Karl XII:s vistelse i Bender
Från Rilpedia
För Karl XII:s planer i stora nordiska kriget innebar slaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna år 1709 ett fruktansvärt slag. Visserligen hade han med sig ett betydande följe - den svenska och kosackiska kolonin vid Bender, där han i augusti 1709 slog sig ned, räknade gott och väl 2 000 personer - och visserligen var hans namn så respekterat och fruktat, att såväl fiender som vänner alltjämt med stor uppmärksamhet följde hans förehavanden. Men även om hans förläggning under några år framåt bildade en rätt betydelsefull fristat på osmanskt område, saknade han där de självständiga maktmedel, som hade behövts för att kunna göra intryck på Höga porten och dess vasall tatarkanen. I stället för att vara en betydelsefull bundsförvant blev den svenske kungen nu en hjälpsökare, vars egna resurser var tämligen ovissa. Det syntes vara möjligt att påräkna understöd från kung Stanislaw och general von Krassow, men utsikterna till denna hjälp försvann inom kort. August den starke förnyade nämligen omedelbart efter budskapet om svenskarnas olycka i Ukraina sina tidigare förbund med tsaren och Danmark, och trängde på hösten 1709 åter in i Polen. Där slöt sig hans forna anhängare till honom, med följd att von Krassow tvingades att dra sin av sjukdom försvagade här till Pommern, åtföljd av kung Stanislaw.
Karl XII räknade emellertid med att om den osmanske sultanen Ahmed III förmåddes att starta krig mot Ryssland så skulle en svensk armé, sedan danskarnas anfall på Skåne slagits tillbaka, kunna tåga von Krassow till mötes, och åter stärka Stanislaws parti. Det var särskilt denna förhoppning som gjorde att den svenske kungen var så fullständigt avisande mot det av Preussen och August den starke gjorda försöket att neutralisera Sveriges tyska besittningar.
Det osmanska kriget kom också verkligen till stånd år 1711, och hade i slaget vid Pruth slutat med tsar Peters fullständiga nederlag och fångenskap, om inte den mot Karl XII fientligt inställde storvesiren Mehemed Baltadsji hade slutit en snöplig fred i juli 1711. De gynnsammare utsikter som täta storvesirskiften och nya osmanska krigsförberedelser mot Ryssland under år 1711 och följande år syntes medföra förverkligades inte. Magnus Stenbocks tyska expedition 1712, vars mål var att gå Karl XII till mötes, misslyckades genom den överlägsna styrka som fienderna sände emot honom, och slutade med kapitulationen i Tönning i maj 1713. August den starke hade emellertid framgångsrikt intrigerat i Konstantinopel, och även med tatarkanen och med seriaskeren i Bender, för att få den svenske konungen att tvingas lämna Osmanska riket, med baktanken att han i Polen skulle infångas av sina fiender. När Karl XII resolut satte sig till väpnat motstånd mot ett sådant försök kom det till strid vid Bender, den så kallade kalabaliken i Bender, den 1 februari 1713. Denna slutade visserligen med kungens fångenskap, men väckte så stort uppseende att sultanen föranleddes att starta en ordentlig undersökning av de skäl som framkallat "järnhuvudets" (så kallades Karl XII av osmanerna) förtvivlade försvarskamp.
Undersökningen avslöjade intrigspelet, sultan Ahmed straffade de brottsliga och återupptog ånyo för en kort tid sina krigsplaner mot Ryssland, under det att Karl XII hölls i förvar i Demotika, nära Adrianopel. Från april till början av november 1713 vistades Karl XII på slottet Timurtasch, men återvände sedan till Demotika. Under omkring elva månader av sin fångenskap låg Karl XII till sängs, en tid på grund av sjukdom, och annars för att lättare kunna avvisa osmanska dignitärers påträngande och för honom förödmjukande fordringar om personligt sammanträffande.
