Slaget vid Helsingborg

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Slaget vid Helsingborg
Del av stora nordiska kriget
Tyskt kopparstick över slaget. (Krigsarkivet)
Datum 28 februari 1710 Plats Ringstorp, utanför Helsingborg, Sverige Utfall Avgörande svensk seger
Stridande
Sverige	Danmark
Befälhavare
Magnus Stenbock	Jørgen Rantzau
Styrka
14 000 man	14 000 man
Förluster
897 döda 2 098 sårade [1]	1 500 döda 3 500 sårade 2 677 tillfångatagna [2]

Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari 1710 på Ringstorpshöjden nordväst om Helsingborg. De stridande parterna var den danska invasionsarmén på 14 000 man, ledda av generallöjtnanten Jørgen Rantzau, och den lika stora svenska armén ledd av generalguvernören i Skåne, Magnus Stenbock. Slaget slutade i en avgörande svensk seger och blev slutet på Danmarks försök att återta Skånelandskapen.

Förspel till slaget

Danmark hade tvingats ur det Stora nordiska kriget vid freden i Traventhal år 1700 men hade länge planerat att åter ge sig in i kriget med målet att återerövra de förlorade landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Efter det svenska nederlaget i Poltava år 1709 såg danskarna sin chans och samma år förklarade de åter krig mot Sverige. Den 18 oktober 1709 nådde krigsförklaringen det svenska riksrådet och som grund hade danskarna gett att Sverige hade fuskat med Öresundstullen, samt att befolkningen i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän behandlats illa.

På senhösten 1709 samlades en enorm dansk flotta i Öresund och den 2 november landsteg man utanför Råå. Den danska invasionshären leddes av generalen Christian Ditlev Reventlow och bestod av 15 000 man indelade i sex kavalleriregementen, fyra dragonregementen, åtta infanteriregementen, sex artillerikompanier samt träng. Man mötte praktiskt taget inget motstånd från svensk sida. Den svenska armén var i uruselt skick efter Poltava, då flera regementen helt upphört att existera. Arbetet med att återuppbygga och återbemanna regementena hade genast börjat efter Poltava, men på sensommaren 1709 disponerade Magnus Stenbock endast ett skånskt regemente i stridsdugligt skick. Det svenska motanfallet fick vänta och man drog sig tillbaka till Småland. I början av december kontrollerade danskarna praktiskt taget hela mellersta Skåne utom Landskrona och Malmö. Deras mål var att inta flottbasen i Karlskrona och den danska armén arbetade sig snabbt inåt landet. I januari 1710 besegrade man en mindre svensk styrka utanför Kristianstad.

Stenbock hade frenetiskt försökt samla ihop en ny svensk armé och flera nya regementen började samlas i Växjö, där Stenbock tänkt utgå från. Dagligen lät man de oerfarna trupperna öva på isarna på en frusen sjö i närheten av staden. Den 5 februari hade Stenbock förflyttat sig till Osby där ytterligare förband anslöt sig och man hade nu samlat ihop cirka 16 000 man. Helsingborg var nyckeln till Skåne och Stenbock hade för avsikt att marschera över Rönneå ner till Kävlingeån och på så sätt skära av danskarnas försörjningslinjer.

Den danska befälhavaren Reventlow insåg allvaret och vände genast om för att möta svenskarna, men när de nådde Ringsjön i centrala Skåne blev Reventlow plötsligt sjuk och fick överlämna befälet till generallöjtnanten Jørgen Rantzau. Rantzau fruktade att man skulle bli inklämda mellan den svenska armén och den svenska garnisonen i Malmö och begav sig därför upp mot Helsingborg. Väl uppe i staden kunde Rantzau få förstärkningar och när han slog läger bestod hans styrkor av 10 000 fotsoldater och 4 000 ryttare. Stenbock fick beskedet om danskarnas avmarsch för sent och fick därför jaga upp till Helsingborg och natten till den 28 februari slog man läger nordost om staden. Den svenska armén var vid tillfället lika stor som den danska och hade ett större kavalleri, men därigenom också färre infanterister.

