska skansverk samtidigt som det svenska infanteriet började vada över ån uppdelade i två kolonner. Den första, som kommenderades av kungen, leddes av livgardet samt en av Dalregementets bataljoner. Den efterföljande, som fördes av generalmajor Axel Sparre, bestod av den andra bataljonen från Dalregementet samt Västmanlands, Upplands och Östgöta regemente. Sist följde kavalleriet under Rehnskiölds befäl.
Först över ån var överstelöjtnanten Gabriel Otto von Kanefehr tätt följd av kungen tillsammans med Dalregementets överste Gustaf Henrik von Siegroth och gardeskaptenen Per Adlerfelt. När svenskarna till slut kommit iland inleddes strider med den där befintliga ryska styrkan. Befälhavaren Repnin skickade genast bud efter hjälp till Sjeremetiev, Goltz och alla andra närliggande ryska generaler. Efter att ryssarna börjat ge vika beordrade Repnin en reträtt varunder svenskarna kunde fullkomligt övermanna de regementen som inte kom undan.
Närmast slagfältet låg fältmarskalkslöjtnanten Goltz med stora delar av det ryska kavalleriet (tre brigader och sammanlagt ca 10 000 man) och av dem låg en brigad under Iflands befäl endast ett kort stycke söder om Repnins skansar. Denna brigad anlände just som det svenska infanteriet, närmare bestämt Dalarnas och Västmanlands regementen, var invecklade i strider i skansar och gjorde sig beredda att attackera dem. Då uppenbarade sig Rehnskiöld och det svenska kavalleriet och han anföll med hela styrkan, vilken uppgick till två skvadroner av Livdragonerna, och nu inleddes en av de yppersta kavalleristriderna i Sveriges historia. Efter en stunds strider anlände drabanterna och tillsammans stred de till slut mot hela Iflands brigad bestående av tre regementen.
Till slut anlände förstärkningar bestående av två Livdragonsskvadroner, hela Livregementet och delar av Smålands kavalleriregemente och Iflands regementen bröt samman och flydde. Rehnskiöld fortsatte anfallet och kunde i tur och ordning besegra Heinskes brigad och prins Fredrik av Hessen-Darmstadts brigad. Sammanlagt hade en styrka som först bestod av runt 400 man och som mest 2 500 drivit hela Goltz kavalleri från slagfältet i stark upplösning.
Sjeremetiev som stod norr om slagfältet med återstoden av de ryska trupperna gjorde ett fåtal försök att delta i huvudstriden eller att anfalla den svenska trossen men beslöt slutligen att retirera innan kungen kunde anfalla honom.
De officiella ryska förlusterna uppgick till 977 döda eller saknade och 657 sårade men de siffrorna är föga troliga. Snarare ligger siffrorna i området runt 3 000 medan vissa källor anger över 5 000. Bland de stupade kan nämnas en brigadgeneral vid namn von Schweden. Den ryske tsaren var rasande över förlusten och skall enligt vissa källor ha satt samman alla som hade sårats i ryggen i grupper om sex man och tvingat dem att dra lott om vem som skulle avrättas. Säkert är i alla fall att Repnin drabbades av krigsrätt och Goltz hamnade i sådan onåd att han kände sig tvungen att lämna rysk tjänst.
De svenska förlusterna räknades till 267 döda och över 1 000 sårade vilka enligt Livgardets överste Posse "många äro döde av sina svåra blessyrer". Bland de döda märks kaptenlöjtnanten vid Drabantkåren friherre Otto Wrangel, generaladjutanten och greven Hans Wachtmeister och två bröder Anckarhielm vilka båda var kaptener vid Livgardet.