Fastän det nya kriget inte blev allvarligt och utsikterna till verkligt understöd snart åter försvann, blev Karl XII länge uppehållen här. Ali pascha, som på våren 1713 övertog ledningen av de osmanska affärerna (från början av 1714 som storvesir), var nämligen främst intresserad av att skapa varaktigt betryggande uppgörelser med både Ryssland och Polen. I detta sammanhang ville han utnyttja den svenske kungens fruktade person som ett påtryckningsmedel, varför han lade han alla möjliga hinder i vägen för Karl XII:s avresa.
Sverige, som förut drabbats jämförelsevis lite av krigsbördan, fick efter 1709 års olyckor bära krigets hela tyngd. Det var då en stor brist att kungen med sin outtröttligt drivande kraft inte själv kunde leda de direkta rustningsåtgärderna. Likaså var det till betydande skada att Karl XII i från sin plats i Osmanska riket inte tillräckligt väl kunde följa den västeuropeiska politikens svängningar. När det från 1711 blev allt tydligare att det spanska tronföljdskriget närmade sig sitt slut, och ännu mera sedan freden kommit till stånd i Utrecht 1713 (se freden i Utrecht), började sjömakternas intresse för att starkt begränsa det stora nordiska kriget att upphöra. Deras östersjöhandel led avbräck genom Karl XII:s förbud mot all fartygstrafik till de av tsar Peter erövrade svenska hamnarna, och deras förut visade vänskap mot Sverige svalnade.
Sedan kurfurst Georg av Hannover, som för sitt stamlands del traktade efter Sveriges tyska besittningar Bremen och Verden, år 1714 bestigit Englands tron, försämrades förhållandet ytterligare. Samtidigt började Preussen, som nu fått sina i de allierades tjänst mot Frankrike stående trupper disponibla, att allt ivrigare rikta sin blickar mot svenska Pommern. Möjligheter synes inte ha saknats att genom en klokt söndrande och i enskildheter eftergiven politik förhindra Hannovers och Preussens öppna anslutning till Sveriges fiender, men från Osmanska riket kunde en sådan politik svårligen ledas, och därtill torde Karl XII ha saknat en fullständig klarhet över det allmänna läget. När han återkom till sitt rike hade de nya antagonisternas anspråk under påverkan från hans fiender stegrats till den grad att en fredlig uppgörelse med dem inte längre var möjlig.
Först sedan storvesir Ali pascha, under intryck av freden i Rastatt mellan Österrike och Frankrike och den därefter ökande krigsfaran för Höga porten från den tysk-romerske kejsarens sida, slutit en överenskommelse med kung August våren 1714 upphörde för honom anledningen att försöka kvarhålla Karl XII. Någon osmansk eskort, som tidigare utlovats, kom inte längre i fråga, men trots detta var det inte utan svårigheter för kungen att erhålla begärda pass. För sitt hemvändande från Osmanska riket behövde Karl XII dels försäkringar om att inte kidnappas under vägen, dels penningunderstöd för sitt eget och sina följeslagares underhåll. Utöver de summor som han och hans svenskar redan förut fått låna av osmanerna lyckades han också förhandla fram en ganska begränsad försträckning av pengar från européer i Konstantinopel. De osmanska fordringsägarna hänvisades till framtida betalning i Sverige, dit också ombud för dem medföljde.
De enda vägar som Karl XII med någon trygghet kunde följa ledde genom den tysk-romerske kejsarens länder. Schlesien och Sachsen var naturligtvis mycket farliga att beträda, då kung August där lätt kunde ordna ett överfall, och även Preussens område borde i största mån undvikas. På gjord framställning hade den tysk-romerske kejsaren tillförsäkrat de hemvändande svenskarna fri genomfart. Karl XII valde också en rutt som genom Siebenbürgen och Ungern ledde längs Donau, därefter över huvudsakligen bayerskt område till Frankfurt am Main samt till Kassel, vars kurfurste ju var med släkt med honom. Därifrån gick vägen tämligen rakt mot Stralsund. Den 20 september 1714 bröt han upp från Demotika och sammanträffade den 16 oktober i Pitesci (i Valakiet, nuvarande Rumänien) med den av general Axel Sparre anförda svenska och kosackiska kolonin från Bender. Bland kosackerna befann sig Mazepas nominelle efterträdare som hetman Pylyp Orlyk, som följde med till Sverige och vistades där till 1720.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