Slagets gång

På morgonen den 28 februari marscherade Magnus Stenbock söderut mot Helsingborg och när han närmade sig de danska ställningarna formerades armén i slagordning. En tät morgondimma låg över området och dolde de stridande parterna för varandra. När dimman lättade kunde de båda befälhavarna blicka ut över slagordningarna. Den danske befälhavaren såg att den svenska armén utflankarade hans egen på den vänstra sidan och blev då tvungen att snabbt förstärka den. Sitt artilleri hade Rantzau placerat på Ringstorpshöjden och därifrån började han klockan 12 beskjuta de svenska trupperna.

Istället för att utnyttja den svaga danska västra flanken vred Stenbock istället hela sin armé åt öster. Detta uppfattades av danskarna som att han försökte omfamna den danska östra flygeln och för att förhindra detta beordrade Rantzau denna att rycka fram mot byn Filborna för att möta de svenska styrkorna. Då Rantzau inte hade underrättat sina övriga officerare om detta antog de att det var en generell framryckning och började röra sina trupper mot nordost. Detta drog ut den danska centern och skapade luckor i den danska linjen som senare inte kunde täppas till. Högerflygelns utfall mot svenskarna blev däremot en framgång som resulterade i att svenskarna slogs tillbaka och den svenska befälhavaren Burenskiöld togs till fånga. Resterna av den svenska östra flygeln stärkte dock upp läget efter hand och snart började man få ett övertag mot danskarna. I striderna deltog Rantzau personligen, utan en tanke på ledningen av slaget, och han blev så småningom skadad av en kula genom lungan. Samtidigt uppstod ett rykte inom flanken att svenskarna hade omringat dem och anföll dem i ryggen, vilket fick hela ställningen att falla samman och trupperna flydde mot Helsingborg.

Rantzaus frånvaro från fältet blev påtaglig i den danska linjens mitt där de svenska styrkorna börjat gå till anfall. Man hade stora svårigheter att stå emot det svenska framrycket och när de danska trupperna sedan såg hur den östra flygeln tog till flykten rämnade försvaret allt mer samman. De danska elitstyrkorna Gardet och Grenadjärkåren som var utplacerade på kanterna kunde dock förhindra den svenska framryckningen länge nog för att de andra styrkorna skulle kunna dra sig undan, men stora delar av de flyende trupperna höggs ner av det svenska kavalleriet. Nu anföll svenskarna det gap som bildats mellan den danska centern och dess västra flygel. Även här stod danskarna utan befäl, då flankens befälhavare von Dewitz beordrats bort till östra sidan av slaget. Det svenska kavalleriet jagade danskarna på flykten och därigenom blottades Grenadjärskårens sida som därmed blev omringad. Den andra danska elitstyrkan, Gardet, hade redan tvingats dra sig tillbaka och läget blev ohållbart för danskarna. Generalmajoren Valentin von Eickstedt beordrade dansk reträtt.

Inledande skedet av slaget. Danska armén har ställt upp sig mot Ängelholmsvägen, där de tror svenskarna ska komma ifrån. Istället kommer Stenbock från norr, längs Kullavägen.

Den danska armén har vridit sig mot nord och förstärkt i väster för att skydda sitt artilleri på Ringstorpshöjden. Den första kontakten mellan parterna sker mellan kavalleristyrkor vid Brohuset.

Slutskedet av slaget. De danska flyglarna har kollapsat och flyr mot Helsingborg. Centern håller emot med hjälp av elitstyrkorna Gardet och Grenadjärskåren på flankerna för att understödja reträtten.

