Karl XII:s norska fälttåg
Från Rilpedia
Under slutet av Stora nordiska kriget gjorde Sverige två försök att invadera Norge det första 1716 och det andra 1718, men bägge misslyckades.
Bakgrund
Efter det att Karl XII kommit hem till Sverige år 1715 så slog han sig ner i Ystad och arbetade hårt för att få rikets ekonomi på fötter igen - och då samtidigt kunna skriva ut fler soldater, köpa in fler hästar och tillverka fler kanoner. Nödmynten var ett av sätten att finansiera kriget, men också det som senare gav landet ekonomisk kris. Efter att ha avvärjat hotet österifrån - de ryssar som landsteg och plundrade landet - så var det dags för ett nytt fälttåg, tyckte Karl. Men inte för att ta tillbaka de förlorade finska länen. Nej, slaget skulle riktas åt ett helt annat håll. Slaget - som kanske skulle ha fått Sveriges och Nordens historia att ta en annan vändning - nämligen slaget mot Norge.
1716 års fälttåg
Huvudartikel: Karl XII:s norska fälttåg 1716
Ett anfall mot Kristiania över vattnet misslyckades, eftersom isen inte var tillträckligt stark. Ett andra stormningsförsök över landvägen fick avböjas också, då man inte medtagit tillräckligt många artilleripjäser.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
1718 års fälttåg
Men nu hade kungen skrivit ut kring 40 000 man. Det var en stor styrka - men landets sista krafter hade uppbjudits och många soldater var mycket unga och oövade. Planen var att general Armfelt skulle ta en styrka på 5 000 karoliner och anfalla det nordliga Trondheim, för att kapa Norge på mitten. Dessutom så var Trondheim en viktig stad och dess erövrande skulle betyda mycket för fälttåget. Själv så skulle Karl ta huvudstyrkan i söder och gå genom Halden mot Kristiania. I november så belägrades fästningen Fredrikssten nära Halden, och under kungens direkta order framåtskred belägringen mycket fort. Då, den 30 november, så träffades kung Karl XII av en kula som genomborrade bägge tinningarna och direkt medförde döden. Fälttåget avbröts; sydarmén marscherade tillbaka till Sverige och gårdarna medan nordarmén stod kvar utanför Trondheim längre norrut. Så snart Armfelt varskoddes om kungens död (och även avbrytandet av huvudanfallet), så beslöt även han att retirera. Det blev en hård återmarsch, genom kallt klimat och soldaterna led svårt av törst, kyla och överraskades även av en snöstorm. Hälften av dem, 3000 man, kom aldrig tillbaka.
