Georg Heinrich von Görtz
Från Rilpedia
Baron Georg Heinrich von Görtz, (Goertz), friherre von Schlitz, född 1668, död (avrättad) 19 februari 1719, tysk statsman i svensk tjänst; Karl XII:s förste minister 1716-1718.
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
När Karl XII kom hem till Stralsund från Turkiet (osmanska riket) var Görtz, som företrädare för hertigdömet Holstein-Gottorp, en av de första som fick besöka kungen, som efterhand fick stort förtroende för hans ekonomiska insikter och i praktiken utsåg honom till Sveriges rikshushållare. Som sådan fick Görtz vidsträckta befogenheter, och han etablerade en krigshushållning (på den tiden ett okänt begrepp) genom att utverka total statlig kontroll över all handel och export. Görtz låg även till stor del bakom nödmynten. Görtz, som faktiskt fått ordning på rikets finanser, blev en tacksam syndabock och efter Karl XII:s död arresterades han på order av Ulrika Eleonora och blev avrättad den 19 februari 1719.
Innehåll |
Biografi
Tidiga liv
Georg Heinrich von Görtz föddes i Franken 1668 som son till en officer. Han studerade några år i universitetet i Jena. Där fick han ett av sina ögon utstuckna i en fäktning. Därefter vid 30 årsåldern fick han tjänst som kammarherre hos hertigen av Holstein-Gottorp, som då var Sveriges allierade. Hertigen stupade dock fyra år senare i slaget vid Kliszów 1702. Som tack för att Görtz sedan återvände till änkan Hedvig Sofia med hertigens lik, fick Görtz en plats i Holstein-Gottorps regering.
Ämbetet skötte Görtz riktigt bra och blev snart hertigdömets ledande politiker. Hans mål med politiken var att försvara hertigdömet mot Danmark. För att göra det så förhandlade trots sin allians med sverige med Ryssland, Polen och Preussen som var Sveriges fiender i stora nordiska kriget.
När Karl XII var i Turkiet försökte Görtz få ett möte med den svenske kungen. Men pågrund av en sjukdom kom han inte längre än till Wien. Men när Karl XII anlände till Stralsund i december 1714 var han en av de första att träffa honom. Görtz sökte hjälp från Karl XII att försvara hertigdömet och stärka för bindelserna mellan honom och hans systerson i Holstein-Gottorp som Görtz gärna såg son en tronföljare till Karl XII.
Karl XII var från början skeptisk mot Görtz, men när han började lägga fram konkreta förslag om hur Sverige skulle kunna finansiera en ny armé ändrade kungen sig.
I svensk tjänst
I december 1715 övertog Görtz stora delar av Sveriges finanspolitik. Men det fanns de i den politiska toppen som inte alls var nöjda med Görtz. De hessiska politikerna med Fredrik av Hessen i täten såg Görtz som ett hot, eftersom han företrädde Holstein-Gottorp, där Karl XIIs systerson fanns. Han var en kandidat till den svenska tronen och därför ett hot mot att Fredrik av Hessen (senare Fredrik I) skulle få makten.
Görtz började snabbt sätta in skatter på till exempel peruker och tobak. Det blev högst ogillat bland befolkningen. Också myntväsendet reformerades: koppar- och silvermynt drogs in och ersattes med nödmynt. Dessa åtgärder bringade otvivelaktigt rikets finanser i balans. Dock sköt Karl XII själv saneringsplanen i sank genom att låta prägla långt fler nödmynt än Görtz hade föreslagit, vilket ledde till inflation och allmänt missnöje. Men Karl XII lovade att efter kriget skulle alla nödmynt bytas ut, vilket inte skedde.
År 1716 gick Karl XII åter i fält, denna gång mot Norge. Vid tiden fanns många konspirationsteorier om att Görtz lurat i väg kungen mot Norge eftersom det var danskt, men så var inte fallet. Karl XII blev skjuten den 30 november 1718 i Fredrikshald.
Gripandet och avrättningen
Den 2 december arresterades Görtz av Fredrik av Hessen i Tanums prästgård i nuvarande Tanumshede. Han fördes av 300 gardister till Stockholm. Den 9 februari dömdes han till döden av en jury som alla var bland de som ogillade Görtz. Domen framställdes av den Kungliga Kommissionen där han anklagades att ha försatt undersåtarna uti ett utblottat tillstånd och styrkt krigets fortsättande. I domen anklagas han vidare för att ha invecklat kungen och riket uti farliga saker.
Han blev halshuggen den 19 februari vid galgbacken vid Skanstull . Sedan blev hans döda kropp nedgrävd i den frusna marken, ett förfarande som vid sin tid var ytterst förnedrande.
Under Karl XIIs begravning letade Görtz trogna tjänare upp honom och kunde frakta liket i en resväska till Hamburg, varifrån den fördes vidare till och jordades i hemstaden Schlitz. På gravstenen där står följande ord, som Görtz själv dikterade före sin död, att läsa: "Mors regis fides in regem mors mea" ("Troheten mot min kung blev min död").
von Görtz inför eftervärlden
Det gäller mycket delande meningar om Görtz. Bilden av baronen har nästan alltid varit mörk. Senare forskning av Görtz har lagt fram en mer positiv bild av honom. Hans finansiella gärningar har framlagts som mycket viktiga för de sista åren av stormaktstiden.
Men redan på Gustav III:s tid började bilden av Görtz vara positiv. Gustav III personligen var en beundrare av baronen. Men sedan på 1800-talet var historieskrivarna väldigt negativa till honom, de såg ofta Görtz som en syndabock för stormaktstidens fall.
Litteratur
Görtz öde har skildrats skönlitterärt av Gunnar E. Sandgren i romanen Görtz (Bonniers 1984).