Efter slaget

Resterna av den danska armén hade sökt sin tillflykt innanför Helsingborgs vallar och Stenbock undvek att anfalla dem då de hade en alltför fördelaktig ställning. Istället belägrade man staden och skickade ett förslag till kapitulation som von Dewitz avvisade. Ett svenskt krigsråd beslutade att de svenska styrkorna var för svaga för en stormning av staden och därför lät man danska armén hållas där inne medan man besköt staden. Den 5 mars lämnade resterna av den danska armén Skåne efter att ha slaktat alla sina hästar, förnaglat sina kanoner och bränt alla livsmedelsmagasin.

De danska förlusterna var förödande. Man hade förlorat över 7 500 man i stupade, sårade eller tillfångatagna. De svenska förlusterna blev 2 800 döda eller sårade. I och med slaget lämnade den danska armén Skåne för att aldrig mer återkomma.

Staden Helsingborg drabbades hårt av slaget, dels på grund av svenskarnas bombardemang, som förstörde stadens bebyggelse, och dels på grund av alla kvarvarande hästlik som de danska styrkorna lämnat överallt i staden. Man hade till och med släpat ner dem i källare och släppt ner dem i stadens brunnar. De svenska styrkorna vägrade att ta hand om kadavren, eftersom det vid denna tid ansågs ovärdigt för en man att ta hand om hästlik. Sådant fick bödeln ta hand om. Stenbock fick därför kalla till sig stadens borgare och säga åt dem att själv ta hand om problemet. Helsingborgarna var även de mycket motvilliga till att hantera de döda hästarna och nöjde sig först bara med att släpa ut dem på stadens gator. För att tvinga stadens manliga borgare till att foga sig tog de svenska trupperna gisslan bland deras hustrur och barn med hot om att döda dem om de inte tog hand om hästarna. Inför detta hot tog ett antal bönder och fiskare till slut hand om hästliken, som grävdes ner eller dumpades i Öresund. Dock hade hästliken redan förgiftat stadens dricksvatten och året därpå drog en pestepidemi igenom staden, som kraftigt decimerade dess invånarantal. Det tog ända till mitten på 1800-talet för Helsingborg att återhämta sig från slagets efterverkningar och börja växa ordentligt.

Stenbocks kurir

Stenbocks kurir.
Tavla av Nils Forsberg, målad 1911.

Dikten Stenbocks kurir finns i Svenska Wikisource poesibok. Artiklar om dikter ligger här, själva dikterna där.

Efter slaget skickade Stenbock sin adjutant, ryttmästare Henrik Hammarberg, till Stockholm för att meddela riksrådet om segern. Hans färd har förevigats av diktaren Carl Snoilsky i dikten Stenbocks kurir.

Svenska regementen som deltog i slaget

• Upplands regemente (utmärkte sig)
• Södermanlands regemente
• Kronobergs regemente
• Jönköpings regemente
• Kalmar regemente
• Östgöta infanteriregemente
• Älvsborgs regemente (utmärkte sig)
• Västmanlands regemente (utmärkte sig)
• Närke-Värmlands regemente
• Upplands femmänningsregemente till fots
• Livregementet till häst
• Östgöta kavalleriregemente (utmärkte sig)
• Bohusläns dragonregemente
• Upplands femmänningsregemente till häst
• Västgöta tremänningsregemente till häst (utmärkte sig)
• Skånska tremänningsregementet till häst

Se även

• Stora nordiska kriget
• Helsingborgs historia
• Slaget vid Helsingborg (1362)

Källor

• Svenska slagfält, Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom och Gunnar Åselius, Wahlström & Widstrand 2003, ISBN 91-46-21087-3.
• Berömda svenska slag, 1700-tal (1c) - Slaget vid Helsingborg, Hans Högman, 2004-05-09, http://www.algonet.se/~hogman/slb_slag_1700d.htm.

Referenser

1. ↑ Liljegren, B. (2000). Karl XII: En Biografi. Lund: Historiska media, s 215. ISBN 91-85377-14-7
2. ↑ Liljegren, B. (2000). Karl XII: En Biografi. Lund: Historiska media, s 215. ISBN 91-85377-14-7